måndag 25 maj 2015

Våren tjugefemton, vad jag älskade

Igår var det sommar. Mitt barn sprang runt med röda kinder och bara fötter och kastade skor på folk. Alltså måste våren vara över. Alltså måste jag ta mig en titt på ett halvår som framlevts i ett musikaliskt vakuum. Av olika anledningar har jag inte orkat poppa tills jag droppat. Men jag hörde några bra låtar. Några galet bra låtar. Just nu lyssnar jag på en liten retare från en EP som kommer i höst, Jack Moy & Glöden heter bandet och det är ösig retrorock som får mig att dra på mig mitt bäst Free Energy-flin.

Men det hände mycket annat också. Carl Carlsson var den enda som drog mig ur dvalan, jag intervjuade honom om hans nya låt Flash & The Pan, den har jag spelat mer än nåt annat i vår och nu finns den äntligen på spotify. Lägg till den på era sommarlistor och lär er älska flöjt igen. Matt and Kim har släppt en ganska dålig skiva men en låt, Can you blame me, är medryckande radioblask av bästa märke, perfekt sommarhit. Passion Pit är alltid bra, jag älskar Lifted up (1985). Laser & Bas är Calle Lundgrens nya projekt efter att Vit Päls gick in i den stora sömnen ifjol. De har hunnit få ut en fullängdare som jag inte är helt galen i, konstigt nog, men det finns ögonblick av låtmagi som jag verkligen inte vill vara utan, t.ex. Kan du känna hur det blåser?

En väldigt indie, väldigt stillsam låt som jag gillar är Viola Martinssons Made of. The Vaccines har gjort några jättedåliga videor men deras låt Handsome är fullproppad med energi och melodi och ord. Svårt att riktigt förstå hur allt får plats på 2:13. En Drös Poeter, som gjorde en av förra årets bästa svenska låtar, fortsätter att leverera huvudstadsromantik med Kräver aldrig något av Stockholm.

Ett annat band som gillar Söder är Väg. De hette tidigare Road men det namnet var inte bra att ha på internet så det blev väg. I samma veva började de sjunga på svenska. Deras sjuttiotalsrock är kraftfull och medryckande, bäst är förstasingeln Hornstull. Gå och se dem på Tantoklafset på nationaldagen. Jag har också lyssnat på Cajsa Siik, Markus Krunegård, Fallet, Hanna Järver, Örnsberg och Jonas Bergsten. Och häromveckan kom en singel från Sthlmiana. Bandet spelade på Gordon för länge sen, ett och ett halvt år sen eller mer, och sen dess har jag längtat efter den här låten. Tusen heter den och är en litterärt bevandrad Mauro Scocco-pastisch. Och så är den fantastisk. "Nu står jag här i vimlet/ som inte längre tillhör mig/ under en blodröd strindbergshimmel/ vill jag bara hem till dig."

Här är Fallets låt Svinet, resten får ni leta efter själva, det mesta finns på spotify:

Inga kommentarer: