onsdag 16 december 2015

Simon Norrsveden - inspelning utan sångröst

Vid det här laget måste han räknas som veteran på Stockholms popscen, Simon Norrsveden. Det är lite mer indie men ändå rätt radiovänligt, som en smartare och roligare Orup. Nu kommer en ny EP som spelats in under rätt omöjliga förhållanden. Rösten dog strax innan det var dags att ställa sig framför micken i studion för att göra nya plattan. Men varför ge upp när en kan pressa vidare och göra nåt av situationen? Norrsveden tog sin demosång och lyckades sätta ihop en grymt bra EP. Heartbreak Hotel är lite mjukare än tidigare skivsläpp men låter fantastiskt bra! Sången funkar alldeles utmärkt och musiken är polerad och svängig bakom en av de sötaste rösterna i svensk pop.

tisdag 15 december 2015

Twinkles - In my dreams

Twinkles är artistnamn för nyzeeländska Leigh Fitzjames. Hon har omlokaliserat till New York och spelat in musik, jobbat med film och kommer nu med en singel och video som heter In my dreams. Låten är fin, tungt piano möter beats och sång på ett intensivt men samtidigt släpigt vis. I videon möter hon två professionella dansare på en strand på den amerikanska östkusten. Jag gillar verkligen videon men istället för att bara lägga hit den i posten vill jag inkludera en filmsnutt som Twinkles gjort där hon pratar om videon. Den var riktigt intressant, mycket roligare promomaterial än vad en brukar få med en ny singel! Låten finns också på spotify om du vill lägga till den.

söndag 13 december 2015

Lava Bangs - Ouch!

Göteborgsbandet brukade heta The Volcano men bytte till Lava Bangs. Funkar bra. Innan de bytte namn försökte jag få dem att spela på Gordon men det blev för dyrt att ordna tågbiljetter till en källarspelning en måndag. Hur som helst är de grymt bra. De låter som Le Tigre fast renare punk och när det blir för jullåtsgeggigt i december (tänk Just D på repeat i alla offentliga miljöer under trettio dagar, blandat med Last Christmas) kan det behövas en mickstativvältande liten fyrverkeripjäs. Lava Bangs har nyss släppt en sån i form av musikvideon Ouch! Explosion istället för konsumtion, kan det vara nåt? Jepp.

fredag 11 december 2015

The Late Innings

Eftersom det känns lite som att jag gör den här bloggen på tilläggstid passar dagens artisttips väl med mitt stämningsläge. The Late Innings är en gammal syntare, Vincent Sinex, som spelade i ett band i början av 90-talet men valde utbildning och jobb istället för pop, när världen bara ville höra distpedaler. Plötsligt vaknade musikintresset till liv igen, tekniken var hanterlig och överkomlig, softrock var lite inne igen. Fast det tog nästan sju år att spela in en platta i garaget (eller vad det nu var för rum han använde) så nu är han rädd för att vara ohipp igen. Musiken påminner om Work Drugs. Skivan är rätt bra, syntar, mjuka gitarrer och programmerade trumkomp. Det låter som hissmusik med lite själ men verkligen inte hippt alls. Bästa låten är Nothing to hide, som inte har nåt att göra med Yo La Tengos och Allah-Las låtar med samma namn. Hade skivan låtit så hela vägen hade det varit en kanonplatta. Tyvärr blir det lite för händelselöst i några andra låtar. Men, ibland får en in ett snyggt mål på tilläggstid.

torsdag 10 december 2015

Årets pop, Gordon snackar!

De flesta år har Gordon sammanfattat i ordentliga listor, lagt upp musikvideor och soundcloudembeddar. Men verksamheten har sinat under detta nådens år 2015. Egentligen har klubben dött men ändå, det förekommer dödsryckningar.  Så jag spelade in en liten snutt från mitt vindskontor i Flen där jag babblar om de bästa låtarna. Inget manus, ingen prep. Tappar bort namnet på sångerskan i En Drös Poeter (men jag har köpt deras totebag) och glömde säga att Standard Unit spelade på Gordons sista (kanske) spelning. Ah, va fasen. Jag säger som Dan Axelsson. Vad ska vi göra åt detta älskling? Vad ska vi gööööra! När du har kollat videon kan du digga en spotifylista med alla fina bitar.

De Montevert - Intervju

Det är två veckor sen jag hörde av mig till De Montevert för en liten mejlintervju men lite strul med teknik och ett huvud fullt av grus har försenat publikationen. Hur som helst, hon var en favorit för några år sen och kom med ny platta i månadsskiftet, gör massor av spännande saker under vintern. Gordon fick veta lite mer om det hela!

Gordon: Hej! Kul att du är tillbaka med ny skiva och kul att den är så grymt hajpad! Jag instämmer gärna i hyllningskörerna, trots att den är mindre poppig än sist. Var det en plan att skriva lite dovare låtar och spela in utan xylofon? Om det nu ar xylofon jag minns från sist?
De Montevert: Hej! Tack så mycket! Nä, det var nog ingen plan att utelämna klockspelet och göra en dovare skiva. Det kändes bara rätt just nu. Den supergulliga popen jag gjorde tidigare associerar jag mest med en ung och naiv tjej, en tjej jag lämnat bakom mig.
Gordon: Vad handlar texterna om, den här gången?

De Montevert: Texterna handlar mestadels om brustna hjärtan, starka viljor och svaga sinnen. Ångest, frustration, längtan… Ja, olycklig kärlek helt enkelt. Den här gången kommer all inspiration från mitt eget liv och allting är väldigt transparent refererat till händelser och personer jag haft i mitt liv.
Gordon: Du har spelat en del under hösten, hur är det att stå på scen månaderna före skivsläpp? Blir det stor skillnad mot efter?
De Montevert: Jag tror inte det kommer vara någon större skillnad, jag spelar enbart nytt material och har gjort så det senaste halvåret. Men det är såklart roligare att spela för en publik som lyssnat på skivan och förhoppningsvis uppskattar den.
Gordon: Jag tittade på din webbsida och den var lite undernärd, kommer det att satsas på det nya släppet? Det känns som om det gick bra med förra skivan men att den liksom drog bara på sin kvalitet och inte fick så mycket hjälp. Hur tänker du om att göra promotion?

De Montevert: Haha, hemsidan är under renovering. Jag har försökt fixa till den men är inte ett geni när det kommer till webdesign. Jag är faktiskt sämst på att promota mig själv och mina skapelser så jag har lämnat över den äran till några som faktiskt är bra på det. Och än så länge har de gjort sitt jobb.
Gordon: Jag gillar också låten du har gjort med Honeymilk, Psychrocker. Kommer det fler samarbeten i framtiden, med dem eller andra?
De Montevert: Kul att du gillar den! Det var roligt att samarbeta med dem. Som det ser ut just nu så har jag inga planer på framtida samarbeten. Men man vet aldrig vad som dyker upp.
Gordon: Och så en gammal favoritfråga på slutet, vad tycker du om dina instrument? Har du en sån där lätt fetischistisk relation till något instrument eller kan du lira på vad som helst?
De Montevert: Jag vill ju kalla mig för mulitinstrumentalist, men det är med stor självdistans och lite hybris. Jag kanske kan ta lite toner på de flesta sträng- och stråkinstrumenten, men blås är helt kört. Jag spelar mest gitarr och ukulele men kan dänga av någon suite på cellon eller en gångmarsch på fiolen om jag vill.

Tack så mycket för intervjun! De Monteverts nya, grymma album finns ute på alla de vanliga ställena, lyssna och gå sen och hör henne spela när hon passerar din by. Vi avslutar med hennes inhopp på Honeymilk-låten Psychrocker:


lördag 14 november 2015

Briana Marela - interview

She comes from Washington and from the look of her tour schedule, she's had a pretty hectic year. Tomorrow, Briana Marela opens for Father John Misty in Stockholm when he plays at Berns. I had the opportunity to ask her a few questions.

Gordon: How's the tour going? Looks like you've had an intense year. 

Briana: The tour has been going great! Really wonderful shows with very kind audiences! The year hasn't been intense necessarily, just busy and fun! 
Gordon: How did you like Iceland? Did you have time to experience the place or was it strictly a recording excursion? 
Briana: I loved Iceland, it's a really beautiful country from what I saw. I didn't go too far away from Reykjavik because of the recording schedule, the farthest I went south was Stokkseyri and also then the other direction Gullfoss. I'd love to go back and be more of a tourist and travel around and not be just working. 
Gordon: Do you feel like you are part of a scene? Washington has a history of spawning not just great bands but musical movements, do you feel like you are part of something there or are you more of a lone wolf? 
Briana: There is a strong community of musicians in the Pacific Northwest currently, a lot of really talented and creative people. I wouldn't call it a movement per se, like riot grrl or grunge, just lots of people doing different things yet still supporting each other. I do think there are a lot of strong female musical projects coming out of the Pacific Northwest right now in particular though! 
Gordon: Could you tell me about your collaboration with Denley? 
Briana: I had first met Denley (Matthew) 's sister Victoria and they were both fans of my music and would come to my shows. Victoria is a photographer and she said her brother was working on an album that was all collaborations. I had more time on my hands in 2014 and had already done a collaboration with Odesza and thought it might be fun to do another. The concept Denley had for his album was cool, to be based on the British era of kitchen sink realism, so I had fun writing lyrics based around that idea. 
Gordon: Any other musical meetings on the horizon? What would be your dream artist/producer to work with?
Briana: Nothing solid at the moment in terms of collaborations. Dream artist or producer is hard! There are lots of amazing people out there doing cool work. I've been a fan for a little while now of A.G. Cook of PC music fame, his production style is so innovative. I think also Panda Bear would be a fun artist collab. I feel like I am leaning towards wanting to work with someone with more knowledge of beat making than me so we could collab and I'd probably learn a bit more!
Gordon: Thank you, for the interview and for a list of favourite songs. I made the list into a spotify list, well worth checking out! Also, listen to the collaboration between Briana Marela and producer Denley right here and catch her show tomorrow in Stockholm!


fredag 13 november 2015

Regnbågens chaufför - ny singel från Örnsberg


Om du har läst den här bloggen förut vet du att jag alltid skriver om Örnsberg när det händer nåt. Om du inte läst mig tidigare så har du kanske missat hur bra den här artisten är. En ny singel är en högtidsstund. Det finns något omistligt i klangen i låtarna Johan Ragnarsson skriver. Att han sen jobbar ihjäl sig med att få dem att låta perfekt bidrar förstås till att de är gnistrande upplevelser i högtalarna men, vad i helvete, om en är ett fan kan det hända att det dröjer lite i längsta laget mellan släppen. Regnbågens chaufför har den där klangen, energin, vemodet som är sammanvävt med glädje. Den är också några korn reinkarnerat 90-tal. In och lyssna på spotify!

torsdag 10 september 2015

Dolce - Gordon försöker hänga med på tåget

Next big thing är i rullning, har redan lämnat plattformen och Gordon försöker komma ikapp. Gordon har en stor väska full i gammal pop som gör det svårt att springa men det vore kul att vara med när det händer. Och det gör det ombord på Dolce-tåget. Anna Levander och Leopold Nilsson heter genierna bakom namnet Dolce och de släpper sin hastigt haussade debut-EP nu. Ja, egentligen är det snart två veckor sen stinsen blåste i pipan och släppte iväg tåget (ok, jag släpper den metaforen nu).
Hur låter det då? Det är stillsamma, lite invecklade men fullkomligt fascinerande ballader. Jazzen finns med som stämningsinfluens men det här är popmusik. Gitarrerna och trummorna är varsamma men ändå intensiva och bygger egna berättelser eller åtminstone landskapsmålningar kring Anna Levanders omfångsrika röst.

torsdag 3 september 2015

Platta från Sthlmiana!!!

Det finns unga, hungriga musiker som gör angelägen musik, sån som river tag i en och tvingar fram nåt nytt. De släpper en ep i månaden och spelar på varenda jävla ledig torsdagskväll på Broder Tuck och som första bandet av tre i Southsides ångestkällare och sladdarna lossnar och en förvirrad punkare börjar gråta i hörnet på vartannat gig. Såna band är viktiga och underbara och jobbiga och de har gett mig massor av energi och glädje under alla år.
Sen finns det band som består av folk som var såna där hungriga ungar en gång i tiden. Men de mättnade kanske lite eller så började de förtäras av andra, mer komplexa entiteter och det var ok men vemodigt. Fast de glömde inte bort att sjunga och de sålde inte KORG:en för de hade fått jobb och råd att ha kvar den. De spelar inte lika ofta och släpper bara nåt om året. Och de är lika viktiga som argungarna, för mig, för de är från båda världar och de har blivit oerhört bra med åren.
Sthlmiana är ett sånt band. Det finns en liten demon inne i kärnan av deras musik, en tonårsangst och en hunger. Men det finns också en komplexitet och ett vemod som är levt och vackert och resultatet av många lager som långsamt växt fram. De gör de vackraste, mest gripande poplåtarna jag vet just nu och imorgon släpper de en platta. Musiken har funnits med ett tag. Några låtar är tidigare släppta som singlar på spotify och andra fanns med i livesetet de har kört i sin ytterst sporadiska livekarriär. Jag lärde känna musiken under en Gordonkväll för några år sen och sen dess har jag längtat efter varenda släpp som om de vore ett hungrigt och angeläget band. Men det är inte angelägen musik, den är bara vacker och drabbande. Nu får jag åtta låtar åttiotalssyntig, stilren pop. Det är mjukt, klart, ibland smekande, ibland glidande. Gitarrer, synt, trummor och sång följer melodierna så bra, så lätt. Har funderat hela dagen på vad som är bästa spåret men det går inte att välja. Finns inte ett svagt ögonblick på Rakt in i gryningen. Händer inte ofta. Låten nedan har jag postat tidigare. Kör den på repeat idag, imorgon kan du gå inpå Spotify och låt hela skivan ta med dig bort nånstans, vi kan ses där men förmodligen missar vi varandra.

torsdag 2 juli 2015

Paper Days - Kind guidance

Kalifornienbandet Paper Days har korsat min väg tidigare. Jag intervjuade dem i augusti och sen dess har de spelat en hel massa live och skrivit nytt material. Häromdagen skickade sångaren Niko Sitaras mig en låt som är klassisk, amerikans indierock. Pavement och Atlas Sound, lite mindre distat än om det var nittiotal kanske. Dagens tips är alltså Kind guidance med Paper Days:

onsdag 24 juni 2015

Vallmo - intervju

Emil Andersson har tagit sig namnet Vallmo och gör indiefolk med liten anstrykning av beats. Påminner i upplägget om Flora Cash när de samarbetar med Daniel Westerlund men det här är aningen mer vemodigt och lite mer svenskt och engelskt i folkinspirationen. Vallmo skickade mig en väldigt bra låt och jag blev genast sugen på att byta några ord med upphovsmannen och Emil ställde upp.

Gordon: Berätta om Vallmo, varifrån kommer projektet, hur uppstod det och vad är din inspiration?
Vallmo: Det hela började för två år sen, jag hade precis efter mycket övervägande bestämt mig för att lägga ner mitt engelska pop-projekt The Royal Anderson. När beslutet väl hade tagits så ville jag bara ta ett break, för att rannsaka och komma underfund med vad jag egentligen ville göra med musiken.
En kväll för två somrar sedan gick jag igenom en gammal hårddisk och hittade en röstmemoinspelning daterad till 2003 och döpt till Solen. Jag sätt där i mörkret och lyssnade på mitt 15-åriga jag, med målbrottsröst sjunga in en låt som jag utifrån en text som min syster skrivit satt melodi till. Jag tror det var där någonstans jag beslöt jag mig för att börja skriva på svenska igen. Det tog lite tid att ställa om, det blev mycket trial and error men nu känns det som att jag har börjat hitta någonting, både när det kommer till stil och sound.
Rent musikaliskt så har jag inspirerats mycket av artister som Damien Rice, Ed Harcourt, Josh Rouse, Bon Iver, Ryan Adams för att nämna några. Men det som driver mig och som inspirerar mig på ett mer allmänt plan är att försöka hitta den där magiska blandningen mellan glatt och ledsamt. Jag tror man ibland brukar kalla det för happy sadness-pop, det har i alla fall alltid varit min favoritgenre. För jag vet att jag kan totalt knockas av den känslan, när den väl infinner sig. Den kan få mig att vara den jag verkligen vill vara, kan få mig att känna mig upprymd samtidigt som det på pappret är världens deppigaste låt jag lyssnar på. Märkligt, men sant.

Gordon: Har du kört solokvist med Vallmo eller haft några samarbeten än? Har det hänt något kul på vägen?
Vallmo: Till att börja med var jag noga med att jag ville göra allting själv, på mina villkor. Men efter ett tag började jag inse fördelarna med att jobba med andra och tog in David Zandén som producent, som även medverkar i bandet Wintergatan. Davids känsla för beats och sound kändes som en spännande mix mot mina ganska vemodiga och enkla låtar. Vi hade skitkul under inspelningen, vi satt mest och lekte kändes det som. Alla trummor som hörs i inspelningen är saker som vi hittade liggandes i studion. Gamla trumstockar, en plåthink, en virvel (som The Royal Concept glömt kvar nån gång), bord, stolar allt vi kunde hitta. Vi samplade allting och byggde upp trumset utifrån dessa föremål. Och resultatet blev ett ganska organiskt och eget sound!

Gordon: Jag brukar inte fråga om bandnamn, rätt många artister är less på den frågan, men eftersom jag ser en del kornvallmo i trädgårdarna nu (den är oerhört vacker med sina pappersfladdriga kronblad i rött), så vill jag ändå höra lite. Har du funderat nåt kring namnet eller är det mest ordet du gillar? Enligt wikipedia serveras ingen mat med vallmofrön på svenska fängelser eftersom ett urinprov då kan se ut som om det har knarkats nån sorts opiater. Vallmo är skönhet, knark och förgänglighet i ett. Öh, det blev inte nån riktig fråga det här men du kanske vill svara ändå, hoppas jag.
Vallmo: Haha fin beskrivning! Jag tycker att det finns någon slags mystik över Vallmo. På utsidan är den vacker samtidigt, som det är mer eller mindre allmänt känt att det går att framställa opium från den. Den har ett mörker inom sig, även fast det inte syns på utsidan. En liknelse som jag väl i viss mån kan känna igen mig i, men framför allt valde jag Vallmo för att jag ville hitta ett namn som kändes ”hemma”. Och det var just hemma som det växte vallmo i trädgården där jag växte upp, jag tror att jag har positiva konnotationer till namnet på det viset.

Gordon: Vad bjuder den närmaste framtiden?
Vallmo: Jag har klar ännu en singel som jag tänker släppa i mitten av juli, därefter kanske ytterligare en i slutet av sommaren.
Under tiden kommer jag fortsätta skriva och spela in, jag har inga spelningar inplanerade än så länge. Jag siktar istället på att köra en större release senare framåt hösten.

Tack så mycket Emil Andersson, aka Vallmo. Nya singeln Solen är ute nu och den passar bra alla de där sommarkvällarna utan fest, Finns även på spotify så det är bara att lägga i en lämplig lista.

tisdag 23 juni 2015

Death Team!

När Lissi Dancefloor Disaster lade ner för ett par år sen var det aldrig, för den som följt bandet, det minsta sannolikt att vi hört det sista av Johan Rafael Tilli. Alltför mycket entusiasm, idéer, kreativitet och galenskap verkade omge allt han gjorde. Vilka projekt som skulle komma var inte lätt att gissa men det skulle bli spännande. Det här året verkar vara Tillis, This is the year it all will happen, som Marit sjöng. Namnet är förresten inte Johan längre utan Johen. Och musik är inte det enda han syns i media för, Tilli är också en av grundarna av Ultuna mejeri som gör vegansk ost. Coolt och ganska efterlängtat av många. Men riktigt upplivad blir jag främst av det nya musikprojektet, Death Team.

Tillsammans med Mayka Edd har Tilli gjort en plan som går ut på att rädda haven, göra musik och ha roligt. Deras förstasingel gick relativt obemärkt förbi men i vintras exploderade Fucking bitches in the hood och duon hade plötsligt fått ett internationella genombrott. De syns i massor av popbloggar och en hel del annan media också. Låten är en omedelbart klistrig popdänga, skruvat rolig som en M.I.A.-låt och levererad med Edds fantastiskt avslappnade sång dessutom väldigt charmig. Fram på vårkanten kom nästa släpp, singeln Dolphin style. Delfinerna får agera symboler för miljöförstöringens alla offer, tror jag. Kanske är det just delfinerna som är huvudsaken, i vilket fall är ju dessa ankeltatueringarnas okrönta härskare provocerande gulliga vilket jag gissar är en del av planen. Andraspåret från singeln, So fresh, är mer som en hit men båda låtarna är uppsluppet lugna och svängiga på samma gång, uppbyggda som dekonstruerad topplistemusik från 80-talet. Jag vet inte hur resultatet blir i kampen för havets räddning men Death Team gör i alla fall musik och har roligt och det har lyssnaren också.

söndag 21 juni 2015

Mackaper - Pärlan

För några dagar sen tipsade Futurums Nya Sampan om Mackaper, de gör "väldigt bra orgelsyntkraut", tyckte han. För bara några veckor sen kom det en samlingsskiva, Sex sidor av Psykjunta, med olika band och där bidrar Mackaper med en tidigare outgiven bit. Om jag ska svänga mig med referenser som jag inte riktigt har koll på (och vem skulle kunna hindra mig, muahahaha) så får jag en känsla av Ralph Lundsten and The Andromeda All Stars fast lite mindre rymden. Känns också lite folkmusikinspirerat med orglarna och jazzigt i trumkompet. Spännande mix i all stillhet.

söndag 14 juni 2015

Intervju med Futurum - Jevvla bra asså!

Det händer att jag ruckar på mina poprutiner och lyssnar på lite andra genrer. Det är svårt, jag vill ha mina poplåtar till frukost, förmiddagskaffet, lunch och kvällsfika. Futurum är en artist som får mig att släppa indiesinglarna rätt i stengolvet.  Deras krautiga synt är beroendeframkallande. I samband med deras nya ep fick jag byta några ord med Mattias Jonsson och Nya Sampan.

Gordon: Ni har ju spelat på Gordons konsertklubb i G:a stan så jag har följt er men har ni lust att presentera Futurum litegrann?
Mattias: vi är en semielektronisk duo som spelar svängig synthkrautpsyk med synthar och gitarr. (Nya) Sampan sköter det mesta av elektroniken och jag sköter gitarren.
Sampan: Psyk? Nja. Jag vet inte jag. Men synth och kraut absolut! Jag tycker vi rör oss på en skala från kraut/new wave till mer filmisk och drömsk instrumentalsynth. Sen blandar vi ju det beats åt funk/elektrohållet.
Gordon: Är ni samlare? Nästan alla syntmänniskor jag stöter på nuförti'n verkar ha en faiblesse för att köpa på sig märkliga maskiner för ljudexperiment. Berätta gärna om er mest obskyra grunka.
Mattias: Hmm, samvetsfråga. Jag skulle snarare kalla mig sökare tror jag. Letar ständigt efter det optimala ljudet, det perfekta grunkan. Så visst passerar det en och annan märklig tingest. Den senaste för min del är en Yamaha VSS-30 som är en pytteliten leksakssampler från åttiotalet som har blivit något av en klassiker. Sjukt kul och potent liten pryl, längtar efter att experimentera mera med den.
Sampan: Mattias är väldigt aktiv på secondhandmarknaden, köper och säljer grejer. Jag är lite mer sån att de instrument jag köper behåller jag. Antingen hela livet eller tills de går sönder. Jag har fortfarande kvar min första synth, en stylophone som jag fick av min morfar när jag fyllde 9.
Gordon: Jag älskar stämningen i era låtar och på nya ep:n är ni ännu bättre. Men vad tänker ni om det där, att kraut och synt handlar mycket om stämning. Inte så att låtar och melodi är skitsamma men visst förmedlar man nåt annat som krautband än som vers-refräng-popband?
Mattias: Ja vi håller på, eller har nog redan, gått över gränsen till nåt som är mer strukturellt upplöst. Vers-refrängandet blir det mindre och mindre av, liksom sången som på nya EPn är helt borta sånär som på lite luddiga körer. Det handlar mer om ett filmiskt angreppssätt tycker jag och mer om improvisation.Vi försöker bygga låtarna i lager snarare nu för tiden, olika skikt av färger, rörelser, utspel och svar.
Sampan: Även om vi hade ett rätt så tydligt koncept med ep:n så ser jag nog Futurum framför allt som en plattform för experiment. Så även om vi har rört oss åt det filmiska och instrumentala hållet ska man nog inte utesluta att vi gör fler vokala låtar framöver. Sen är i alla fall jag tyvärr ganska popskadad. Jag har svårt att göra musik utan att hamna i någon slags poptänk med klara och tydliga strukturer.
Gordon: Var passar kraut och synt bäst? Finns det några givna scener för Futurum i Stockholm eller Sverige?
Mattias: I Stockholm känns ju Fylkingen logiskt på nåt sätt. Jag var på Fly Interzones jubileum där i vintras. Jevvla bra asså. Vore kul att spela i det rummet nån gång. Eller på Norbergfestivalen förstås. Har limmat på dom lite tidigare men dom verkar inte ha hajat hur tunga vi är.
Sampan: Det känns ju som att det finns en rätt stor scen idag för Kraut/Psyk mm. Och då tänker jag mest på små festivaler som Psykjunta och Ranstafestivalen som brukar boka en massa kul band åt det hållet. Men jag är själv rätt osäker på om vi egentligen passar in i den scenen.
Gordon: Och på tal om kraut och synt, har ni lust att ge några färska tips på bra låtar från andra artister?
Mattias: Jag måste nämna Tross platta 16:11 som släpptes på fina Göteborgslabeln Höga Nord Rekords förra året.
http://open.spotify.com/album/1tvQgWSbaV4yJDVvcnMAKl
Inte särskilt syntigt men bra flummigt. Dom spelar på Gagnef i år bland annat. Anton och Jonas därifrån gjorde en grym trummor-och-orgel-spelning på vår releasefest i fredags under täcknamnet Gonzo & Tony.
Sampan: Jag vill nog främst då nämna Mackaper, som gör väldigt bra orgelsyntkraut tycker jag. https://open.spotify.com/album/3ZFdNiZpE5IrEVNUKIzLzM
SVPER från Barcelona är ett band som både jag och Mattias gillar mycket. Mattias har varit i kontakt med dem också, och vi hoppas att vi nån gång ska kunna göra nåt gig ihop med dem. https://open.spotify.com/artist/48SnHDE03xWLStx43tMRXC
Sen vill jag också pusha lite för Tsantsa från Uppsala som gör väldigt psykedelisk och experimentell ambient:
https://soundcloud.com/tsantsauppsala/

Tack för intervju, grymt bra tips och en fantastisk, ny ep som heter Subte och som finns på bl.a.  Spotify. Här är en video till Hajen, en av låtarna från ep:n:

lördag 13 juni 2015

The Foetals - Fine

Såna där gamla gitarrer och halvgnällig slackersång, varför gillar jag det så mycket? Något måste ha skett med mina synapser under formativa år. Det är pop som är grejen och den får gärna vara engelsk. The Foetals kommer från Manchester (som var ALLT under några av mina tonår, eller hur?) och har just signat med Stockholmsbolaget PNKSLM Recordings. Fine heter debutsingeln som kom nyss och den är sextiotalig, medryckande och lite släpig på samma gång. Stämningen är rätt nära Oasis första platta, även om gitarrerna alltså inte är så raka och stora utan mer jangel och mespop.

fredag 12 juni 2015

Dan Axelsson - Vad ska vi göra

Sångaren i The Slytest, Dan Axelsson, som tog över ansvaret för popmåndagarna på S:ta Clara när Gordon lämnade Stockholm, har släppt en ny singel. Det gör han utan att sjunga på engelska och utan sitt band. Dessutom gör han det utan sin vanliga rock n' roll. Det brukar låta femtiotal om The Slytest men nya singeln är väldigt indiepoppig och väldigt skånsk. Och väldigt stockholmsk. Sen är den svängig också, det brukar det ju vara när Dan är inblandad. Han borde göra en platta för en låt räcker inte, hjälp mig tjata lite på honom!

torsdag 11 juni 2015

Brittsommar - interview

Brittsommar is an American artist who lived and recorded in Sweden and who decided to release his new stuff here.  I decided that it would be fun to q/a him and he graciously answered a few questions of mine. 

Gordon: First off, let me just say I enjoyed your new songs immensley, great stuff! Are you one of those artists who always feel your new material is your best? Or one who would rather forget a song and look to the next, as yet unwritten?
 
Brittsommar: Its both I suppose.  Songs are something that die in time, but they're supposed to.  You move on, but you will always stop by the grave to leave a flower or two every now and then. 

Gordon: Would you tell me a bit about the synagogue where you recorded? Is there a story to the place?

BrittsommarIn my hometown of Madison, Wisconsin in 2011 there is an old synagogue on the lake.  Its not really used. I was in the works of recording Brittsommar´s first album "Day Of Living Velvet".  The engineer and I threw ideas back and forth about options for recording and the synagogue was obviously the best option.  Beautiful organic sound and environment.   We went in around 4:00 in the morning and recorded for 12 hours straight.  You can even hear the birds as the morning comes in the song "Forbidden Fruit".

Gordon: Do you consider yourself a storyteller when you make music?

Brittsommar: Yeah, everyone is a storyteller.  All songs are stories. Except, stories have a beginning and an end.  My songs don't really have that- rather, they start in the middle.  Like walking in late to the theatre or a dream.  Up to you how you take part and see where it heads.

Gordon: How much have you been influenced by your time in Sweden? Your style is rather americana.
 
Brittsommar: Not sure Sweden has influenced much as a country, but rather the people that entered my life when I was there.  It started on the country side and has traveled far since then.  
This last album was very much inspired through travels over the ocean and back.  The countryside, the cities, old homes, and deserts...especially the deserts.
Gordon: It looks like you have a few things booked for Sweden, are you also doing things back in the US or anywhere else? I guess I'm asking, what are your plans?
 
Brittsommar: Yeah, a little bit of a release show at Catina Real in Stockholm.  I´ll head back to the states in the fall.  Perhaps a new recording is already on the table.  All in the works;)

Thank you for the chat! Here is a song by Brittommar, there are more songs available at Spotify and elsewhere, be sure to check them out.

fredag 5 juni 2015

Postiljonen - Wait

Wait heter Postiljonens nya singel. Jag har väntat länge och ängsligt på att drömpoptrenden ska dö ut. Musiken är så stillsam, den borde vara svår att marknadsföra och sälja.  Men Postiljonen skiter i min ängslan och släpper fantastiska låtar, igen och igen. Det är såklart så en ska tänka, om undergången väntar, varför då vänta på undergången? Undergång är också något som märkligt nog tycks invävt i stämningen i den här låten. Det är storslaget som en vindstilla utsikt över ett kargt och väldigt landskap. Det är musik som kunde tonsätta stillheten efter att kontinentalplattorna kommit till ro och dammet lagt sig.

måndag 1 juni 2015

The Radio Dept. - Occupied

De har inte förändrats sen sist. Det är som om de existerar i stasis, i en ficka utanför rumtiden eller i en nedgrävd tidskapsel. Varje nytt släpp är helt enkelt en till singel som vi tar upp ur lådan med ljud som grävdes ner för ett osäkert antal år sen. Men ändå, trots att allt är så välbekant i all sin milda, suggestiva dysterhet, får jag en känsla jag inte fått tidigare. Jag får för mig att The Radio Dept. är lite besläktade med Pet Shop Boys. Avsaknaden av sväng har gjort att jag aldrig tänkt så förr. Och inte heller Occupied, som kommer i slutet av den här veckan (på indietrotjänaren Labrador, vad skulle vi göra utan människans bästa vän?), får mig att direkt vilja dansa. Men det är nåt brittiskt där. Är det pianoslingan eller det tassande trumkompet? Fan vet, men jag gillar den här sjuminuterslåten mer än jag rimligtvis borde. Fast om det är en platta på väg så hoppas jag verkligen att de får till en hit i stil med Heaven's on fire.

lördag 30 maj 2015

Höga Berget - Hisingen sunset

Jag har läst för mycket Bamse för att inte se farmor i grönt huckle, kokande dunderhonung,  när jag läser namnet Höga Berget. Men egentligen är det ett utmärkt namn på ett storslaget popband, suggestivt, välljudande och enkelt på en gång. Örebrobandet sjunger om Göteborg och de gör det med perfekt popkänsla. Låten knyter omedelbart an, hittar mina längtan och mitt vemod vid första lyssningen. Men den känns hållbar också, jag kan vara melankolisk till de här tonerna hela sommaren. Det här är rak popmusik, rak och välbekant i ljudbilden och strålande skriven.

måndag 25 maj 2015

Våren tjugefemton, vad jag älskade

Igår var det sommar. Mitt barn sprang runt med röda kinder och bara fötter och kastade skor på folk. Alltså måste våren vara över. Alltså måste jag ta mig en titt på ett halvår som framlevts i ett musikaliskt vakuum. Av olika anledningar har jag inte orkat poppa tills jag droppat. Men jag hörde några bra låtar. Några galet bra låtar. Just nu lyssnar jag på en liten retare från en EP som kommer i höst, Jack Moy & Glöden heter bandet och det är ösig retrorock som får mig att dra på mig mitt bäst Free Energy-flin.

Men det hände mycket annat också. Carl Carlsson var den enda som drog mig ur dvalan, jag intervjuade honom om hans nya låt Flash & The Pan, den har jag spelat mer än nåt annat i vår och nu finns den äntligen på spotify. Lägg till den på era sommarlistor och lär er älska flöjt igen. Matt and Kim har släppt en ganska dålig skiva men en låt, Can you blame me, är medryckande radioblask av bästa märke, perfekt sommarhit. Passion Pit är alltid bra, jag älskar Lifted up (1985). Laser & Bas är Calle Lundgrens nya projekt efter att Vit Päls gick in i den stora sömnen ifjol. De har hunnit få ut en fullängdare som jag inte är helt galen i, konstigt nog, men det finns ögonblick av låtmagi som jag verkligen inte vill vara utan, t.ex. Kan du känna hur det blåser?

En väldigt indie, väldigt stillsam låt som jag gillar är Viola Martinssons Made of. The Vaccines har gjort några jättedåliga videor men deras låt Handsome är fullproppad med energi och melodi och ord. Svårt att riktigt förstå hur allt får plats på 2:13. En Drös Poeter, som gjorde en av förra årets bästa svenska låtar, fortsätter att leverera huvudstadsromantik med Kräver aldrig något av Stockholm.

Ett annat band som gillar Söder är Väg. De hette tidigare Road men det namnet var inte bra att ha på internet så det blev väg. I samma veva började de sjunga på svenska. Deras sjuttiotalsrock är kraftfull och medryckande, bäst är förstasingeln Hornstull. Gå och se dem på Tantoklafset på nationaldagen. Jag har också lyssnat på Cajsa Siik, Markus Krunegård, Fallet, Hanna Järver, Örnsberg och Jonas Bergsten. Och häromveckan kom en singel från Sthlmiana. Bandet spelade på Gordon för länge sen, ett och ett halvt år sen eller mer, och sen dess har jag längtat efter den här låten. Tusen heter den och är en litterärt bevandrad Mauro Scocco-pastisch. Och så är den fantastisk. "Nu står jag här i vimlet/ som inte längre tillhör mig/ under en blodröd strindbergshimmel/ vill jag bara hem till dig."

Här är Fallets låt Svinet, resten får ni leta efter själva, det mesta finns på spotify:

tisdag 19 maj 2015

Hipster Slayer - Animals like us

Våren är på väg att parkera längst in i ett jättelikt, dammigt garage (känner på mig att den här metaforen är på väg att vältra över och dö men jag kör på ändå, den här bloggen har ju ingen redaktör, det är bara jag och min glappande tangentbordskäft), det är bara ångor kvar i tanken och våren skulle behöva tvättas, ges en ordentlig översyn innan det är dags för sommaren att rulla ut på vägarna med nedvevad ruta och en ny singel av Hipster Slayer i högtalarna. Jag har inte skrivit om musik på hela våren. Nån sorts inre, svåråtkomlig kris, kanske. Men plötsligt orkade jag öppna sidan och skriva lite. Hipster Slayer råkade vara bandet i inboxen. Jag gillar verkligen deras nya, skitiga singel. Skulle gärna lyssna på den medan jag reste. Fast helst inte med bil, jag gillar inte bilar. Jag gillar metaforer. Och långsam pop, nånstans mellan dream och shoegaze. Bandet (har bara snabbdiggat lite gammalt på spotify) låter bättre nu än tidigare. De är inte särskilt hittiga, de gör musik som jag behöver men jag kan inte komma på någon annan som verkligen älskar det här. Ja, kanske Stereogum och Pitchfork och hela jävla Austin, Texas. Hoppas jag har fel. Hoppas de brejkar och får turnera sönder en gammal buss. Kör försiktigt, Hispter Slayer.

fredag 20 mars 2015

Carl Carlsson och de där grejorna vi lämnade bakom oss, långt bakom, visst?

Det är mer än två och mindre än tre decennier sen Carl Carlsson kom till världen. Han växte upp i en ort av den storlek som brukar benämnas håla av de som inte bor där eller de som flyttar därifrån. Ärla, söder om Eskilstuna. Dit vill han inte tillbaks och inte heller Eskilstuna vill han inte heller återvända. Men han han har svårt att släppa taget, det har vi alltid märkt som har lyssnat på hans medryckande poplyrik, hört hans sagor om ungdom och smällarna en får på vägen mot döden. Ifjol kom en mäktig popsingel, en stor låt. och sen var det tyst ganska länge. Jag har saknat honom en del och hoppats på att uppföljare var på väg. Och nu kommer det musik. Det är fortfarande poppigt, fortfarande hittigt på ett sätt som får mig att le lyckligt. Och det är fortfarande musik som blickar bakåt, mot uppväxtåren, mot de formativa åren, mot farsans skivback. Jag hörde hur läget var och det visade sig att det kändes lite mer uppåt än det har gjort, fast kanske inte lika uppåt som jag blev av att få en förhandslyssning på nya singeln, Flash & The Pan.

Gordon: Varför tog det så lång tid efter förra singeln?
Carl Carlsson: Vi la ner väldigt mycket jobb, tid och pengar på förra singeln. Och ungefär precis när vi släppte den gick jag in i en ganska djup ålderskris eller depression eller vad man skall kalla det. Jag vet inte själv. Jag sa upp mig från jobbet, jag slutade gå ut och slutade träffa vänner. Jag bara låg hemma i soffan och tyckte att allt var skit. Jag ville inte vara ute bland människor alls. Men jag bestämde mig för att jag kunde släppa allt, men inte musiken. Och jag brottas fortfarande med hjärspöken, men jag har lärt mig att tygla dem tillräckligt för att jag skall få ur mig låtarna.
Gordon: Hur mycket har CC ändrat sitt Sound sen starten? Finns det något kvar av Svart?
Carl: Musik är ju i konstant rörelse. Jag byter ju referenser hela tiden allteftersom jag går på upptäckstfärd i musikhistorien. När jag började skriva poplåtar var jag ju väldigt influerad utav göteborgspopvågen runt millennieskiftet. Låtarna jag släpper nu är skrivna under en period då jag var väldigt influerad utav 80-tal och Sydafrika. Sista året har det varit väldigt mycket 60- och 70-tal som rullat på stereon hemma. Och Anderna. Jag har lyssnat massor på Peruansk 70-talsfolk. Och samtidigt som man finner nya väger så är man ju alltid en sammanställning av alla vägar man tidigare vandrat. Så Svart finns med där inne under all ny yta.
Gordon: Hur cool blir releasefesten?
Carl: Det blir nog yoghurt och flingor i tv-soffan med min sambo efter att jag postat Spotify-länken på min facebook och inväntar lite obligatoriska kompis-likes. Har jag tur så får jag bestämma vilken film vi ska se. Men du har rätt. Jag kanske borde köpa en flaska champagne.
Gordon: Kommer du spela i Eskilstuna?
Carl: Jag jagar inte aktivt spelningar. Jag älskar att spela live men jag går oftast back rent ekonomiskt på att göra spelningar och för min del är det okej men jag känner ett ansvar mot musikerna att kunna erbjuda dem kompensation. Det är väldigt skickliga musiker jag spelar med och de avsätter tid för att repa och för att göra själva giget och jag tycker det är så himla skämmigt att be dem ställa upp på det gratis. Men vi är ett jävligt bra liveband så jag hoppas det blir något gig i sommar.

Snart kommer singeln, så ni också får en chans att höra den. Kom ihåg att pynta för den så Carl har råd med en flaska skumpa. Och tjata på er lokala promotor/bokare att de behöver ordna en konsert med Carl Carlsson. Gör't. Nu.

måndag 16 februari 2015

Fallet

Set var längesen jag hörde nåt från Östersund, om jag inte räknar Annika Norlin men jag har för mig att hon bor i Umeå. Hur som helst fick jag en liten promo från Emil Ljungström från bandet Fallet som är på gång med sin debutplatta. De är bra. Jag har inte hört fullängdaren än men förstasingeln heter Svinet och den är full av skitaktighet och melankoli och teenangst. Det sitter ihop på ett spännande vis, gitarrerna klagar medryckande och sången är inte för gnällig utan precis lagom gnällig (svårare balansgång än en kan tro). Rätt snart ska plattan ut, den 28:e är det releasefest och sen blir det en turné. Be er lokala rockklubb att boka in dem. Tuschteckningen på en fyr är omslaget till fullängdaren, det var den som gjorde mig intresserad nog att lyssna. En grym bild ska aldrig underskattas!

lördag 14 februari 2015

Boredomtapes to the rescue

Tanken var att jag skulle ta mig till Norrköping och gå på spelningar och njuta av Where's the music. Men livet slog till med lite jobb som varade långt in på kvällen. Inget att göra åt den saken. Men igår eftermiddag, när jag skickat in några översättningsjobb och kände mig allmänt utsjasad och låg behövde jag nåt. Och jag hade faktiskt fått en present. Gus Ring, som jag intervjuade i somras och som bland annat är med i ett väldigt rockigt band som heter Siberian, har också ett lo-fiprojekt och bara sådär, för att han är en grymt fin och bra person, så skickade han mig en kassett. Det låter väldigt mycket Lou Barlow om låtarna, lite Thom Yorke i sången ibland. Jag ställde bandaren i sovrummet och lade mig på rygg. Min femåring satt bredvid och bläddrade i en faktabok om Jupiter. Som mest består av väte. Efter en halvtimme var jag lycklig igen. Vad är väl en missad festival? Ibland kommer livet hem till en gammal indiefjant på besök i form av en bra kassett. Om ni vill ha en, inklusive handritat omslag, får ni höra av er till Gus Ring eller leta upp honom på hans nästa spelning i Norrköping i mars. Men nummer tretton får ni inte för den är min.

måndag 9 februari 2015

Where's the music - Min Stora Sorg

Anso Lundins alter ego Min Stora Sorg handlar mycket om röstens personlighet. Förra årets Döda mig har jag lyssnat på en hel del och den är ganska representativ för hur det låter om MSS. Ingenting är glatt och upplyftande, ens en liten stund. Fast det finns ändå andrum där, musikens melankoli och texternas inneboende svärta balanseras av skönhet och karisma som gör det till något mer än bara den trendiga dysterpop det kunde ha blivit. Nya singeln heter Nära dig och är full av pianoljud, rytmer och dova melodier. Genom alltihop flyter Anso Lundins röst. Det är mycket röst. Några syntslingor på det avger sammantaget en hel massa löften inför spelningen på veckans festival.

söndag 8 februari 2015

Founder Effect - skånsk popdebut

Studentrum! Jag lyssnar in mig på en debut-EP från Skåne, Founder Effect heter bandet och på deras fb-sida sitter halva bandet med en gitarr i knät i ett studentrumstypiskt kalt, vitt rum med snedtak och ordentligt ljusinsläpp. Betydligt fräschare än några av mina egna korridorsrum i Flogsta, Uppsala men nakenheten i miljön är så enkel som den bara är hos folk som skiter i allt vad inredningsteve heter för de bryr sig bara om att plugga, ligga, spela gitarr och försöka fatta vad allt går ut på. Svaret är förmodligen att skriva en perfekt poplåt. Arton år senare har jag inte hittat något mer begripligt svar än jakten på en perfekt låt. Founder Effect är inte där än. De gör medryckande, lätt americanastukad pop med enkel produktion och bra melodier. Det låter lite nittiotal, lite sjuttiotal och soundtrack till hollywoodfilm. Ganska mainstream fast ändå lite udda och det gillar jag. I höst är det meningen att en fullängdare ska dyka upp och jag ser fram emot den. Bästa spåret på EP:n är nog Fleetwood Mac-iga Friday night. Ja, det är det bestämt.


Where's the music - Ms. Henrik

Under vintern har jag inte skrivit om musik alls, varit avog till all electro och rent fientlig till kontemporär house. Yuck. Men även om jag alltid varit drastisk och tydlig i mina åsikter så har jag aldrig varit rigid. Det som stinker idag kanske är gödsel för framtidens doftande blomster. Och så länge som jag inte överdoserar på Melodifestivalen och Happy och SHM finns det utrymme i min snåla själ för nya riktningar. Ms. Henrik lyssnade jag en del på för ett år sen, det finns ett gäng popsinglar som verkar balansera på en sträckt lina mellan indiebloggar och P3. Ms. Henrik gör hits klädd i baseballkeps, bokstavsjacka och en fläskig ögonskugga. Det är viktigt att inte fastna i en dräkt, en definierande tvångströja som avgör vem en är. Topplista eller indie, pojke eller flicka, våld eller kärlek. För ett par veckor sen kom senaste singeln, Slow dancing. Det svänger ordentligt om låten, trots namnet. Om några dar är det festivalspelning i Norrköping. Som vanligt är de aningen mindre etablerade akterna placerade tidigt i spelschemat. Ms. Henrik skulle väl passa bättre vid tiosnåret men jag ska försöka ta mig till Tegelvalvet/Pub Wasa på torsdag klockan kvart över sex. Läppstift och syntpop!

lördag 31 januari 2015

Where's the music - Amason

Festivaler är så hialösa med sin fixering vid sommaren. Och varför? Visst, det är fantastiskt när himlen är en oändlig öppen svärta och varma vindar trillar ner över en överförfriskad festivalpublik. Men ofta står vi iklädda engångsponcho och sörplar ljummen mellanöl och försöker se nåt mellan dropparna som samlas på brillorna. Varför inte dra till med en festival i februari?
Bråvallas bastard child, lätt prettoanstrukna men ack så efterlängtade vinterindieversion heter Where's the music och jobbar stenhårt på att etablera Norrköping som en aktör. Det är roligt. De har bokat det hajpade och det heta, det aningen mer svårtillgängliga. Plus Hello Saferide och Tove Styrke. What's not to like?
Ett av banden som vore intressant att se är Amason. Frontas av Hajen-Amanda och Dungen-Gustaf. De släppte en fullängdare för några dar sen. Jag lyssnar igenom den för första gången i detta skrivande nu och är väl inte omedelbart svept med i ett ljuvt poprus, det är alltså av aningen mer svårtillgängligt slag. Men det är samtidigt klassiskt välgjord popmusik, sånt som håller att lyssna på om och om igen. Sånt som kan bli tråkigt efter några veckor eller så växer det till en omistlig vän, en förtrogen att vända sig till i stunder av nöd och ensamhet under åratal framöver. Svårt att säkert veta innan de där veckorna har passerat. I nuläget lutar jag åt att det här kommer att växa sig starkare. Sky city heter plattan, extra fint låter det om bl.a. Went to war och Kelly. Amason spelar på Where's the music, lördagen den 14:e februari.

fredag 30 januari 2015

Laser & Bas

"Fast me the music, det är nånting på gång, min älskling har lagt färg i sitt hår." En natt helt nyss låg jag sömnlös och tänkte på det där vi alla tänker på när vi inte kan sova, jobbet, familjen, otillräckligheten och om Carl Johan Lundgren kan tänka sig att komma loss med nåt nytt projekt nu när Vit Päls har lagt ner. Nästa dag pangade det till i feeden. Laser & Bas, stod det, kommer att släppa en singel den sista januari. Och idag är singeln ute. Dansa så heter den och börjar med den där raden jag citerade nyss. Det är nånting på gång. Jag har inte rört bloggen eller nåt annat poprelaterat sen jag fick smaka på den luddiga sidan av godisklubban på en spelning i slutet av hösten. Vilka jäkla kräk det finns, tänkte jag och ägnade mig sedan åt allt annat än musik. Det behövdes. Men Laser & Bas påminner mig om att musiken behövs den också. Kan jag inte dansa till den är det inte min revolution, sa Emma Goldman och jag håller med.
Vad har hänt sen Vit Päls? Det nya bandet är en duo, inte ett bandylag. Låten kunde ha varit med på nån Pälsplatta, den har en distinkt Carl Johanfeeling. Med en annan sångare och en annan text skulle det fortfarande ha tilltalat mig, det är ganska mespoppigt och påminner väl en aning om Casiotone for the Painfully Alone, men Calles personlighet, en av de mest karismatiska jag upplevt, gör det hela bekant och spännande på samma gång.
(Finns ingen soundcloudwidget än så jag kör på en från spotify)