söndag 5 oktober 2014

Intervju med Gruff Ryhs

Walesaren Gruff Ryhs hade en jobbig veckas resande bakom sig när han kom till Debaser Strand vid Hornstull i Stockholm i fredags. Klädd som Eliott Smith i jeansjacka och beanie och med ett mjölkigt glas kaffe i näven satt han framåtlutad över bordet och berättade med många små pauser mitt i meningarna om sitt senaste projekt American Interior. Om vi hade haft mer tid (och om Ryhs varit piggare, han var verkligen i någon sorts upplösningstillstånd) hade det varit roligt att prata musik. Den gamle Super Furry Animalssångaren har fortsatt göra spännande musik i olika konstellationer, som soloartist, med Furrys och inte minst i syntpopbandet Neon Neon han har med hiphopproducenten Boom Bip. Men nu fokuserade vi på historia och politik.

Gruff Ryhs växte upp i en författarfamilj där historien om den avlägsne släktingen och vildhjärnan John Evans ständigt hölls levande. Och historien om Evans, som lämnade Wales 1792 för att utforska Amerika, hade i sin tur rötterna i en på sin tid lika envis legend om kung Madog. Denne Madog skulle enligt myten ha hittat över Atlanten år 1170 och tagit sig till Mexikanska golfen ("completely ludicrous") och blivit ledare för en indianstam. Evans, och många andra walesare, trodde att det ännu på 1700-talet fanns en walesisktalande indianstam. Drömmar om fornstora dar och grandiosa äventyr växte fram i Wales efter att landet annekterats av England i mitten av 1500-talet. Ryhs anfader var kanske ovanligt naiv och rentav halsstarrig men han var inte den enda som trodde på något som kunde hägra långt därborta i väster, en kombination av en märkvärdig, historisk bedrift och ett hopp om en ljus framtid dit alla walesare kunde fly undan det engelska oket.

John Evans resa genom USA varade i sju strapatsrika år där han både svalt och kastades i fängelse. "He was thrown in a dungeon," som Ryhs uttryckte det på oefterhärmlig dialekt, innan han blev friköpt av ett sällskap spanska upptäcktsresanden. De sökte en väg till Stilla havet men trodde att de skulle stöta på den mytiska walesiska indianstam, "the madogwys", som Evans sökte och hoppades att han kunde hjälpa dem översätta walesiskan. Tillsammans färdades de vidare tills en Omahaindianerna ledda av "the formidable chief Blackbird of the Omaha river," tvingade spanjorerna att vända om. Evans erbjöds dock att resa vidare och levde även tillsammans med olika indianstammar, "he seems to have been a very charismatic person". Men några walesisktalande madogwys upptäcktes aldrig av varken Evans eller någon annan. "He met people from all over America and realized that no one spoke Welsh. It was complete rubbish, of course." Efter sju års resa blev John Evans malaria för svår och han avled ensam i New Orleans.

Super Furry Animals grundades 1993 och hade stora framgångar under andra halvan av 90-talet, trots att de med sin faiblesse för walesiska och sin experimentella stil aldrig riktigt passade in i britpopvågen. De finns fortfarande och släppte en platta 2008 men medlemmarna har allihop andra musikprojekt som tar mer av deras tid. Ryhs har gett ut två fullängdare med Neon Neon som funnits sedan 2007 och som nominerats till Mercurypriset. I år gav bandet också ut en dovare ep, Years of lead. Som soloartist har Ryhs hållit på sedan 2005, gett ut flera skivor och turnerat flitigt. På en av sina soloturnéer genom USA dök tankarna på faderns gamla historier om John Evans upp och Ryhs sökte upp sin bokare i New York för att se om det var möjligt att göra en turné i Evans fotspår. Under drygt fem veckor åkte han sen runt i en liten van med sin vän, filmaren Dylan Goch, och spelade överallt där han kunde. I större städer som Cincinnati kunde det komma några hundra rockfans och se honom men han spelade också på indianreservat där ingen hört talas om Super Furry Animals och det kunde vara märkliga upplevelser. Förutom gitarren hade han med sig ett presentationsmaterial om sin anfaders resa och en tygmupp föreställande Evans som följde med upp på scen. Han träffade människor vars språk och kulturer varit ständigt hotade under hundratals år och det påverkade honom starkt. Men på många sätt var det en fruktansvärt tung turné, "it was extreme, I mean, it seemed like a fun idea but it was really hard." Resultatet blev dock desto mer tillfredsställande och består av skiva, bok, film och app. American Interior syftar förstås på de inre delarna av USA som turnén, liksom Evans resa, besökte.

Från hotade minoritetsspråk gled samtalet in på Skottlands folkomröstning. Ryhs har uttalat tydligt stöd för ja-sidan och hoppades ivrigt på skapandet av vad han kallar "a modern nuclear-free constitutional democracy" som bröt med privatisering av sjukvården, med överhusets konservatism och med isolationismen och Europafientligheten som växt sig brinnande stark i England. För att inte tala om den växande rasismen. Konservativa krafter i England arbetar för att försämra skydden för mänskliga rättigheter. "And I believe in the fantasy of the European dream, the postwar dream that we can live together. But I realize the limitations of it as well."

På frågan om han hyste liknande förhoppningar för Wales svarade han vagt. Landet har ett starkt mått av självstyre sedan en folkomröstning i slutet av 90-talet och det påföljande instiftandet av ett eget parlament. Men inom ramarna för internationella samarbeten skulle han också gärna se ökade demokratiska rättigheter för Wales. Den enorma nejkampanjen som genomsyrade mainstreammedia inför Skottlands omröstning är också ett hotande moln. Men det uppvägdes, för Gruff Ryhs del ändå ganska väl av gräsrotsrörelsens förhållandevis stora framgångar. Och, som han sa apropå att John Evans förhoppningar om att hitta walesisktaland indianer aldrig infriades: "We can be happy that Wales was never a colonial power."

Inga kommentarer: