torsdag 16 oktober 2014

Dalaplan - Plikt och Elände

Efter en hel helg med mespop från Skottland och japanska twee passar det förbålt fint att lyssna på en ny platta från Malmöbandet Dalaplan. De är punkösiga utan att egentligen vara punk och när jag kikar i recensionsklippen som kom med pressreleasen så verkar många skribenter ha försökt fånga dem med hjälp av namedropping av andra band.  Jag vill inte vara sämre och säger att det här ligger ganska nära amerikanska Black Lips skiva Arabia Mountain. Och den skivan har jag återkommit till under tre års tid. Fast Dalaplan är, precis som Peer Gynt, sig selv nok, såklart. Deras orgel och de två, ärkeskånska stämmorna skapar en kraftfull dynamik som hämtar från all möjlig rock och punk och som ändå gör upp med allt det tidigare och pressar på framåt. Det här är en skiva att lyssna på i sin helhet nån gång ibland, när humöret är lite lagom förbannat. Som skattkista full av enstaka låtar är den dock starkare, en potentiell klassiker. Låtskrivandet är grymt! De flesta låtarna är otroligt bra och jag misstänker att de är rätt tidlösa, även om det blir massivt med 24 minuter på raken med nära nog oavbrutet tryck. Sista låten är en pianoballad som inte riktigt övertygar även om jag förstår behovet av att ändra tempo på slutet. Standouts på skivan är basburna Under jorden, den raka förtvivlansrocken i Hellre kass och det hittiga titelspåret, Plikt och elände. Näve grus är också en fantastisk låt och den här inte heller dum:

Inga kommentarer: