onsdag 6 augusti 2014

Mattias Alkberg - Södra Sverige, recension

1977. Norrbotten. Jag föddes i Boden och levde i en liten håla i Lule älvdal. Under mitt första år släpades jag med i en rank liten båtjävel över en stormande Torne älv och satt hopkurad mot pappas bröst innanför jackan när han var ute på skidor för att jaga. Viggenplanen körde förbi på landsvägen, några meter från huset och grannen skottade snö i bar överkropp. Vi hängde ut våra lakan på tork när det var minusgrader, luften var så torr att de ändå kunde torka.
Men sen flyttade vi, innan jag började lågstadiet. Så när jag kisar uppåt norr och lyssnar på Mattias Alkberg, som glor söderut på sin nya platta, är det med sörlänningens perspektiv jag gör det. Jag fattar kanske inte riktigt, trots kylan och machismon som skramlar runt i mitt inre. När han blir sådär arg, det fattar jag, vreden över skiten och orättvisorna är universell. Men jag fattar inte hur Alkberg, och många andra, kan vara så tvärsäkra. Det verkar förmätet. Religiöst. Mina vänner är allt från fattiga arbetare till entrepenörsbesjälade feminister, moderater i landsbygd, liberaler som lever drömliv, miljöpartister, medievänster, bankirer och sjuksköterskor. De är inte överens med varandra och ingen av dem tycker riktigt som jag. Men bara någon enstaka av dem vill bjuda Per Schlingman på bajspudding. Alkberg vill det.
Och ändå. Det är dags för den här plattan. Skrikmusik. Poängen är inte, såklart inte, en insiktsfull och stringent analys av rådande läge. Det här är en kulturell allergisk reaktion. Mot allt som är fel. Enkla gitarrer, skitigt sound, hårt och effektivt, raskt avklarat. När man har varit sådär arg i en å en halv minut är en färdig. Katarsis. Åtminstone kan en hoppas att det fungerar så. Om ilskan aldrig lägger sig måste livet vara bittert som kall kaffesump, surt som pinkstela gamla kalsonger, värdelöst som en femtioplus uskas yrkesliv. Jag lyssnar på Alkberg. Det är förbannat bra, nästan lika bra som min favoritlåt med Mattias Alkberg BD, Haparanda here we come. Men jag blir lite rädd. Det här är en vittnesbörd om polariseringen i vårt land. Han är argare nu än då, vi andra är rätt mycket surare också. Inför albumet släpptes den här låten:

Inga kommentarer: