tisdag 26 augusti 2014

Nick Raven - Strange days

Jag gissar att det är allmängiltigt, de där små detaljerna, det kan vara ljud eller smaker eller bilder, som omedelbart försätter oss i lyckliga och positiva sinnesstämningar. Triggers, säger man på engelska men översättningen avtryckare eller utlösare ger inte riktigt rätt associationer. De där små sakerna sätter igång oss. Nyzeeländaren Nick Raven har hittat en av mina sweet spots med gitarrintrot till sin singel Strange days. Han låter som Sarah Records mer än nåt annat och han gör det bra. Dagens tips är antipodiskt vemod för den här högst regniga augustimånaden.

lördag 23 augusti 2014

Jenny Gabrielsson Mare - intervju

Jenny Gabrielsson Mare gjorde en vacker spelning på Gordon i vintras och nu kommer hon att inleda indiesäsongen på S:ta Clara, där ett annat band tar över efter Gordon i kampen för att göra måndagar meningsfulla. Jenny är en av Stockholms mer kreativa och intressanta personer så jag är väldigt glad över att ha fått chansen att kolla läget inför hösten. Det visade sig att det händer en del.

Gordon: Hej Jenny! Tänkte höra lite hur läget var inför din spelning nästa måndag. Jag minns att du berättade att du sa upp dig från ditt fasta jobb på Systembolaget och ska försöka leva som frilansande artist och skribent. Hur går det?
Jenny: Det går, kan jag väl säga. Det är lite av ett experiment för att undersöka hur lite pengar jag kan leva på utan att bli deprimerad. Men jag har fått in några uppdrag och klarar mig. Det gäller att  inte behöva gå tillbaks till att vara anställd. 50% skulle jag kunna tänka mig att jobba. Om det var ett spännande jobb och om det inte tog all energi. Men det är svårt att hitta deltidsjobb som inte är mördande tråkiga.
Gordon: Det verkar ha handlat en hel del om ditt syntprojekt White Birches under våren. 
Jenny: Ja och nu är White Birches inne i en skrivarfas. Vi är i studion hela tiden och har fått färdigt halva plattan. Det är ju ett hjärteprojekt, både Fredrik och jag har saker vid sidan och vi håller på så länge det fortsätter vara så här roligt och fyllt med så här mycket kreativitet. Nu kommer jag från två dar i replokalen med distade gitarrer. Det känns riktigt bra.
Gordon: Berätta lite om turnén ni gjorde.
Jenny: Vi är bara två pers så vi kunde sätta oss i Fredriks gamla Volvo-kombi och köra. Vi började i Jönköping och jobbade oss norrut ända upp till Boden. Att vara två gjorde det möjligt. När jag spelar som Jenny Gabrielsson Mare har jag nästan alltid med flera musiker och de ska ha betalt. Nu var det ok att bara få det att gå runt. Det är en stor frihetskänsla.
Gordon: Jag är ju född i Boden men jag flyttade tidigt och har ingen vuxenbild av stan så jag måste fråga, hur var det möjligt att ni fick en indiesyntspelning i Boden?
Jenny: Är du från Boden? Jag är också född där och det är därför det funkar. Min kompis Madde bokar spelningar till ett ställe som skulle ha passat oss jättebra där de har lite konst och kulturstil. Men nu bygger de om så vi fick spela på ett ställe som heter Café Tingshuset och det var aningen åt det bisarra hållet. Det såg ut som det skulle serveras kyrkkaffe och det var alldeles ljust. Sen måste vi vrida upp volymen väldigt högt för att få bra tryck i konserten så en del stammisar var sura. Men vi träffade så himla mycket fina människor på turnén.
Gordon: Sen tänkte jag höra hur det är att vara så mycket mångsysslare som du är, med din syntduo, din solomusik och ibland är du DJ också. Förutom att du frilansar som skribent.
Jenny: Jag jobbar ganska separerat, kör en sak åt gången för att inte bli alltför splittrad. Just nu blir det inget solojobb utan bara White Birches, jag behöver göra så för att inte känna att hjärnan ska sprängas. Sen händer det ändå att det glider ihop, jag kanske sitter med en Birchesgrej och plötsligt blir det massor av tremologitarrer som mer hör hemma på min soloplatta. DJ:andet gör jag inte så ofta, det är mest på en särskild klubb och då kör jag lite swing, lite rockabilly, lite indie och lite guilty pleasures. Sånt jag lyssnar på hemma mycket. Om det är något tema påverkar det. Sist var det tema Hollywood och då stoppade jag in filmrepliker. Nästa lördag är det dags igen och då har vi tema Tusen och en natt. Det blir väldigt roligt. 
Gordon: Men hur ser planen utför sologrejen? Har du något på gång.
Jenny: Javisst. I oktober drar jag till New York och stannar en månad och bara skriver material till nästa platta. Först hade jag tänkt att åka till Paris men då skulle det bara bli samma stil som förra skivan. Jag behövde ett annat filter, något ruffigare, det kommer att vara lite soulkänsla, lite gospel, handklapp, tror jag. New York är ett bra ställe att skriva. Just nu har jag inte en massa kompisar där heller så det kommer att bli fokuserat. Hoppas bara att jag inte blir lappsjuk och längtar hem för mycket.
Gordon: Det låter som en fantastiskt bra höst. Och du inleder den med en intensiv helg, först DJ-gig på lördag och sen en spelning på S:ta Clara i Gamla stan på måndagen den 1/9 där Dan Axelsson och The Slytest har tagit över Gordons plats i indiegeografin. 
Jenny: Jag kommer att ha med mig Emeli Jeremias som spelade cello när vi var på Gordon i vintras. Hon ska ha med klockspel och lite annat också, hon är fantastisk!
Gordon: En sista fråga eftersom du har järnkoll på bra dricka, vad skulle du rekommendera att jag häller i mig när jag lyssnar på Jenny Gabrielsson Mare respektive White Birches?
Jenny: Haha - Hmm... till Jenny Gabrielsson Mare skulle jag nog säga champagne eller någon trevlig starksprit som gammal cognac eller en schysst bourbon... Till White Birches passar det nog bättre med något hederligt rödtjut, gärna rätt strävt. Eller en hyfsat bitter tröstöl.

Tack för intervjun! Ni hittar Jenny i cool outfit på Nalen på lördag när hon spelar grymma skivor på Fräulein Frauke Presents 1001 Nights. Sen hoppas jag att ni tar er till Gamla stan på måndag och ser och hör hennes rökigt jazziga indiepop i min favoritkällare på Lilla nygatan 17. Där är de inte världsbäst på hederligt rödtjut men de är ena jävlar på bitter tröstöl så det funkar.

Gordonteaser

Gordon har en grej på gång. Back to the roots. I samarbete med Moon Types blir det indiebaluns på Landet den elfte oktober. Tre band och massor av mespop, indiepop, britpop, twee, skönt och lyckligt sväng och jangliga gitarrer. Mer info framöver.

onsdag 20 augusti 2014

Jaquline Ronneklew - intervju

Jaquline Ronneklew har haft en hektisk sommar. Hon har jobbat hårt med både musik och med sitt day job ombord på ett norskt kryssningsfartyg, hunnit spela live och släppa singel. Tidigare i somras försökte jag få till en intervju men det gick liksom inte. Lyckligtvis är den norrlandsbördiga sångerskan och låtskrivaren oavbrutet aktuell och intressant. Och mina frågor funkade rätt bra att återanvända nu.

Gordon: Du får mycket uppmärksamhet för din röst och den känns som en central del av din musik, spelar röster lika stor roll för vad du väljer att lyssna på.
JR: Tack, och ja det gör det! Älskar ju att inspireras och eftersom sång är mitt huvudinstrument så lyssnar jag ju mest på det automatiskt när jag hör på musik!
Gordon: Och på tal om röster, vilka är dina favoriter (förutom Titiyo)?
JR: Såklart TITIYO 4-ever men har även kärlek för Kate Bush, James Blake, Sophia Somajo, Ane Brun, Mumford and sons, Florence and the Machine, Beyonce såklart, Michael Jackson osv.
Gordon: Hörde att du blivit av med din gitarr, och att du är pissed off. Skulle du kunna tänka dig att göra som Timbuktu eller t.ex. göteborgska Vindstyrka 12 som skrivit arga låtar om folk som begått brott mot dem? Vad skulle din arga låt kunna heta?
JR: Haha ja! Fan va jag grät, inte så mycket tårar sen jag blev dumpad sist. Har skrivit en arg låt som heter "Beneath My Collarbone" haha, men den är inte så thug kanske!
Gordon: Hur mycket kontakt har du med publiken när du spelar? Pratar du direkt till individer? Går du nånsin ner i publiken eller tar önskelåtar? Eller är du mer introvert och tuff?
JR: Har väldigt mycket kontakt tror jag för brukar få komplimanger för det, har liksom inte så mycket filter, en står ju ändå där och visar upp hjärtat o smärtan! Haha, och jag brukar nog fästa lite extra på vissa som jag skrivit runt och som betyder mycket om de är i publiken.
Gordon: Finns det några bestämda Ronneklewska framtidsplaner? Inspelningar? Konserter/turnéer? Semester?
JR: Ja! Nu jävlar blir det mini-turné i augusti! Malmö, Varberg och Göteborg i slutet på månaden sen direkt på havet igen i Norge på Hurtigrutten och jobbar och skriver i tre veckor sen in i studion och gör skivan i höst! Längtar ihjäl mig! Och det blir samarbeten med Tobias Fröberg och Sophia Somajo!
Gordon: Och kommer du att slå stort? Snart?
JR: Ja, världsherravälde inom ett år är väl rimligt? Haha, skoja drömmer gärna om att komma utomlands och spela!

Skåne och västkusten, håll utkik efter Jaqulines spelningar inom kort. Och resten av oss får väl uthärda väntan på det där studioarbetet.

tisdag 19 augusti 2014

Juni Järvi - intervju

Mina intervjuer görs oftast genom mejlkontakt, det blir lätt så när allt arbete är ideellt och tiden är knapp. Synd, tänker jag ibland, för det vore kul att träffas och snacka mer utförligt och låta intervjuerna ta sina egna vägar. Men ibland får jag tillbaks mejlsvar som är fantastiskt roliga. Folk blir ofta mer välformulerade när de får svara i lugn och ro framför datorn och den här bloggens perspektiv är ett fans. Så det gör mig verkligen ingenting att bli så himla, jäkla förtjust i nån som jag blev när jag fick tillbaka svar från Juni Järvi. Grym pop gör han också!

Gordon: Fyra år är en lång tid, skriver du på din blogg. Vad har hänt sen sist?
Juni JärviJag arbetar väldigt processinriktat när det gäller musik. Oftast tar en låt veckor eller månader (i vissa fall år) att skriva. Vissa låtskrivare skriver kanske fyrtio låtar inför ett album som sedan till slut blir på tio spår. Jag kasserar extremt sällan en låt, de låtar jag skriver hamnar på skivan. Till den kommande skivan strök jag dock en låt som inte passade in i helheten, men det var första gången det hänt. Så ur den synvinkeln är det inte så konstigt att det tar flera år mellan varje skiva, haha! Men jag har även sysslat med annat under tiden. Jag har gjort lite filmmusik och så har jag två andra projekt, ett neoklassiskt och ett elektroniskt. Jag har även studerat lite vid sidan om, audioteknologi bland annat. Sen arbetar jag ju heltid på kontor och har två barn så saker få ta den tid det tar. Men nästa skiva dröjer nog inte lika länge. Jag fyller tio år som skivartist 2016 så något slags släpp planerar jag att göra då.
Gordon: Har du stått på några verkliga barrikader nån gång? Eller vill du berätta lite om de symboliska?
Juni Järvi: Beror lite på vad man menar. En faktisk bokstavlig barrikad har jag nog aldrig stått på. Men som ung var jag rätt radikal och en del av den utomparlamentariska vänstern. Har tappat räkningen på hur många demonstrationer och aktioner jag deltagit i. Men i låten får barrikaderna mer symbolisera något som är värt att kämpa för och vikten att våga stå för det man är och vill. Och att allt som är värt något i livet måste kämpas för.
Gordon: Du gör rätt så klassisk svensk indiepop (lite Jens Lekman, lite Olle Ljungström om du inte misstycker) men det verkar ha hänt nåt sen sist. Hur kommer det att låta på skivan som kommer snart?
Juni Järvi: Det blev nog en rätt så tvär vändning när jag bytte språk från engelska till svenska. Dels för att texterna i sig skapade ett behov av en ny ljudbild, ett nytt utrymme att presenteras på. Jag sjunger nog lite annorlunda mot tidigare också. Och dels för att elgitarren fick ta en mer framträdande plats än tidigare. Jag antar att andra typer av referenser och influenser, både medvetna och omedvetna, även de påverkade ljudbilden. Dessa två rätt så stora förändringar resulterade i ett mer rockigt ljud. Äsch, det låter så fånigt när jag skriver det. På barrikaderna är ju fortfarande rätt poppig med handklapp och allsångsvänlig refräng, men Ikaros (som är andra singeln från albumet) är mer representativ för hur resten av skivan låter. Det är lite mer svärta, lite mer desperation men även tillfällen då hjärtat slår snabbt som på en liten fågel.
Gordon: Och hur lät det när du var hippiepunkare i Huddinge?
Juni Järvi: Oj, haha. Inte bra! Vi hade ett band som hette Sladd och låtarna handlade om att bli spöad av kickers och att jorden höll på att gå under. Vi lyckades spela in några låtar som vi släppte på kassett och vi gjorde några spelningar på lokala ställen som Huset och Restaurang Falken. Den första låt jag skrev handlade om en ensamstående mamma som blev arbetslös och började knarka. Det är lite sött att man var så naiv och ovetande då. För att visa hur fattig hon var fanns det en textrad om att hon tvingades baka eget bröd. Det var så jag föreställde mig fattigdom där jag bodde i villaförorten med ständig tillgång till Skogaholmslimpa.
Gordon: Har just inrett mitt första egna kontor och är osunt intresserad av var folk arbetar och skapar. Har du lust att beskriva din replokal?
Juni Järvi: Hoppas ditt kontor blev fint! Min musikaliska arbetsplats är tvådelad. Dels har jag en hemmastudio i lägenheten där jag spelar in grunderna i låtarna. Jag har ett masterklaviatur med vägda tangenter och en Nord electro 3 som jag använder för orglar, piano och synthljud. Har även en Korg R3 som har väldigt fina bas- och padljud. Det är också där jag sedan mixar allt. Då använder jag mig av en controller som gör att jag kan styra inspelningsprogrammets alla reglage på ett smidigt sätt. Dels har jag ett inspelningsrum som även används som replokal. Jag delar dem med några vänner och bekanta och där finns trummor och förstärkare att tillgå. Det är också där jag spelar in sång , akustisk gitarr och sånt som är mer ljudstarkt. Och repar inför spelningar så klart! Men det sker bara periodvis då jag inte har ett fast band. Vi håller det rätt fint och försöker ha bra ordning på allt. Jag tror jag har en bild på den på bloggen om du vill se: http://junijarvi.blogspot.se/2013/11/panoramabild-pa-studion-panorama-of.html
Det vore så klart trevligt att ha en lokal för allt det där men samtidigt är det viktigast att det funkar i vardagen och det gör verkligen.

Tack så mycket för intervjun! Mitt kontor blev inte vackert, väldigt DIY med popaffischer och hyllor av skrotvirke och uppslagsverk i högar. Om jag reser mig hastigt slår jag huvudet i taket. Men jag bränner i alla fall inte bort vaxet från vingarna som Ikaros:

söndag 17 augusti 2014

Chimpshed A.D. - Boom

Plötsligt kommer det massor av låtar i inboxen med presstexter som hävdar att det påminner om Tame Impala. Jag trodde att de var som mest hajpade för kanske två år sen, har jag fattat fel? Hur som helst tycker jag inget vidare om det bandet och drar mig för att lyssna på psykedeliska rockband och deras tråkiga mangel. Men den här brittiska duon manglar på ett jättefint shoegazevis, låter som tidigt nittiotal, Blur, Ride och dessutom på sitt eget sätt. Det finns en glädje och en bra låt inne i det monotona.

måndag 11 augusti 2014

Död och evigt mörker, Vit Päls lägger ner!

De har funnits i tio år och nu är de gamla. Och det är begripligt och klokt och förmodligen bra men det bästa en kan känna när ett favoritband lägger ner är bitterljuv saknad. Calle och hans många päls-vänner, konstellationen har varit flytande under hela tiden men många har de alltid varit, får inte längre ihop tider och processer utan att kompromissa alltför mycket. Så de slutar. Det borde fler göra. Men jag kommer att sakna dem, sakna deras avslappnade energi och närvaro på scen, låtarna som aldrig kommer att bli skrivna. Avskedet sker i form av en konsert på Malmöfestivalen, en spelning på Popaganda, två outgivna låtar som nu finns på spottan och minnesrunor på bandets hemsida. Nu följer död och evigt mörker.

fredag 8 augusti 2014

Paper Days - interview

Ch-ch-changes. Things are happening. These are the end times, or possibly the beginning of some other, as yet rather unknown times. Paper days are almost over and being replaced by something else. Or so a group of californians would have us believe. At least they do. I belive these are the times for excellent indie rock. Paper Days is the name of a band that sent me a great song earlier this week and I had to get back to them with a couple of questions. Read the interview and listen to their Playground dreams belowe (quite reminds me of Atlas Sound and the marvellous Born Ruffians). I tried to elicit aome glum and dystopian answers but to my surprise and delight, Paper Days a quite the happy gang!

Gordon: Tell me about Paper Days, who are you and where are you going?
Paper Days: We are a band of likeminded friends that became family through our obsessive passion and dedication to making our music. The biggest reason we play music is to inspire & reciprocate the overwhelming love that music makes us feel to others.
Gordon: This week, for some reason, I got curious about rehearsal spaces. What does yours look like? What are its best and worst features?
Paper Days: We really have a pretty great rehearsal space. We nailed old carpet we found to all the walls except the windows as makeshift soundproofing and then hung massive paintings/artwork on the walls by my dad & Jordan. There's even a little balcony we can walk out on for fresh air because it's on the second floor. The carpet makes it realllly hot in there and the clutter can be hard to manage but the room has become a part of us!
Gordon: Are you pessimistic about these present times? Will we miss paper? Or just swipe on, oblivious?
Paper Days: Actually to the contrary, we're optimistic about these present times!   We are living in the tail end of the Paper Days into a digital age which has sparked a new generation of music that wasn't previously possible. The internet has allowed us to grow up listening to music from all different branches, genres and time periods all at once and selectively pull influences from a vast pool of music. We are nostalgic about the past but optimistic about what the future of music has to offer.
Gordon: Is there anything missing from the lives of Southern Californian indie rock bands? Are you loved and acknowledged by your society or shunned and scorned?
Paper Days: Honestly, we feel beyond fortunate to live where we do. We do not have all of the seasons necessarily but we're in love with the laid back lifestyle of Southern California. It's hard to complain about sunny days, surfing and music haha. Society out here has accepted us with open arms. We always tried to carry ourselves with a good energy and it is much more often than not returned.
Gordon: Please, would you tell me your favourite indie tunes, coming out of California in the past year?
Paper Days: Our favorite tunes out of California in this past year!:
Eyelid Kid- Time Travel
Requiem For The Rockets- So Much
Spiral Sons- Bethlehem (also the song) Halley's Satellite
Lobster Party- Party of one
Idyll Wild- Bones 
Scruffles- Punky Brewster
The Shingles- I'm A Rolling Stone

onsdag 6 augusti 2014

Mattias Alkberg - Södra Sverige, recension

1977. Norrbotten. Jag föddes i Boden och levde i en liten håla i Lule älvdal. Under mitt första år släpades jag med i en rank liten båtjävel över en stormande Torne älv och satt hopkurad mot pappas bröst innanför jackan när han var ute på skidor för att jaga. Viggenplanen körde förbi på landsvägen, några meter från huset och grannen skottade snö i bar överkropp. Vi hängde ut våra lakan på tork när det var minusgrader, luften var så torr att de ändå kunde torka.
Men sen flyttade vi, innan jag började lågstadiet. Så när jag kisar uppåt norr och lyssnar på Mattias Alkberg, som glor söderut på sin nya platta, är det med sörlänningens perspektiv jag gör det. Jag fattar kanske inte riktigt, trots kylan och machismon som skramlar runt i mitt inre. När han blir sådär arg, det fattar jag, vreden över skiten och orättvisorna är universell. Men jag fattar inte hur Alkberg, och många andra, kan vara så tvärsäkra. Det verkar förmätet. Religiöst. Mina vänner är allt från fattiga arbetare till entrepenörsbesjälade feminister, moderater i landsbygd, liberaler som lever drömliv, miljöpartister, medievänster, bankirer och sjuksköterskor. De är inte överens med varandra och ingen av dem tycker riktigt som jag. Men bara någon enstaka av dem vill bjuda Per Schlingman på bajspudding. Alkberg vill det.
Och ändå. Det är dags för den här plattan. Skrikmusik. Poängen är inte, såklart inte, en insiktsfull och stringent analys av rådande läge. Det här är en kulturell allergisk reaktion. Mot allt som är fel. Enkla gitarrer, skitigt sound, hårt och effektivt, raskt avklarat. När man har varit sådär arg i en å en halv minut är en färdig. Katarsis. Åtminstone kan en hoppas att det fungerar så. Om ilskan aldrig lägger sig måste livet vara bittert som kall kaffesump, surt som pinkstela gamla kalsonger, värdelöst som en femtioplus uskas yrkesliv. Jag lyssnar på Alkberg. Det är förbannat bra, nästan lika bra som min favoritlåt med Mattias Alkberg BD, Haparanda here we come. Men jag blir lite rädd. Det här är en vittnesbörd om polariseringen i vårt land. Han är argare nu än då, vi andra är rätt mycket surare också. Inför albumet släpptes den här låten:

tisdag 5 augusti 2014

Wilderness - Ghost

Norrland har ett eget Korallreven. De heter Wilderness och är lika drömskt vackra som Korallreven men aningen mer poppigt svängiga. Jämtlänningarna släpper i dagarna en grym ep och från den kommer låten Ghost, som är mjukt medryckande och en omedelbar hit. Jag skulle kunna köra den på repeat i en timme utan att bli ens det allra minsta less. Men min lunchrast är nästan slut så jag spelar den bara kanske två eller tre gånger till.

söndag 3 augusti 2014

Flora Cash - ny singel, I'll be there with you

Att lägga ner konsertfixandet var lite vemodigt, såklart. Att inte längre träffa nya band regelbundet, ofta bokstavligt talat ganska nya band som inte hunnit hitta sin grej helt än, är nåt jag antagligen kommer att sakna resten av livet. Men bara för att jag inte träffar dem betyder det inte att jag slutar lyssna på allt nytt som kommer. Och sen finns den där bitterljuva känslan, mer ljuv än bitter, när bandet som spelade på klubben släpper nytt material. Det händer varje månad, ibland varje vecka. Och nu har artisterna hunnit längre än när jag fick se dem soundchecka en låt som inte satt eller debattera setlist.
Hårt knegande Flora Cash har verkligen putsat på en del på låtskrivandet och definitivt på produktion och framförande. Nya, somriga I'll be with you är en rejält sjuttiotalig folkdänga, omedelbart klistrig och med skönt ös i stämsången. Tänk Mamas & the Papas, eller, tänk inte så mycket. Tralla med bara, än finns det lite sommar kvar och Flora Cash passar fint på min veranda. Om jag bara kunde fått mig en kanna lemonad eller några iskalla Miller.