fredag 14 februari 2014

Eve and the Last Waltz - Intervju


Om man inser att man har missat något är det såklart bara att se det som en möjlighet att upptäcka något nytt. Jag har inte haft koll på Eva Lalanders karriär och hade knappt hört talas om hennes band Eve and the Last Waltz, trots att de hållit på sen sent nittiotal och gjort fem fullängdare. Den senaste, The shame and the blame, kom i fjol och innehåller välsnickrad, spännande och lo-fi-doftande experimentell indierock, på gränsen till altcountry. Bandets musik inordnar sig knappast villigt i någon snofsig genreetikett men när jag lyssnar på det är jag ständigt fascinerad. Eva Lalander ställde vänligt nog upp på en liten intervju och hjälpte mig att lite bättre lära känna bandet och musiken.

GordonEfter att ha läst några recensioner känner jag att kritikerna upplever sig inte riktigt förstå din musik. Är det där svårfångade något du eftersträvar?

Eva: Nej,absolut  inte. Jag har aldrig strävat efter att det ska låta konstigt, bara bra. Det blir som det blir .
Jag har en massa influenser , både inom musik, bildkonst, poesi och annan litteratur.  Och kan nog inte placeras in direkt i någon särskild genre, även om en del brukar kalla det americana, altcountry  eller  förra skivan som gick under genrebeskrivningar som  folkadelia, psalmer eller  avantgarde m.m.  Jag tycker vår nya skiva är pop.

Jag tror att det här med att vi är svårplacerade i kombination med hur min röst låter (en del gillar den och andra tycker att jag inte kan sjunga), men också att det har med ljudet att göra. Vi  gillar inte när det låter polerat och för snyggt och prydligt. Det som slagit mig när jag lyssnat på en del av våra tidigare inspelningar är att de inspelningar  vi (jag och Mats Grönmark) gjort hemma på kassettporta kanske är det som låter allra bäst i mina öron.

Gordon: Recensenterna blandar också och ger från referenskartoteket, allt från Violent Femmes till Coco Rosie och Tom Waits. Har du själv några stadiga referenspunkter? Någon artist, röst eller konstnär som har åstadkommit något som du känner är en ledstjärna?

EvaBob Dylan ,  Daniel Johnston, Nico, VU,   Johnny Thunders, (röster som som går rakt in när man lyssnar), tidiga Cat Power, äldre amerikansk religiös musik , diverse poeter , en massa bildkonst, litteratur  m.m. Jag är bildkonstnär själv också och gör bl.a. våra skivomslag. Jag och Mats har också gjort soundtrack till en utställning jag hade 2011 ”Hellon Chord Organ Blues”. 

Gordon: Det finns ett undergångstema på senaste plattan, har du någon favoritdystopi? Hur skulle du föredra att vi alla gick under? Har du tips på bra undergångsmusik? 

Eva: Undergångstemat handlar om rädsla för undergången, ”klimatångest” helt enkelt, varför händer så lite? Alla dessa klimatmöten som inte leder någon vart och att det är så stort och svårt att ta in att vi faktiskt håller på att förstöra den här jorden som en plats att bo på. Har ingen favoritdystopi och vill absolut inte gå under på något sätt. Fast Von Triers Melancholia är nog min favoritundergångsfilm ändå, den är ju så vacker.

Undergångsmusik:  Två instrumentaler med Eve and the Last Waltz: Eternity-theme och Mick Ronson, allt med mitt och Mats Grönmarks sidoprojekt Hellon/Hellon Chord Organ Blues eller varför inte nåt med Bill Callahan?


Gordon: Hur jobbar ni med en skiva? Gör du mycket själv eller är det mer av en kollektiv process? 

Eva: Det varierar. Jag gör text och musik. Ofta är det jag och Mats som producerar, men vi spelar ju in så mycket vi kan direkt och det är nog mycket livekänsla i det vi gör. Senaste skivan är inte så producerad utan vi spelar bara. Och det är inte så mycket pålägg heller. Vi spelar in och mixar ner allt på band. Senast Studio Woodside på Adelsö och Studio Cobra. Vår förra skiva Turpentine som till stora delar är heminspelad på kassettporta  är mer producerad, med mer ljudexperiment.

Tack för intervjun, Eva Lalander! Gå in och heja på Eve and the Last Waltz på facebook för uppdateringar om gig och lyssna på dem på spotify, där finns alla fem fullängdare.

Inga kommentarer: