fredag 28 februari 2014

Always och Mr Wright


Mina synder är framför allt baserade på underlåtenhet och lättja. Under en utrensning av gamla poptidningar stötte jag på ett nummer av Sound Affects, denna legendariska poptidning som hjälpte mig som inte hade ork och hängivenhet nog att själv utveckla min indieestetik till fulländning. En liten artikel, som jag naturligtvis läst men inte följt upp med skivköp, handlade om bortglömda brittiska tweelegenden Kevin Wright, känd som först Always och sen Mr Wright. Han släppte på 80-talet några skivor och ep på klassiska mespop- och indiebolaget El Records (det var på den tiden folk på riktigt var fans av ett visst skivbolag). Nu kan lata människor som jag njuta av två av Always skivor på Spotify och även denna månad känna att vår prenumeration är mer än värd pengarna. Thames valley leather club and other stories och Looking for mr Wright är makalöst bra, vemodiga och ärkebrittiska plattor. Mjukare än The Smiths, skarpare än Field Mice, noggrant utmejslat, med inspirerade texter och nära besläktat med The Go-Betweens. Kevin Wright blev aldrig stor, sålde aldrig många plattor. I SA-artikeln verkar han skylla det på hur ogint musikklimatet var men jag misstänker att det hade rätt mycket att göra med att han i princip aldrig spelade live. Helt ok, tycker jag, men svårt att nå ut. Hur som helst, det finns bortglömda skatter och jag hittade just kartan till Mr Wright!

torsdag 27 februari 2014

Feivel - The train

Erfarna, skånska indiemusikern Elin Hörberg har solodebuterat som Feivel. Det är alltid roligt när soloartister har bandnamn och inte bara använder sitt vanliga namn. Det blir mer pop och mindre enskild firma då. The train är vackert sjunget, svalt och sirligt orkestrerat och innehåller lite halvudda blås i form av trombon och flygelhorn. Ju mer musik man lyssnar på, desto roligare blir det med de små greppens innovation. Sen måste jag medge att första gången jag tittade igenom videon satt jag mest och oroade mig för att den stackars hipstern som spelar huvudrollen skulle täckas av snö eller vandra ut i det isiga havet.

tisdag 25 februari 2014

Zebastian Swartz - singel och intervju


Singelbolaget 100 SONGS ger idag ut en ny låt med singer songwritern Zebastian Swartz, en först stillsamt plockad gitarrlåt som sen växer och byggs på med orkestrering kring Zebastians röst. Det är storslaget och vackert och baseras lika mycket på gitarrplocket som på den där rätt speciella, vemodigt laddade rösten. Under våren blir det några spelningar i Stockholm. Oftast tar Zebastian med sig fem pers på trummor, orglar, mandolin med mera. De har också bokat in spelningar på Stopet i Norrköping den 3:e april och Kåren i Örebro den 8:e maj. När nya artister kan ta sig ut på vägarna och turnera lite är det alltid ett gott tecken. Zebastian tog sig också tid idag att svara på några frågor.

Gordon: Vad har du för relation till din gitarr? Är den lite som en kompis som har ett namn eller en slogan (á la Woodie Guthries gura som bar texten This machine kills facists)?

Zebastian: Jag har inte direkt en extra stark relation till mina gitarrer, men jag ser dom som individuella bekantskaper som känns olika från gitarr till gitarr. Men gitarr i stort är något som jag har växt ihop med och inte riktigt känner mig hel utan. Det är lite som en livspartner eller en viktig kroppsfunktion.

Gordon: Hur ser det ut med bolag för dig? Du har fått hjälp av 100 Songs at släppa Me and my brother, sak du göra nåt mer med dem?

Zebastian: Jag tycker att det har varit väldigt kul att jobba med 100SONGS och det vore kul att jobba mer med dom. Dom har också hjälpt mig med att ordna en video till singeln som kommer att finnas ute snart.

Gordon: Är bandet alltid med? Eller kör ni småspelningar ibland utan Hammond? Gissar att det blir en mindre sättning på Musslan när ni spelar där i mars?

Zebastian: Bandet är med så ofta som möjligt. Ibland kan jag göra avskalade gigs med mindre sättning men det blir ju en annan grej. På mindre ställen som Musslan så brukar vi köra med några framtidsgrejer som kallas syntar. Det är ju goast med hammond men analogsyntar är också skoj.

Gordon: Hur fick du kontakt med dina musiker?

Zebastian: Dom flesta i bandet är gamla vänner som jag har spelat med förr. Att sätta ihop det här bandet var att välja ut några av dom som jag gillade bäst, både som personer och musiker. Jag inbillar mig att det händer något när goda vänner skapar tillsammans. Det känns lite magiskt.

Gordon: Är det gitarren som är huvudnumret eller utgår du lika mycket från orgel, trummor och mandolin när du skapar ny musik?

Zebastian: När jag skriver så utgår jag nästan alltid från gitarren. När det kommer till arrangemang och att producera så tänker jag gärna i ett större perspektiv. Det är väldigt befriande att ta låtarna till bandet och få andra infallsvinklar på materialet. Det är till och med väldigt nödvändigt.

Gordon: Vad händer framöver? Sommarturné? Skiva?

Zebastian: Framtidsplanen nu ser ut så att jag och bandet kommer att jobba på fler inspelningar ett tag framöver. Den övergripande drömmen är att göra en riktigt bra skiva. Det finns några spelningar bokade under våren, i Stockholm, Norrköping och Örebro. Vi planerar också nån form av turné i vår/sommar.

Tack för intervjun. Zebastian Swartz spelar på Gordons gamla hak Musslan på Dalagatan den 25:e mars och snart på andra ställen, förhoppningsvis i ditt och mitt kvarter.

Foto: Binnie Ahlsén

YUCK - Another one

Indierock. Det svajade till lite för tio år sen kanske men egentligen var genren färdigstöpt 1994. Ritningarna ställdes i ordning av Pixies och kåken byggdes färdigt av Built to Spill, Pavement, Breeders och några till. Hoppa fram 20 år och skåda brittiska YUCK. Bloody brilliant, men knappast nyskapande. De tappade visst frontmannen för två år sen men har efter det bara blivit ännu bättre. Nya ep:n Southern skies är på gång, dagens tips är en låt från den:

lördag 22 februari 2014

Saltsten Sound på Gordon 3 mars

Saltsten Sound är inte det första band som fascinerats av fenomenet andrafiol, exemplifierat av 1900-talets kanske mest frappanta exempel på silvermedalj. Buzz Aldrin, vill säga. Rymden är ett genomgående tema för det här Stockholmsbandet, som gör mycket instrumentalmusik, mycket filmiskt. Den 3:e mars blir det en spelning med Saltsten Sound på Gordon. Vi får föreställa oss att den lilla källarlokalen i Gamla stan är en rymdkapsel och med hjälp av t.ex. Buzz Aldrin Syndrome så går det nog. Något får mig att tro att det begränsade, intima utrymmet kan passa deras vackra, aningen spöklika låtar väldigt bra. Fri entré, kall öl och rymdrock. Kan det bli bättre utan att man slipper gravitation? Välkomna till S:ta Clara på Lilla nygatan 17, kl 19:30.

fredag 21 februari 2014

Courtney Barnett - Avant Gardner

Om man lyssnar på något fantastiskt coolt och bra, som man aldrig hört förr, redan vid lunchtid så är det bara att skriva in dagen i listan över ok-att-leva-dagar. Courtney Barnett släppte en fullängdare i fjol (som hon kallar för The double EP: a sea of split peas, tidigare utgiven i två delar. Men det är tolv låtar om man lyssnar på spotifyversionen så jag kallar det för fullängdare) och den är fantastisk! Det påminner lite om Clem Snide och kanske en liten aning om en del Jim O'Rourke. Den Melbournebaserade artisten, låtskrivaren och skivbolagsdirektören håller på att pusha plattan med en ny singel i form av Anonymous club. Men jag hittar den inte som widget så här kommer förstasingeln som video istället, Avant gardner:

torsdag 20 februari 2014

Tkacuk - intervju

2011 träffade jag bandet Adventure of på Popaganda. De var egentligen en duo men jag pratade med tre personer på gräset nere vid vattnet, alldeles utanför Eriksdalsbadets festivalområde. Dennis Lundkvist och Patric Sundling delade min besvikelse över att Architecture in Helsinki hade ställt in så tillsammans med sin livesättning, som bestod av runt tio pers, hade de just gjort en akustisk Architecurecover. Två och ett halvt år senare är det dags för musikaliske mångsysslaren Dennis Lundkvist att släppa en platta med sitt soloprojekt Tkacuk. Det är svängig, ganska hård electropop och de två första singlarna lovar gott. Jag ställde några frågor inför albumdebuten, som kommer i mars.

Gordon: Kommer manifestet från hemsidan att vara med på plattan? Det är en jättefin liten låt, skulle gärna höra mer Electro influerad av gammaldags monsterskräck.

Dennis: Manifesto är en blandning av två låtar som finns på skivan.

Gordon: Är det du bakom spacklet i månen?

Dennis: "I am the moon"

Gordon: Först trodde jag att Tkacuk var ett hemligt projekt men du är ju outad sen länge. Finns det nån sån ambition, att vara gömd på nåt sätt?

Dennis: Det var aldrig riktigt hemligt bara diskret, har inte vetat hur jag vill prata om detta projekt då det är så märkligt även för mej. Först ville jag inte säga nått alls, men det finns ändå en tanke och mening med projektet så jag bestämde mej för att försöka prata om det på ett sätt som känns bra. Det jag inte vill är att försöka förklara för noga så det blir förminskat och simplifierat.

Gordon: När vi sågs för några år sen, på Popaganda, hade du och Patric med er en halv bataljon upp på scen. Ni sa att ni var trötta på laptopspelningar. Hur kommer det att se ut när Tkacuk kör live?

Dennis: Det kommer bli Dark/Light show. Nått annat än laptop spelning och mycket intimare än en halv bataljon på scen. Jag skriver showen just nu så mycket är oklart men den ska visas upp i samband med albumsläpp.

Gordon: Det finns lite samhällskritik i Hitting hard, blir det mer åt det politiska hållet framöver?

Dennis: Ja! Det finns en del samhällskritik på skivan, inte lika obvious som i Hitting men den som lyssnar kommer höra.

Tkacuk håller en lite mystisk stil, Dark/Light kommer den 27 mars och lyser upp vårnatten lite grann, inte för mycket. Tills dess:

onsdag 19 februari 2014

Name The Pet - So Slow (Johan Tilli rmx)

Name The Pet behöver kanske inte min hjälp för att nå ut, hon har fått massor av bloggad kärlek i samband med släppet av sin strålande nya platta Future / Now. Men om jag gillar det så skriver jag om det, helt i onödan om så krävs. När jag kallar skivan för strålande är det inte bara ett slitet adjektiv vilket som helst (fast det är det ju också) utan en akkurat beskrivning. Det finns en ljus energi i låtarna, något genomgående hoppfullt i melodier och produktion som lyser. Suck, metaforer igen, jag kan inte hålla mig när det kommer till bildspråk. En av låtarna, So slow, har remixats med varsamhet och finess av Johan Tilli, som i höstas lade ner sin duo Lissi Dancefloor Disaster (och snart kommer med nya grejor i en ny konstellation). Han har fångat upp det positiva i Name The Pets musik och förvandlat det till något aningen mer drömskt, en sommarnattslig electrodröm. Future / Now är en fantastisk skiva, som finns på spotify. Den vackra remixen får ni här:

tisdag 18 februari 2014

ITALIAN String MACHINE - ep och intervju

Igår släpptes en synt/electro-ep med Stockholmsbaserade The Italian String Machine och när jag lyssnade på deras Vangelisinspirerade 80-talssyntljud blev jag lite rosigt SF-geekig. Och frågade bandet lite geek-frågor. Italian String Machine är en duo, Joel Lindström och Victor Hvidfeldt, och de har hållit på länge med sin debut-ep, som egentligen är betydligt poppigare än Vangelis soundtrack till Blade Runner. Ändå finns det ljud- och stämningsmässiga beröringspunkter. I de poppigare låtarna hör jag också ett släktskap med Hot Chip. Det är en grymt bra liten ep, starka låtar, dansant och roligt.

Gordon: Vad har ni för syntar? På en skala, hur nördiga är ni med hårdvara och håller ni med om att det pågår nån sorts hårdvarurevival?

ISM: Förutom alla mjukvarusyntar så har vi Roland D-50, SPD-8 och Alfa Juno-1 samt en Yamaha DX-7. Vi är väl inte jättenördiga med syntarna egentligen, vi använder mycket presets och som sagt också en massa mjukvarusyntar och samplingar. Det är väl typ kul att det är en sån revival på hårdvarugrejer. Förutom att jag aldrig kommer att ha råd att köpa en Juno-60 nu. Kul att det börjar komma så mycket bra nyproduerade analog-syntar. Någon monofonisk liten sån är nog nästa leksak.

Gordon: Vem skulle ni vilja se i rollen som Case och vem skulle passa som Molly i en filmatisering av Neuromancer? Och var i filmen skulle er Neuromancer-låt passa bäst? "The sky above the port was the color of television..."

ISM: Det var alldeles för länge sedan jag läste Neuromancer för att jag ska komma ihåg någon specifik "scen" och i ärlighetens namn ska sägas att jag inte är helt säker på att jag ens läste hela boken... Stämningen som vi sökte och som jag mindes från boken, långsam, spänd och suggestiv lånar väl egentligen lika mycket från Blade Runner, 2001, Tron och Drive och sånt men jag tyckte titeln passade låten extra bra på nåt vis. Den första jag tänker på som Case är hur som helst Matthew McConaughey, bara pga True Detective om du sett den, aldrig gillat honom innan... Jag skulle gärna se Beyoncé som Molly Millions.

Gordon: Berätta en bra historia från den tydligen rätt långa inspelningsprocessen.

ISM: Ja alltså, de bästa historierna är ju våra döttrar som kom under 2012 och 2013 och det är väl deras "fel" att det tagit sådan tid att få klart skiten. Det är inte som att vi suttit i en källare och skruvat på baskaggeljud varje natt i två års tid precis.

Tack Joel och Victor, det känns bra att jag fortfarande är den ohotat största SF-nörden i indie-Stockholm. Neuromancerlåten skulle verkligen funka utmärkt som ljudläggning till en scen där William Gibsons eländiga huvudperson tittar ut över Sprawl eller Chiba från ett kalt hotellrum (lyssna på resten på soundcloud eller spotify):


Emeli Jeremias - Lummer

För en knapp månad sen spelade Jenny Gabrielsson Mare på Gordon. Med sig hade hon otroligt kompetenta och begåvade musiker som naturligtvis hade mer att komma med än vad som fick plats inom ramen för ett projekt. Emeli Jeremias gör en ovanlig och svårnischad popmusik. Hon är professionell cellist och som frilansande musiker är det inte bara den kreativa driften som uppmuntrar till att ha många projekt och olika sorters engagemang. Man måste helt enkelt slita rätt hårt för att få till nog många uppdrag. Hon spelar med flera olika orkestrar, gör inhopp i studio och som kompmusiker bakom andra. Sen gör hon sin egen musik också. Det är popmusik, visst, men ganska starkt påverkad av jazz och visa. Svensk folkmusik och klassiska stråkar blandas också in i mixen. Det är milt, naturlyriskt och vackert.

fredag 14 februari 2014

Eve and the Last Waltz - Intervju


Om man inser att man har missat något är det såklart bara att se det som en möjlighet att upptäcka något nytt. Jag har inte haft koll på Eva Lalanders karriär och hade knappt hört talas om hennes band Eve and the Last Waltz, trots att de hållit på sen sent nittiotal och gjort fem fullängdare. Den senaste, The shame and the blame, kom i fjol och innehåller välsnickrad, spännande och lo-fi-doftande experimentell indierock, på gränsen till altcountry. Bandets musik inordnar sig knappast villigt i någon snofsig genreetikett men när jag lyssnar på det är jag ständigt fascinerad. Eva Lalander ställde vänligt nog upp på en liten intervju och hjälpte mig att lite bättre lära känna bandet och musiken.

GordonEfter att ha läst några recensioner känner jag att kritikerna upplever sig inte riktigt förstå din musik. Är det där svårfångade något du eftersträvar?

Eva: Nej,absolut  inte. Jag har aldrig strävat efter att det ska låta konstigt, bara bra. Det blir som det blir .
Jag har en massa influenser , både inom musik, bildkonst, poesi och annan litteratur.  Och kan nog inte placeras in direkt i någon särskild genre, även om en del brukar kalla det americana, altcountry  eller  förra skivan som gick under genrebeskrivningar som  folkadelia, psalmer eller  avantgarde m.m.  Jag tycker vår nya skiva är pop.

Jag tror att det här med att vi är svårplacerade i kombination med hur min röst låter (en del gillar den och andra tycker att jag inte kan sjunga), men också att det har med ljudet att göra. Vi  gillar inte när det låter polerat och för snyggt och prydligt. Det som slagit mig när jag lyssnat på en del av våra tidigare inspelningar är att de inspelningar  vi (jag och Mats Grönmark) gjort hemma på kassettporta kanske är det som låter allra bäst i mina öron.

Gordon: Recensenterna blandar också och ger från referenskartoteket, allt från Violent Femmes till Coco Rosie och Tom Waits. Har du själv några stadiga referenspunkter? Någon artist, röst eller konstnär som har åstadkommit något som du känner är en ledstjärna?

EvaBob Dylan ,  Daniel Johnston, Nico, VU,   Johnny Thunders, (röster som som går rakt in när man lyssnar), tidiga Cat Power, äldre amerikansk religiös musik , diverse poeter , en massa bildkonst, litteratur  m.m. Jag är bildkonstnär själv också och gör bl.a. våra skivomslag. Jag och Mats har också gjort soundtrack till en utställning jag hade 2011 ”Hellon Chord Organ Blues”. 

Gordon: Det finns ett undergångstema på senaste plattan, har du någon favoritdystopi? Hur skulle du föredra att vi alla gick under? Har du tips på bra undergångsmusik? 

Eva: Undergångstemat handlar om rädsla för undergången, ”klimatångest” helt enkelt, varför händer så lite? Alla dessa klimatmöten som inte leder någon vart och att det är så stort och svårt att ta in att vi faktiskt håller på att förstöra den här jorden som en plats att bo på. Har ingen favoritdystopi och vill absolut inte gå under på något sätt. Fast Von Triers Melancholia är nog min favoritundergångsfilm ändå, den är ju så vacker.

Undergångsmusik:  Två instrumentaler med Eve and the Last Waltz: Eternity-theme och Mick Ronson, allt med mitt och Mats Grönmarks sidoprojekt Hellon/Hellon Chord Organ Blues eller varför inte nåt med Bill Callahan?


Gordon: Hur jobbar ni med en skiva? Gör du mycket själv eller är det mer av en kollektiv process? 

Eva: Det varierar. Jag gör text och musik. Ofta är det jag och Mats som producerar, men vi spelar ju in så mycket vi kan direkt och det är nog mycket livekänsla i det vi gör. Senaste skivan är inte så producerad utan vi spelar bara. Och det är inte så mycket pålägg heller. Vi spelar in och mixar ner allt på band. Senast Studio Woodside på Adelsö och Studio Cobra. Vår förra skiva Turpentine som till stora delar är heminspelad på kassettporta  är mer producerad, med mer ljudexperiment.

Tack för intervjun, Eva Lalander! Gå in och heja på Eve and the Last Waltz på facebook för uppdateringar om gig och lyssna på dem på spotify, där finns alla fem fullängdare.

torsdag 13 februari 2014

The Jezabels - The end

Min vurm för australiensisk popmusik går inte över, verkar det som. Just nu ser jag fram emot Architecture in Helsinkis nästa album, som kommer under våren, och en skiva med Sydneybandet The Jezabels. Det senare bandet gör electro- och gitarrindie av det fylligare slaget. Tidigare släpp inkluderar några ep, ett studioalbum och en liveplatta. Det här är musik av det slaget som får hängivna fans, folk som står längst fram i tätt packade rader på spelningarna och följer varje rörelse på scen, varje ton och stavelse. The Jezabels har inte tagit på sig att göra musik med humor eller experimentlusta, de gör istället pop med hjärta och en del själ. Musik att pumpa näven i luften till. Jag blir inte själv riktigt hängiven sådan här band men det är onekligen medryckande att lyssna på. Plattan kommer i början av nästa vecka.

onsdag 12 februari 2014

moodblanc - Faith

Frankofilt så det stänker sauvignon blanc ur högtalarna blir det när jag smakar på en ny låt av svenska moodblanc. Duon gör mjukt dansant electropop i senare Daft Punks och tidigare Phoenix stil. Mycket bra. De hittade varandra genom soundcloud, som verkar vara en allt viktigare mötesplats för ny musik i utvecklingsstadiet. De skickade låtar fram och tillbaks, först som remixutbyte och sen började de göra musik ihop så sent som i somras. Så, korka upp en lätt, pärlande flaska franskt och lyssna på Faith.

tisdag 11 februari 2014

Fou De Toi - Dreams

Indiepop. Fou De Toi är tillbaks med en singel som verkligen är ut i de kluvna hårtopparna indiepop, denna perfekta, och samtidigt slitna frisyr som är indiepop. Förlåt om jag tillåter mig en något långsökt bildspråk men när jag hör nya låten Dreams tänker jag genast på de svarta, omöjligt långa snedluggarna, de tofsiga Manchesterhårhjälmarna och de tunna, ljusa Andreas Mattsson-frisyrerna från mitt gamla nittiotal. Det är en tidlös låt som skulle ha kunnat släppas när som helst under senaste tjugofem åren, mjukt poppig och verkligen själva definitionen av indiepop.

söndag 9 februari 2014

Parken - Double rainbow över Valla Torg

Jag får ett Gert Fylkingskt anfall och vrålar "Äntligen!" ut i grinvädret i ett snöfritt söderort. Av alla de artister som kommit att betyda något för mig under åren sen 2008, när jag drog igång Gordon, är det Parken som väger allra tyngst. Pelle Lindroth spelade på Pop Dakar när jag såg honom första gången och jag sprang fram till kravallstaketen och ropade en fråga om han hade lust att komma till Gordon. Han spelade på Landet när vi gjorde några gig där och sen kom han förbi Gordon för ett knappt år sen och spelade lite av det nya material som nu är på gång. Särskilt minns jag den magiskt bra Hassela väntar. Nu släpper Flora & Fauna äntligen förstasingeln från nya skivan så jag vet att jag inte behöver vänta så länge till på Hassela. När ens favoritartist har familj och vanligt kneg vet man aldrig hur mycket mer musik man kommer att få.

Double rainbow över Valla Torg är, åtminstone för mig, lika intensivt laddad med storstan och zeitgeistångest som de två första plattorna. Och inte vilken storstad som helst. Valla torg och Årsta är givna platsmarkörer som placerar oss på södra sidan av Stockholm, ingen annanstans. Geografisk information har alltid varit viktigt för Parken, han ritar sina berättelser med små detaljer och kommunicerar så jävla direkt all smärta, all glädje: "Mitt i all oro, mitt i all sorg/ Double rainbow över Valla Torg". Sen är det, efter genombrottssingeln Åt helvete med himlen, skönt att höra honom sjunga att han har en plats i himlen nu.

Emil and Caroline - Singing in a choir

Det skadar förstås inte att få sitt debutalbum producerat av Christian Waltz om man vill brejka med lite cool pop. Emil and Caroline från Göteborg har alltså en stabil insats i ryggen när de laddar för debuten och det låter fylligt och svängigt men ändå väldigt indie. Tänk Chvrches. Tänk genreblandning och lekfull electroljudbild. Och så har de, att döma av den här singeln också begåvats med förmågan att skriva bra låtar. Snart kommer deras fullängdare, året börjar sjukt lovande!

torsdag 6 februari 2014

Hillman Lighthouse - Change your mind

Hillman Lighthouse är tillbaka med nytt material. Det är fortfarande powerpop av bästa märke med klassisk, bredbent 70-talsfeeling. Free Energy är min amerikanska favoritorkester i den här retrogenren men i Stockholm har vi också The Slytest. Hillman Lighthouse håller dock bra vid jämförelse. Nya Change your mind är första låten ut från fullängdsdebuten och jag fantiserar genast om hur bandet klämmer in sig alla sex i en liten buss och truckar runt på landets rockklubbar, från Luleå till Malmö, med en allt surare atmosfär i baksätet och en allt tajtare instrumenthantering. Det här är klassisk rock och jag kan inte låta bli att associera den med bitterljuva klichéer om bourbon, turnéliv och smutsiga rockfrillor. Ytligt av mig, jag vet, men ibland är man helt enkelt sugen på en fet nostalgitripp och vill inte alls ändra på sig.

tisdag 4 februari 2014

Flora Cash - Old school Japan

I januari och maj ifjol spelade svensk-amerikanska duon Flora Cash på Gordon. De är ett seriöst satsande band, måste man säga, som har hunnit med att spela ett gäng gig i London och Stockholm och som sedan i somras bor i USA. Cole Randall och Shpresa Lleshaj fick kontakt med varandra genom soundcloud och skickade först låtar fram och tillbaks innan de så småningom blev kära, inte bara musikaliskt. Cole kom till Sverige och bodde här så länge uppehållstillståndet räckte. Sen bodde de alltså i London ett slag för att komma överens med Schengen-lagstiftning och annat kul. Efter några månader i Sverige flyttade de till Minneapolis och nu har de just spelat in sin fullängdsdebut. Första släppet från den är en försiktig, tät ballad som visar att Cole och Shpresa fortsätter att skriva bra låtar. De har också fått in lite mer komplexitet i ljudbilden. När de bodde i Sverige samarbetade de med Daniel Westerlund (som kommer till Gordon den 14 april med sitt soloprojekt E GONE) för att göra något lite mer än renodlad songer-songwriterfolk. Det gläder mig att de har hittat nya vägar för att ge produktionen en elektronisk touch. Vackert!

lördag 1 februari 2014

Randiga Rut, En Drös Poeter och feministfest i Rågsved!

Det har snackats en hel del om feminismens ställning på sistone. SVT har sänt en snäv och manipulativ debattserie som verkar vilja göra gällande att det mesta inom dagens feminism är irrelevant och att vi missar kärnfrågan, som gäller pengarna, och att feminism bara är nåt för söderbor. Rågsved begs to differ. Ikväll spelar massor av radikala band med kämpaglöd i blicken vid en av gröna linjens hårdare hållplatser. Ett av dem är Randiga Rut som besökte Gordon för några veckor sen med sin svängiga jämställdhetspop. Vi diskuterade bostadsort före giget så jag råkar veta att bandet bor söder om söder. Och deras texter är en kritik av hela det rådande samhällsklimatet, alla inkluderade.
Ett annat relevant och grymt bra band som spelar i Rågsved ikväll heter En Drös Poeter. De gör välsnidad tweepop och mycket bättre blir det inte tycker Gordon. Ändå är det här inte en uppmaning att åka ut till förorten och spisa lite politisk, intressant och ösig kultur. För minifestivalen Feminight är slutsåld och det går inte att komma in. Så alla vi som inte hade koll i tid kommer att missa musiken, poesin, konsten och föreläsningarna/seminarierna. Men man kan ju alltid trösta sig med att det här varken är första eller sista gången som feminismen och förorten bevisar sin relevans.