måndag 16 december 2013

Årets plattor 2013

Årets plattor. En del bloggar och musiksajter lägger fortfarande upp 25 eller 50 plattor på sina listor. I år har jag inte lyssnat sådär frenetiskt på hela skivor men en del tajta, intensiva fullängdare finns fortfarande. Fem stycken tänkte jag hojta lite om som oumbärliga detta år.

Bästa låten i år, åt helvete med dramaturgisk effektivitet och allt vad cliffhangers heter, var Vampire Weekends Step. Den ligger som tredje spåret på en av de fem plattor jag verkligen inte velat vara utan i år. Många bra låtar på skivan fast några halvdana också. De fortsätter att vara svängiga även när de tar det lugnt. Några lugna, vackra och känslosamma låtar, som romantiskt drama. Några snabba dängor, som en popkonsert på nittiotalet. Några skapelser däremellan. Deras ljudbild fortsätter att utvecklas utan att man nånsin känner att det var svårt att identifiera dem.

Från nya popprojektet Ljus kom i höstas en helt otrolig skiva med pop på svenska, omisskännligt indie. Daniel Filipssons alter ego har inte exploderat som Markus Krunegård gjorde när han började sola, och som vanligt står jag förvirrad och skakar på huvudet åt hur lite jag förstår mig på popmusik i offentligheten. Magiskt ösigt och vackert och jävligt sorgset inne i mitten.

I somras spelade Social Ambitions på Gordon. Då hade de just släppt en skiva med väldigt medryckande, cool och smart syntpop med rötterna i allt från Depeche till Page, influenser från Brecht och dataspel. Skivan var rätt snygg också, i sitt fysiska format och bandet framförde låtarna med en överväldigande entusiasm. Inte ett dåligt spår och ett gäng riktiga hittar, som Berget, Boulevard of hope, Feber och Hertzsclagen.

En annan Gordonfavorit är Vit Päls (Calle spelade en solokväll på Gordon för ett år sen) och deras Ägd är smartare, roligare och vackrare pop än vad vi förtjänar i år. Jävla skitår. Bra popår. Jag gillar skivor som inte är så perfekt enhetliga utan ger en större och mer komplex musikalisk upplevelse och det gäller verkligen de här fem plattorna som snurrat mest i min spotify i år. Från VitPäls får man som tidigare en intrikat väv av själslig svärta, svåra relationer, samhällskritik, nutidsanalys och humor. Sen gör de indiepop på ett rätt eget vis. Calle solo är galet mycket Jonathan Richman men när hela bandet är med, sisådär 7 pers, är det något större och ösigare.

En annan artist som fortsätter göra rätt i alla vändningar är Veronica Maggio. Hon förändrar sig lite grann från album till album och varje ny skiva är mer värd än den förra. Hennes texter blir bättre, låtarna svängigare och karisman mer intensiv. Och hon började ju inte direkt på disktrasenivå. På nya skivan är jag bara en liten aning tveksam till Håkan Hellströmduetten. Låten är bra, dekadent och fin, men Håkan är inte dekadent och fin. Han är mer gosig och glad, även om pulver hjälpte honom en gång i tiden. Annars funkar Maggioplattan rätt bra som popknark.

Fyra svenska album, ett amerikanskt. På låtsidan har jag lyssnat mer splittrat och det finns liksom inget utrymme för att göra en ordentlig genomgång. Men det kommer en liten text om några bra låtar också. Till slut kan jag väl upprepa mig från nån gammal bloggtext, varje år är bättre än det föregående när det gäller musik.

Inga kommentarer: