tisdag 31 december 2013

2013, fin

Tack för i år! Kul år, tycker jag. Tråkigast för Gordon var att inte få spela skivor med min bästa indiekompis Helena Walfridsson men livet går vidare och ibland hamnar cd-caset på hyllan. Det är ett år och tre dar sen vi lirade tillsammans sist, på Morfar Ginkos balkong. Sen spelade jag på en Amnestyfest som Helena ordnade i våras men då hade hon fullt upp med arrangemanget. Hoppas vi kan dela cd-mixer igen nån gång.
Annars har det mest handlat om konserter i år. Massor av gig på S:ta Clara, jag fick häcka på Hultsfred och i lördags avslutade jag med Like Swimming på Fotografiska. Några intervjuer blev det också. Träffade amerikanska Work Drugs i somras bl.a. och i förrgår hade jag ett intressant samtal med sångaren i Jipset. Bäst live var Savages. Bästa plattan gjordes av Veronica Maggio. Bästa musikläsning var för min del Michael Chabons Telegraph Avenue som är en nördigare existens än jag nånsin kan hoppas bli och på samma gång coolare. Bäst låt var Vampire Weekends Step. Här är en lista med resten av pärlorna från i år. Och så Step, såklart, som passar lika bra vid tolvslaget som imorrn förmiddag. Sköt om er, krama någon och lyssna på ännu mer musik.

måndag 30 december 2013

Jipset - intervju


I mitten av december släpptes Jipsets debut, en fantastisk 5-spårsep. Igår träffade jag sångaren Patrik Englund på Kungsholmen och pratade lite om bandets tillblivelse och att göra musik med folk som sitter i andra delar av landet.
Jipset bildades 2010 efter att Patrik fick kontakt med Stefan Kvarnström och Jonas Elofsson, två barndomskompisar från Jönköping som flyttat söderut till Malmö. Patrik bor i Stockholm och efter att de hittat varandra genom Bandfinder, en musikerförmedlingssajt, så hördes de över nätet ett tag innan de sågs i Malmö på sommaren. Då kunde de lyssna igenom en del skisser och idéer som Stefan hade och diskutera visioner och mål med bandet. Alla tre hade hunnit spela en hel del i olika band och jobbat med musik på olika vis och aldrig tidigare hittat helt rätt med bandprojekt. Men nu stämde det.

Patrik: Jipset har blivit något där olika saker möts. Gamla sammanhang där man delvis passade in fungerade plötsligt och blev rätt, det klickade. Till exempel, jag kan sjunga och skriver bra texter men teknik är inte min grej. Jag var öppen från början med att jag vill jobba med folk som kan sånt, som kan lägga ett bra reverb. Och Stefan och Jonas var med på det. De har den där kunskapen som jag inte kan bidra med.

Stefan har länge jobbat med Tore Johansson och Tambourine i Malmö. Han har producerat, varit ljudtekniker och studiomusiker och arbetat med bland andra Franz Ferdinand, 22-Pisteprirkko och A Camp. Patrik kom å sin sida med en gedigen erfarenhet av att sjunga i olika indieband men även i andra sammanhang och det blev en väldigt bra kombination av talanger.
Bandet var också från början överens om att de verkligen satsar på Jipset. Men hur det skulle låta var inte självklart från början och det har tagit tid att nå fram till det sound som finns på de fem låtar som nu finns på Spotify. De första demolåtarna var på engelska och det skickades demoljud fram och tillbaks ett bra tag innan de alla tre plötsligt kände att de hittat rätt med låtar på svenska. Sen har Patrik åkt ner till Malmö för att göra alla riktiga inspelningar i en bra studio.

Patrik: Tidigare har jag inte sjungit med så mycket elektroniskt bakom mig utan alltid haft riktig trummis osv. Det känns rätt att ha de här slipade ljudet. Men från början, när jag sjöng på engelska, lät det mer som house med vissa inslag av pop. Nu har vi rört oss mot något som snarare är pop med houseinslag och det blir väldigt bra. Sen är det också så att de riktiga instrumenten vi använder blir som någon slags check för vad som funkar i det elektroniska. Man hör plötsligt om det låter ihåligt eller om det blir för kallt när syntljuden ställs mot riktig bas eller sång. Vi har ju bearbetat sången men ganska subtilt, det ligger inte mycket effekter på.

Gordon: Men hur fungerar det att jobba på avstånd?

Patrik: Jag sjunger in en sångdemo som jag skickar till Stefan och Jonas och sen jobbar de med musiken på sitt håll. Så småningom hittar vi låtens form och då åker jag ner och så jobbar vi i studion på riktig. Det är klart att det kan vara svårt att få till allting men å andra sidan, när man bor granne med sin bästa kompis så ses man inte. När man bor långt ifrån varandra blir det så värdefullt att ses att man satsar extremt på att få allting att fungera.

Men geografin blir ett hinder i hur karriären kan utvecklas. De flesta nya band satsar mycket på att spela live för att få ut musiken. Det kan inte Jipset göra i nuläget. Istället släpper de låtar som förhoppningsvis når ut genom andra kanaler. De satsar istället stenhårt på att göra riktigt bra musik och hitta skärningspunkten mellan nerv, det där som man kanske oftast hittar i ett liveframträdande men som också sker när inspelad musik packas med känslor, och skönheten som finns i att göra något perfekt. Om man som Patrik är kär i bra låtar blir det möjligt att hitta den där balansen.

Patrik: Det svänger fram och tillbaka hur man upplever sin egen musik. I ena stunden vill man bara plocka bort det från Spotify och i nästa brinner man av stolthet. Därför är det också så skönt när släppet är gjort. Det är bortom ens kontroll och man kan slappna av lite i att man har skapat något fantastiskt. Vi vill ju göra låten som håller i hundra år och då måste man jobba framåt.

söndag 29 december 2013

Like Swimming på Fotografiska

När jag ser Ida, Petter och Claes för fjärde gången är det två saker som verkligen slår mig. För det första så är de jämlika på scen. I de flesta orkestrar har några instrument en tillbakadragen plats och utgör fundamenten som en eller två frontfigurer lutar sig mot. Ofta är det bas, trummor eller andragitarr, kanske en synt/piano, som står tillbaka. Här finns ingen bas, detta mörka, komplexa instrument som man ibland inte riktigt hör men som fyller och ger kraft åt pop och rock. Like Swimming består av Ida på keybord/sång/melodica, Petter på trummor och Claes på akustisk gitarr/sång. På Fotografiskas scen tar de alla tre lika mycket plats och det skapar både dynamik och en fyllighet i musiken som inte riktigt borde kunna motiveras av sättningen. Man ser och hör verkligen hela bandet och det är ovanligt.
Det andra jag tänker lite extra på är Petters trummande. I pausen säger jag till honom att han kanske inte är den mest tekniskt briljanta trummis jag hört men att det är spännande att lyssna på honom eftersom det händer så mycket. Han håller med och säger att det är på grund av att han inte är tekniskt briljant som han är innovativ. Men när de spelar ett andra, lite mer högljutt set så tänker jag att han visst är väldigt säker med pinnar och rods, uppfinningsrikedomen är helt enkelt hans, och bandets, stil. Han står hukad, som en förväxt Maureen Tucker, och har en svängradie på sisådär 250 grader, använder omväxlande skinn och kanter, byter pinnar, växlar mellan mjukt och hårt anslag och fyller helt sin tredjedel av scenen, trots att han inte sjunger och nästan aldrig pratar i mellansnacken.
Enda gången bandet får en huvudperson är när Claes går över på keybord och Ida ställer sig på hans plats när de gör Go Buffalo i det andra settet. Hon får plötsligt en spotlight i ansiktet och hennes sång blir tydligt låtens fokus. Dessutom har hon plockat loss en cowbell som hon hamrar på och sånt drar till sig uppmärksamhet. Sen avslutar de med att hjälpas åt med trummandet alla tre i slutet av låten och det är, som alltid, en showstopper.
Like Swimming har bara släppt två låtar men de är ändå ett av årets allra viktigaste band för mig. Dels har de spelat på Gordon två gånger och sen har de levererat otroligt underhållande pop live under hela året, i Gamla stan, på Söders gator, i Örebro, i USA. Nästa år spelar de på SXSW och förhoppningsvis på några större, svenska festivalscener och brejkar på riktigt.

lördag 28 december 2013

The Sun Days - You can't make me make up my mind

Ibland innehåller pressutskicken lite bakgrundstory, tidigare samarbeten, listor över inspiration osv. Ibland innehåller de bara en länk. Göteborgsbandet The Sun Days körde med den hemliga varianten och det var mest slump och tur att jag inte kasserade genast. Deras låt You can't make me make up my mind är klassisk twee och låter som Sarah Records eller kanske som Camera Obscura. Fantastiskt bra, alltså. Om man hoppar vidare till deras bandcampsida kan man betala för låten också, om man vill.

fredag 20 december 2013

God Jul från Ljus!

En av 2013 års bästa artister var Ljus som släppte en av de fem-sex plattor som jag verkligen lyssnade på från början till slut. Nu har han tomteverkstadat ihop en jullåt där han sjunger om Kärrtorp och annan skit i samhället. "Du rösta på nåt annat men/ nazisterna blev riksdagsmän." En jullåt att gråta lite till. En jullåt som är väldigt december 2013. God jul och, det är ju teoretiskt möjligt, gott nytt år!

måndag 16 december 2013

Årets plattor 2013

Årets plattor. En del bloggar och musiksajter lägger fortfarande upp 25 eller 50 plattor på sina listor. I år har jag inte lyssnat sådär frenetiskt på hela skivor men en del tajta, intensiva fullängdare finns fortfarande. Fem stycken tänkte jag hojta lite om som oumbärliga detta år.

Bästa låten i år, åt helvete med dramaturgisk effektivitet och allt vad cliffhangers heter, var Vampire Weekends Step. Den ligger som tredje spåret på en av de fem plattor jag verkligen inte velat vara utan i år. Många bra låtar på skivan fast några halvdana också. De fortsätter att vara svängiga även när de tar det lugnt. Några lugna, vackra och känslosamma låtar, som romantiskt drama. Några snabba dängor, som en popkonsert på nittiotalet. Några skapelser däremellan. Deras ljudbild fortsätter att utvecklas utan att man nånsin känner att det var svårt att identifiera dem.

Från nya popprojektet Ljus kom i höstas en helt otrolig skiva med pop på svenska, omisskännligt indie. Daniel Filipssons alter ego har inte exploderat som Markus Krunegård gjorde när han började sola, och som vanligt står jag förvirrad och skakar på huvudet åt hur lite jag förstår mig på popmusik i offentligheten. Magiskt ösigt och vackert och jävligt sorgset inne i mitten.

I somras spelade Social Ambitions på Gordon. Då hade de just släppt en skiva med väldigt medryckande, cool och smart syntpop med rötterna i allt från Depeche till Page, influenser från Brecht och dataspel. Skivan var rätt snygg också, i sitt fysiska format och bandet framförde låtarna med en överväldigande entusiasm. Inte ett dåligt spår och ett gäng riktiga hittar, som Berget, Boulevard of hope, Feber och Hertzsclagen.

En annan Gordonfavorit är Vit Päls (Calle spelade en solokväll på Gordon för ett år sen) och deras Ägd är smartare, roligare och vackrare pop än vad vi förtjänar i år. Jävla skitår. Bra popår. Jag gillar skivor som inte är så perfekt enhetliga utan ger en större och mer komplex musikalisk upplevelse och det gäller verkligen de här fem plattorna som snurrat mest i min spotify i år. Från VitPäls får man som tidigare en intrikat väv av själslig svärta, svåra relationer, samhällskritik, nutidsanalys och humor. Sen gör de indiepop på ett rätt eget vis. Calle solo är galet mycket Jonathan Richman men när hela bandet är med, sisådär 7 pers, är det något större och ösigare.

En annan artist som fortsätter göra rätt i alla vändningar är Veronica Maggio. Hon förändrar sig lite grann från album till album och varje ny skiva är mer värd än den förra. Hennes texter blir bättre, låtarna svängigare och karisman mer intensiv. Och hon började ju inte direkt på disktrasenivå. På nya skivan är jag bara en liten aning tveksam till Håkan Hellströmduetten. Låten är bra, dekadent och fin, men Håkan är inte dekadent och fin. Han är mer gosig och glad, även om pulver hjälpte honom en gång i tiden. Annars funkar Maggioplattan rätt bra som popknark.

Fyra svenska album, ett amerikanskt. På låtsidan har jag lyssnat mer splittrat och det finns liksom inget utrymme för att göra en ordentlig genomgång. Men det kommer en liten text om några bra låtar också. Till slut kan jag väl upprepa mig från nån gammal bloggtext, varje år är bättre än det föregående när det gäller musik.

söndag 15 december 2013

Noonie Bao och den där Ebba Grönplattan

Det brukar vara tråkigt och onödigt med tributeplattor. Covers gillar jag men när man ska fylla en timme med okända artisters beundran för någon halvlegendarisk grupp så tröttnar jag fortare än i cd-hyllan på en bensinmack. Inte ens den där hyllningsplattan till Pavement var särskilt kul (fast jag lyssnar fortfarande på Spearmints låt som inte var en cover utan en uppräkning av Pavementlåtar och vad de betytt). I november kom en Ebba Grönplatta med några spännande akter och en del mindre kul. Genomgående för skivan är att den inte gör mig särskilt glad, Say Lou Lou och Alina Devecerski sticker ut och gör hyfsade insatser. Det mesta är grått och segt och får mig att vilja använda plattans titel, Tyst för fan. Den enda låt som jag verkligen går igång på är Noonie Baos version av Ung & kåt som helt stöper om låten och gör den både vacker och radiovänlig och ganska sexigt utmanande på samma gång. Här är en spotifyembed, får duga:

fredag 13 december 2013

Honeymilk - Sea to shining sea

Honeymilk från Stockholm har tryckt ut en del ösig indierock i år och de hinner med ett släpp till, tydligen. Hög fart och hög kvalitet. Sea to shining sea är bara rak, ösig indie med en lätt distkänsla, gitarrburet och 90-talsdoftande.

torsdag 12 december 2013

Nicole Sabouné - Win this life

Dagens nya tips är en singel från Nicole Sabouné. Tydligen var hon med i nåt musiktävlingsprogram på teve men strunt i det. Nu gör hon jäkligt spännande grejor, turné och albumsläpp på gång. Pinfärska singeln Win this life har en osedvanligt lyckad blandning av psykedeliska influenser, indiepoptrummor och en postpunkigt hård sång. Det här blir stort.

Greatest hits

Så här års är det ju dags för årets greatest hits. Ifjol kom en riktigt bra platta med Mystery Jets och en av singlarna var Greatest hits, en göra-slut-låt som bestod av en uppräkning av den gemensamma skivsamlingen och vem som skulle få vilken platta. Vad som än händer kan jag säga med säkerhet att jag aldrig släpper ifrån mig mina ex av A shame about Ray och The boy with the arab strap men annars är det en rätt fantastisk britpopdänga som passar väldigt bra i december. Det är dags att göra slut med det här året nu men vilken musik tar vi med oss och vilken kan vi lämna kvar? Ska fundera lite till medan jag lyssnar på Mystery Jets en gång till.

fredag 6 december 2013

Lavoy - Learn who you are

Amerikansk indierock med högtempodriv i gitarrerna och det raka trumkompet. Hört det förut? Ja. Vill ha mer? Absolut. Nånstans mellan Franz Ferdinand och The Strokes hittar man Lavoy från Alaska (fast de har visst flyttat neråt Seattlehållet nu). Lite upptempo på fredag levererat!

torsdag 5 december 2013

Gordon 2013

Klubb Gordon har ställt stövlarna i skåpet och hängt upp regnrocken för i år. Nog med höst och nog med 2013 nu. Himlen över Hagsätra är jämngrå och verkar inte höra mig när jag ber om snö och ljus. Två säsonger på S:ta Clara i Gamla stan har hunnits med och avslutades i måndags med en retrodoftande powerpopkonsert med The Slytest. De har släppt en bra platta i år. Det har ett gäng andra band också gjort. Mer om de bästa släppen längre fram. Gordonbloggen fortsätter nämligen i två veckor till, fastän allt annat stannat av.
I våras ordnade jag nio spelningar och under hösten blev det åtta. Parken kom på besök och framförde ett gäng osläppta låtar som kommer att ges ut så småningom, de ser jag fram emot. Like Swimming hade knappt hunnit skriva några låtar helt färdigt när de spelade i mars. Nu har de hunnit med att återvända till Gordon, släppt singlar, gjort en USA-turné och blivit bokade på SXSW. Flora Cash gigade också två gånger innan de flyttade till Minnesota. Mest folk kom på Petter Seander som inte hade spelat live med sin egen dödsindie på över ett år, nu har han gett ut en grymt bra EP, förutom att han turnérat en massa med Kristian Anttila. I juni kom Most Naked Skin åkande från Skåne och dessutom spelade Stockholms bästa syntband Social Ambitions efter att ha släppt en av mina favoritplattor i år.
Under hösten blev det punk med Forest Families, pop med Sthlmiana, experiment med Tio Tusen Vilda Hästar och britpop med Moon Types. Bland annat. Jag har haft grymt kul med all soundcheck och käkat middag med så många begåvade och spännande musiker. Sen har jag fått livespelningar serverade med precis den musik jag önskade. Det har kommit en massa härlig publik också och käftat med bandet under spelningarna, applåderat och hojtat. I S:ta Claras källare blir det intimt och rätt familjärt. Flera band har sagt att det känns som om de spelade i ett vardagsrum. Hemma hos nån med tyst pubsmak när det gäller inredning, visserligen. And that's what you missed on Glee.
Efter årsskiftet blir det en säsong till. Först ut, den 13:e januari, är Pelle Adlén. I februari gör Gordon comeback bakom skivspelarna. Tills dess finns alltid spotify, här är min årsbästalista:
Gordon 2013 shakedown

måndag 2 december 2013

KallocaiN - Birds and the bees

Ny låt med retrosound blir det även idag. KallocaiN från Norrköping har hållit på ett tag. Under de senaste åren har de varit med och byggt en studio och spelat in sin andra platta där, den kommer i april. Men de har också släppt en liten julklapp åt oss i form av en lång, mjuk singel fylld av vackert vemod och elorgel. Birds and the bees är över sex minuter men det är helt ok för den blir aldrig tungrodd och tråkig, trots det sorgsna tilltalet. Sången är lite hårdrocksballadig utan att bli ostig och de får faktiskt stråkarna att funka, något som annars är svårt att göra i soft rock och indie. Om jag hade fått den här beskrivningen innan jag hörde låten skulle jag ha varit klart tveksam men det här är känslosamt och fullödigt och jag ser fram emot plattan i vår.

Woods - God's children

Måndagar är Gordondagar. Ikväll är det dags för säsongsavslutning på Gordons konsertklubb i Gamla stan i Stockholm.The Slytest, som släppte en grym skiva i höstas, kommer att göra det varmt i källaren på Lilla Nygatan vid halvniosnåret. Jag blir lite nostalgisk när det ska avslutas. Säsongen ikväll, ett jobbprojekt i fredags och året i och med december. Det ska sammanfattas och återblickas och tänkas på om det var nåt att ha. Och samtidigt ska det siktas mot framtiden. Då passar den här låten med Woods rätt bra, med sitt fullkomligt perfekta 1969-sound. The Byrds låter det som, för mig är Byrds 90-talsnostalgi. Men samtidigt är låten, som är en b-sida från Be all be easy, gjord och släppt 2013. Kärlek och nostalgi när man närmar sig årets slut och kanske vill se bakåt och vara lite nostalgisk utan att för den sakens skull hänfalla till bjällror. December kommer att innehålla lite listor och återblickar plus en del nytt på bloggen. Gordons konsertklubb är till baks i Gamla stan måndagen den 13:e januari med albumaktuella Pelle Adlén.