fredag 22 november 2013

Saltsten Sound - Lightwaves

Häromdagen skrev jag om göteborgska Lights & Motion som gör instrumental post/indierock med siktet inställt på film. Dagens fynd är musikaliskt besläktade Stockholmsbandet Saltsten Sound som hittar sin inspiration i klassiska filmsoundtrack, som dock sjunger i sin stillsamma, förtätade musik. Trions nya singel heter Lightwaves och är gjord i samarbete med Simon Nordberg som har jobbat med Kent, som låten också har beröringspunkter med (om det är Nordbergs mix eller bandets avsikt vette fan, det kan man ju knappast höra utan att få ta del av råmaterial. Men det skulle vara intressant att höra vad som händer med en inspelning i mixning). Det här är bra och jag rekommenderar ett besök på deras soundcloud för mer material.

torsdag 21 november 2013

Petter Seander - Shoulders (återkomst med terrorpop)

I våras spelade Petter Seander på Klubb Gordon, första giget han gjorde på riktigt länge med sina egna, drivna och karakteristiska indiepoplåtar. Han hittade ett grymt band (medlemmar från Stormakten och Honeymilk) och fyllde S:ta Claras källare till max. Spelningen sammanföll med att Petter hittade lusten att göra ny musik och imorgon kommer fyra låtar. Först ut är ett videosläpp till låten Shoulders. Det här är klassisk, svenskt indiepop. Till Que Club säger Seander att hans band kallat det för terrorpop, musik som liksom jagar en med sin skenbara enkelhet. Någonting nog så komplicerat ligger förmodligen nedpackat i grunden men just nu njuter jag bara av kombinationen mellan melankoli och nervig energi.

onsdag 20 november 2013

The Ocean Blue - Sunset-Moonrise

Indiepopversionen av Baron von Münchausens äventyr är en väldigt vacker låt och en rätt fnoskig video i grönt. Pennsylvaniabandet The Ocean Blue debuterade 1989 och har just gjort en comeback efter ett tioårigt uppehåll. Av förstasingeln att döma har den nu medelålders kvartetten mycket kreativ kraft kvar.

måndag 18 november 2013

Trails and Ways - Lost

Stället där jag ordnar konserter, S:ta Claras, har en bokningsregel. Inga coverband och ingen ren metal. Fine. Det kan jag leva med. Men egentligen gillar jag ju covers. Inte, kanske, rena coverartister, men eftersom all popmusik hela tiden lånar så finns ju det där med andras material i grunden för det jag lyssnar på hela tiden. Och spänningen ligger i vad som händer med det där materialet när det omtolkas, omstöps, omskakas. Trails and Ways har gjort andra covers, kanske är de faktiskt ett renodlat coverband? Här är hursomhelst en bossacover på en låt av Frank Ocean. Låter slickat och loungeigt på ett väldigt tilltalande sätt. Muddla lite jordgubbar, blanda med krossad is, lime och en sexa vodka och kör låten på repeat.

söndag 17 november 2013

The Derevolutions - interview

This one'll be in English. The other day I wrote about The Derevolutions, not knowing anything at all about the band but being quite impressed with the freshness and sheer experimental joy of the band's heavily sample based pop. So, I asked Brett, the man behind the moniker, a few questions and here is the little interview:

Gordon: Who are you? Band members? Is the band your main thing or a side project while actual life happens somewhere else?

Brett: It's just me, mostly. A solo project. Sometimes I'll have some girls I know sing on the songs if the style calls for it.

Gordon: Where do you roam for samples? Is it a process or do you just happen upon the stuff?

Brett: Old guys on youtube upload their unknown record collections. All this old soul and doowop music from the late 50's, early 60's. I can't believe some of these songs got lost. In 2013 it's hard to find music that hasn't been sampled, but I've found so many unknown samples I don't know what to do with them. Some songs I do all of the guitars/keyboards/drums, and then others I'll only use samples. It really depends on my mood.

Gordon: How big is Northampton's pop scene? Is there anything else happening, besides The Derevolutions?

Brett: I dunno, I think it's pretty good. I'm not really involved in any scene. I don't go out much because I'm busy recording songs.

Gordon: Where would you prefer your music to end up in the future? Live? An ad for Apple? Dancefloors? Spotify?

Brett: I have no idea. I had pretty good luck when I released "yell it out" in July and then ESPN wanted to use it for their new marketing campaign. Do you guys have ESPN in Sweden? It's the big sports station in the USA. It was a huge hassle to rerecord without the samples though, but I came up w/ a better hook for the beeps. We had to hire a band to redo the horn parts.

They used it in these commercials, http://www.youtube.com/playlist?list=PLn3nHXu50t5w7NoeAqaCh0yMGhUznLEqM

As long as it sounds fresh and original I don't care what happens to it. But money's nice. I like money.

Gordon: No, we don't have ESPN but I've heard about it, a big deal for sports fans. However, we do have a lot of buzz about small bands getting their music out through commercials or American TV shows. Did they just contact you? Or do you have an agent? In Sweden, even very small bands have somone working to sell their Music so I'm curious about the situation in the States.
Brett: Nah, i dont have anyone working for me. I just put them on soundcloud and people email me.

Gordon: Have you done anything live yet? If not, do you have a plan for it?

Brett:  No live show yet, but soon.

That concludes our little chat. Hopefully, The Derevolutions will fill the airwaves and the Internet and make commercials a little more enjoyable in the future. Here is the song ESPN used:

lördag 16 november 2013

Lights & Motion - Save your heart

När man slår igenom brukar det vara körigt. De flesta små band som brejkar gör det i en virvelstorm av intervjuer, turnéer genom Europa i en liten buss som luktar spilld öl och fotsvett och ett ständigt uppdaterande av sociala medier. Christoffer Franzén och hans postrockprojekt Lights & Motion från Göteborg har verkligen fått ett genombrott i år men verkar ha genomfört det med lugn och värdighet. Tillräckligt mycket lugn för att släppa en till fullängdare under samma år som genombrottsplattan kom.

När jag skrev om första skivan i januari var han, såvitt jag vet, helt okänd. Sen dess har han hamnat i film- teve- och reklamsammanhang och verkligen nått ut på nätet. På uppföljaren Save your heart talar den hemlige Franzén om att skapa musik i blått och violett. Han ser musik i färgskalor, tänker visuellt på den. Och det är lätt att hoppa över varningssignaler om pretentioner för det här är musik som skapar bilder även i mig som snarare tänker musik i ljud- och energiflöden. Att han är populär hos visuell media känns självklart. Liksom den tidigare plattan är sång helt frånvarande (om man bortser från lite stillsamma oohs-and-aahs i bakgrunden). Parallellerna till M83 är starka även nu, det är storslaget och stämningsladdat. Han verkar inte intresserad av att ställa sig på scen men om han gjorde det, tillsammans med en fem-tio andra musiker, skulle det kunna bli episkt. Jag tänker Kents gig med en publik helt i vitt. Det vore en arenakonsert jag inte skulle vilja missa, vi får väl se om några år. Hela skivan finns på spotify.

fredag 15 november 2013

The Derevolutions - We found that beat

Vilket jävla fynd! The Derevolutions från USA har hämtat massor av inspiration från The Avalanches (det är väl dags att sluta hoppas?) och gör indiepop som svänger hårt utan att pressa upp bpm särskilt högt. Knixat och knåpat låter det som popmusik ska låta, lustfyllt.

torsdag 14 november 2013

Blood Orange - Time will tell

Blood Orange, eller Devonté Hynes som han heter när han inte står på scen, kommer inte att vinna några priser för sin senaste video. Jag är inte galen i människor-med-instrument-i-ett-rum-videor men det är något fascinerande över hur avslappnad han är, klädd i en kritvit och jättetöntig pyjamas. Videon blir ett statement över hur coolhet kommer inifrån och att man blir vad man gör sig och annan självhjälpssmörja. Blood Orange får det att funka och det beror förstås en hel del på att hans svårt Princeinfluerade musik är väldigt bra.

onsdag 13 november 2013

M83 - Ali & Matthias

Dagens tips är en soundtracklåt gjord av M83 till franska filmen Les rencontres d'après minuit. Det låter verkligen som ett soundtrack och inte särskilt M83. Borta är minsta spår av shoegazevurmen från första plattan, det här är stilla, vacker musik som passar bra när man är trött eller kanske om man är en romantisk liten bäck som rinner stilla genom landskapet. Och det är man ju ibland.

tisdag 12 november 2013

Oh My O - Deep diggin'

Det är lätt att fastna i en all-var-lättare-förr-feeling och när jag ser bandnamn som liknar varandra brukar jag alltid sucka en sån suck. Men sen kommer jag på att Dinosaur jr lade till jr efter ett slag och skärper mig. Band har alltid råkat skaffa likartade namn, det är svårt att skaffa en perfekt nom de guerre när man ska ut i musikaliskt fält (Klubb Gordon, till exempel, skulle inte få heta samma om den grundats idag, det var resultatet av ett väldigt internt skämt och en flyer gjord av en Flash Gordon-strip som använts som reklam av multinationella företaget Union Carbide, lösa grunder alltså). I somras intervjuade jag OH MY! Nu är det dags att skriva om Oh My O, ett helt annat band. Och en helt annan musik.
När man använder instrument som ingen annan gör inom ens genre är det lätt att halka in i gimmicknischen men hos Oh My O fungerar klarinetterna självklart och effektivt och jag önskar genast att fler klarinettister tar sig in i popband. Nya What this is all about är en cool och direkt ep, den tredje på ganska kort tid, de kommer att samlas till en platta efter årsskiftet. Sången och sättningen ger en soft jazzvibb men det är definitivt pop ändå.

söndag 10 november 2013

The Explorers Club - Don't waste her time


Det är söndag och jag är lite trött efter att ha varit på bröllop igår. Det är inte så viktigt att känna sig cool när man är trött. Men vacker musik är inte dumt, lite Beach Boys-pop av det fylligare och mer orkestrala slaget gör sig fint. The Explorers Club kommer från South Carolina, minns inte när jag såg nåt från just den delstaten sist. De är synnerligen retrofokuserade, i det närmaste nördiga i frågan. På sin hemsida har de under rubriken Gear bilder på sina mickar (old school-mickar) och instrument (patina, check). Att lyssna på dem är som att ha slagit på radion för trettio-fyrtio år sen. Musik för dagar när utmaningar ligger långt ner på agendan. Bättre förr? Nej, men man kan ju låtsas ibland.

lördag 9 november 2013

Say Lou Lou - Beloved

Apropå att släppa musik i ep-format, Say Lou Lou har funnits ett tag och haft en rejäl, internationell hajp i ryggen utan att komma till fullängdsskott (fast de har bytt namn, när jag skrev om dem sist hette de Saint Lou Lou, antagligen var de inte ensamma om det). De har en ny ep på gång om några veckor och har droppat en fyllig syntpopdröm på soundcloud, Beloved. Det är vackert, stämningsfullt och nästan, men inte riktigt, dansant. Bandet är en svensk duo, tvillingsystrar, som har turnerat med bara några få officiellt släppta låtar (och en rejäl skopa remixer men det kan man ju inte uppträda med). För min del får de gärna fortsätta med det, lite som en existens utanför det normala gör de musik utan att ansträngningen och svetten i studion och turnébussen någonsin gör några avtryck i deras uttryck.

fredag 8 november 2013

Ljus albumdebut

Det här blir tredje gången jag skriver om Ljus i år. Han har släppt ett par singlar som varit riktigt bra och för en vecka sen kom fullängdaren. Mer än en röst har kallat det årets platta. Lätt syntig pop på svenska, stort fokus på texterna. Lite Krunegård, lite Scocco, lite Ljungström och rätt mycket Johan Borgert. Riktigt bra, hela vägen igenom. Gå in på Spotify och lyssna.

onsdag 6 november 2013

Kaskelott - Retrospective


Nya band ägnar sig kanske inte uteslutande åt att spela in musik i ep-format men det är definitivt en vanlig variant. Jag gillar det. Man har tid att lyssna på fyra låtar. Och sen lyssna ordentligt en gång till. Om de tryckte ut tolv spår på en gång skulle man kanske lyssna på en eller två låtar och sen inte orka mer. Kaskelott är göteborgare och om man råkar vara i de krokarna på lördag så har de releasefest för sin ep Retrospective. Det ska sägas att man bör gilla sin indierock allvarlig och lite storslaget brittisk. Det här är inte mespop. Tänk Guillemots eller Local Natives. De gör det bra och det passar fint om man vill låta höstkänslorna uppsluka en. Själv fastnade jag först för sångarens Strindberg-look, litterärt anfrätt ironi är den bästa. Men sen lyssnade jag på ep:n som är fyllig och välgjord, med fint syntvemod bakom de allvarliga gitarrerna.

tisdag 5 november 2013

Velasco på Klubb Gordon

Igår spelade Moon Types på Gordon, en väldigt fin spelning med klassisk indiepop som stärktes upp av en gästande trumpetare, som sig bör. Dessutom hade jag turen att träffa på Giuseppe Velasco och kunde boka honom istället för Emelie Gustafsson som ställt in nästa måndags konsert p.g.a. sjukdom. Velasco skrev jag om ifjol när han släppte en singel som jag gillade skarpt. Sen dess har han spelat flitigt live så det kommer att bli ett tajt och snyggt gig på måndag med singersongwriterpop. Välkomna till S:ta Claras källare, vi öppnar vid 19:30 så kom och häng med bandet då. Spelningen blir vid halvniosnåret. Fri entré.
Uppdatering: Velascos nya singel finns på Spotify från och med idag, gå in och lyssna! Eller köp den på iTunes.

måndag 4 november 2013

Örnsberg - Vi äger allt i natt

Örnsberg fortsätter att leverera självförtroende och ångest om vartannat i sina perfekta, hårda, lättillgängliga, vackra låtar om natten i Stockholm. Göteborg har Nordpolen, vi har Örnsberg. Omslaget till den nya ep:n är lite för mycket fotboll för min smak (Johan är rätt ordentligt besatt av fotboll, som supporter och som spelare) men det är också en bra bild av vad gatorna andas och hur det känns att vara ute i den här stan som man antingen älskar eller älskar att hata. Titelspåret är en rak discodänga, tuff och med en närvaro av vemod. Sen kommer balladen Något stort, Örnsbergs egen This is the year och jag hoppas verkligen att det är nu han slår igenom ordentligt. Docklands (som har funnits ett bra tag) är en till dansant låt. Lägg housemusiken åt sidan och lyssna på det här istället. Estetiken är lite liknande men med popsensibiliteten i behåll blir det låtar som inte är så förutsägbara. Avslutande Freewheelin är en vacker pianoballad som man sätter på när man kommer hem till en tom lägenhet och inte kan somna fast klockan är sju.