fredag 20 september 2013

Perkele - A way out

Efter att ha bokat Forest Families till nästa Gordonkväll (7 okt) blev jag sugen på lite punk. Så idag blir det en recension av Gbg-klassiska Perkele som spelat halvsnabb kängpunk sen tidigt nittiotal. Jag har alltid lyssnat på punk men aldrig varit hängiven punkare. Och efter att jag blev så gammal att det började göra väldigt ont i moshpiten (ungefär fem eller sex år sen) så har jag varit ännu mindre fokuserad på genren. Perkele har jag faktiskt aldrig lyssnat på.
Men Oi! är en av de där stilarna som är sig själv nog. Punkare, metalkids och dansbandsfans skiter högaktningsfullt i om resten av världen ser dem eller inte. De gör sin grej och de utvecklas inte. Perkele kallar sig själva för världens bästa Oi!-band. Jag kan inte påstå att de skulle vara överlägsna Dropkick Murphys men jag kan knappast påstå att de är sämre heller. I pressmaterialet till nya skivan A way out ser de ut som lätt hipsterskadade medelålders män. Vilket de väl är efter att ha hållit på i runt tjugo år. Och med den erfarenheten skriver de nu raka, effektiva punkdängor som måste funka fantastiskt framför en folkölsfull publik. Eller nyktert i lurarna på väg till jobbet. Sången är klassiskt punkgrowl som jag egentligen tycker kan bli rätt påfrestande i albumformat. Det låter ofta som ett försök att kompensera för att man sjunger en oktav lägre än man riktigt klarar. Men när man tar en låt i taget känns det bara bra.
En av mina käpphästar är att man inte behöver utveckla allting. Det räcker med att skriva nästa, utmärkta låt. Om det finns massor av andra låtar som är likadana gör det inte mig nåt. Och det lär inte störa Perkeles stora, tyska publik heller. De kommer att fortsätta avfärda nazister, fascister och sd-anhängare. Förhoppningsvis länge till. Bästa låten som också är titelspår hittar jag inte som nån embed men He loves violence funkar också:

Inga kommentarer: