lördag 15 juni 2013

Hultsfred 2013 - Woodlands

Efter att ha sett fem band på lördagens Hultsfred blir jag äntligen, vid sjätte försöket, riktigt glad. Woodlands består av delar av gamla First Floor Power men låter inte alls så. Det bandet var experimentellt, gjorde svår och lite disträ musik som var ojämnt genialiskt. Woodlands är skitbra hela tiden (utom vid ett tillfälle när Wilsons gitarr knasar men de löser det med charm och rutin). Sara Wilson backas upp av en bassist och en trummis, båda sjunger lite backing också. De är musikaliskt och visuellt intensiva, Wilson med sin bibliotekarielook och bassisten som ser ut som en extra broder Gallagher. Oavsett om de öser på eller tar det lite lugnare finns det en Twin Peaks- och femtiotalsfeeling här. Woodlands gör rock med massor av tradition men ändå är de det det mest spännande jag sett hittills idag och det är också oförskämt fylligt på bara tre personer.

"Har ni ingen setlist?" ropar en i publiken. "Jo, den är alldeles... blöt," kommer svaret från trummisen. Det finns en avslappnad och frihetlig känsla i relationen till publiken, scenen, instrumenten och låtarna. Stilen böljar fram och tillbaks, rock är det alltid men ibland är det bluesjam och ibland femtiotal med surfinfluenser. Sen kommer ett fantastiskt Sonic Youthparti där gitarren får umgås med högtalarna. Efter en omstämning av det stackars instrumentet blir det Johnny Cash-bom-chicka-bom följt av mer rak rock. De har en skiva ute som verkligen rekommenderas. Fantastiskt!

Inga kommentarer: