söndag 16 juni 2013

Hultsfred 2013 - Savages, recension

Min största invändning mot Hultsfredsfestivalen i Sigtunatappning var varken varumärkestrams eller geografisk spekulation. Festivalen var välskött och fungerade utmärkt under bitvis svåra vädermässiga förutsättningar och om busstrafiken till och från Stoxa utökas något till nästa år, när festivalen förmodligen bytt namn, så återkommer jag gärna. Nej, det som störde mest var schemaläggningen av banden.

Flera gånger spelade band som liknade varandra i stort sett samtidigt. Publik som ville avnjuta banden fick alltså antingen välja bort det ena eller springa mellan scenerna. Festivalens bästa spelning var glest besökt men franskbrittiska Savages är så bra att man för ovanlighetens skull inte led det minsta av den nervösa svettighet som kan drabba ett band som arbetar extra hårt för att kompensera bristande publiksiffror. Samtidigt som kvartetten manglar ut sin otroligt attitydstinna, politiska och effektiva postpunk i tältet som kallas White stage, är det fullpackat framför blå scenen, femtio meter bort, där legendariska oljudsbandet My Bloody Valentine spelar. Det är de senare jag väljer bort.

Attityd är inte allt i rockmusik men det kan genomsyra musiken och scennärvaron hos ett bra band på ett sätt som blir motsägelsefullt hotfullt och tilldragande samtidigt. Sångerskans dans, bassistens buttra svängande fram och åter, gitarristens introverta gnidande på sitt turkosa instrument och trummisens vilda hamrande är både det tuffaste och det finaste jag sett på hela helgen. Mellansnack? Glöm det. Leenden? Inte ens en möjlighet. Från första ackord är det en alltigenom övertygande närvaro på scen, en vacker, kontrollerad ilska. Årets hittills bästa konsert.

Inga kommentarer: