fredag 14 juni 2013

Hultsfred 2013 - Noonie Bao, We Are The Storm och Hästpojken

Med lite taskig schemaläggning, där tre artister med en hel del gemensamma nämnare lagts med konsertstart inom loppet av femton minuter, har festivalen undergrävt lite av eftermiddagens rock och popupplevelse. Först ut är Noonie Bao som har en fantastisk röst och ett tajt band och som dansar i cirklar med snabba myrsteg och en huvudnick som får mig att tänka på psykvården. Det är jättefint, både musiken och dansen och den trendiga hippie- och naturbarnsstilen som blandas med modern, avancerad popmusik. Mina referenser är spridda mellan Aimee Mann, The National och Animal Collective. Det är riktigt bra och jag är lite sur när jag springer över till nästa gig efter tjugo minuter.

Samtidigt som Hästpojken drar igång på stora (gröna) scenen, börjar en spelning med Uppsalabandet (och OH MY!-kompisarna) We Are The Storm. Det här är poprock av rakt, enkelt snitt. Bandet är sex pers på scen, bl.a. två gitarrer, tre olika syntar, varav en, en gammal Moog, och en ackgura. Ändå är det inte det fylligaste soundet. Musiken är lite profillös även om jag gillar sångarens Kristian Mattsson-look och -stil. Bästa låten innan jag skyndar vidare till Hästpojken är Monument, där trummorna hamrar på riktigt bra.

Jag kommer efter ett par låtar och skyndar över det blåsiga området till ljudet av Shane McGowan. Martin Elisson jobbar på bra som vanligt, i svart tajt kostym och den där märkliga, blonda munkfrillan över hans lilla gubbansikte. Jag har sett honom på scen sen han var tonåring (och bakom, svärandes och röjandes och krävandes mer bärs på Fanclubfestivalen på Lida på nittiotalet när jag var funktionär, då skrämde de mig lite och gjorde mig samtidigt väldigt glad och jag älskar fortfarande Bad Cash Q). Han är en del av mitt Popsverige och en jag inte vill undvara. Att han fortsätter utvecklas som artist och musiker är inspirerande.

Bandet kör på bra och förtjänar sin plats på stora scen. De skriver grymt bra låtar och soundet och stilen är nån sorts trallvänlig E-street Band light, Gbg-versionen (som såklart är att föredra framför Bossens tretimmars rockmangel). Sommarvin är den bästa låt jag hört idag, när de river av den, även om den är ännu lite bättre på skiva. För övrigt är det rätt schysst att baskaggen är så fett uppmickad att jag får nån sorts konvulsioner när trummisen stampar, trots att jag i vanliga fall föredrar lägre volym. De enda invändningar jag har är att det ibland blir lite Gyllene Tidervarning, särskilt med vissa taktfasta låtar där Elissons nasala stämma nästan låter Gesslig.

Inga kommentarer: