onsdag 26 juni 2013

The Vaccines - Melody calling

Lite annorlunda den här gången, när The Vaccines släpper nya låten Melody calling. Deras punkighet är nedtonad och det finns ett fint surfjangel i gitarrerna som skulle vara rätt underbart att höra live en ljum sommarkväll.

måndag 24 juni 2013

Chvrches - Gun

Pop för massorna? Nja. Pop för dig och mig? Jepp. Chvrches är ett av världens bästa band i år, vad Phoenix, Empire of the Sun och Ladyhawke har varit andra år.

söndag 23 juni 2013

Zacharias Blad - Jag är gay

Tänker på Kristian Anttila såklart, när jag hör den här indiedängan från Zacharias Blad, men faktiskt också Momus. Den enögda skotten har gjort en låt som heter The Homosexual:

"The 'Homosexual' you call me
It's all the same to me
That spectre you projected I will now pretend to be
Since your neurosis is what passes for normality
It's okay with me if I'm queer
Since your tone-deafness is called the love of music
I won't disabuse you
I'll make love with your women
I'll make them sing notes of pleasure
That you will never hear
Never in a million years
No fucking fear"

Blads låt är nåt annat, javisst, en lättrallad popbit, på gränsen till enformig och med nästan parodiskt nasal och effektiv sång (och det är ett gott betyg), men den har ett besläktat innehåll och budskap om att sexuell läggning kanske kan ge oss lätta glädjeämnen men det är också alldeles för komplext för att nån annan ska kunna paketera och chikanera oss. Så låt mig vara glad.

lördag 22 juni 2013

Work Drugs - Mavericks, recension

Tyvärr kunde jag inte se Work Drugs konsert på Hultsfred för en vecka sen. Men jag hade turen att tillbringa trekvart i en buss med Ben och Thomas och deras kompis Dan. Intervjun, på engelska, ligger längre ner på sidan. De såg fram emot att släppa en skiva, deras sjunde fullängdare på några år. De är sjukt produktiva och Mavericks är det andra släppet i år, om man inte räknar singelspår från skivan. Runt Valentine's day kom EP:n Amore.
Att lyssna på Work Drugs är en lättsam, glädjefylld popupplevelse som trots allt innehåller stråk av nedtonat vemod. Surfy, breezy sound, sa Thomas att de har. Det är musik med chillwaveinfluenser, trots att det är gitarrbaserad pop, och funkar lika bra till en nattklubbsscen i en film som till en månskenspromenad bland resterna efter en strandfest som dött. Att utse sommarens soundtrack är en populär sport bland poprecensent och Mavericks är mitt bidrag. Man kan dansa, gråta, festa, älska, sova eller resa till den här musiken.

söndag 16 juni 2013

Hultsfred 2013 - Savages, recension

Min största invändning mot Hultsfredsfestivalen i Sigtunatappning var varken varumärkestrams eller geografisk spekulation. Festivalen var välskött och fungerade utmärkt under bitvis svåra vädermässiga förutsättningar och om busstrafiken till och från Stoxa utökas något till nästa år, när festivalen förmodligen bytt namn, så återkommer jag gärna. Nej, det som störde mest var schemaläggningen av banden.

Flera gånger spelade band som liknade varandra i stort sett samtidigt. Publik som ville avnjuta banden fick alltså antingen välja bort det ena eller springa mellan scenerna. Festivalens bästa spelning var glest besökt men franskbrittiska Savages är så bra att man för ovanlighetens skull inte led det minsta av den nervösa svettighet som kan drabba ett band som arbetar extra hårt för att kompensera bristande publiksiffror. Samtidigt som kvartetten manglar ut sin otroligt attitydstinna, politiska och effektiva postpunk i tältet som kallas White stage, är det fullpackat framför blå scenen, femtio meter bort, där legendariska oljudsbandet My Bloody Valentine spelar. Det är de senare jag väljer bort.

Attityd är inte allt i rockmusik men det kan genomsyra musiken och scennärvaron hos ett bra band på ett sätt som blir motsägelsefullt hotfullt och tilldragande samtidigt. Sångerskans dans, bassistens buttra svängande fram och åter, gitarristens introverta gnidande på sitt turkosa instrument och trummisens vilda hamrande är både det tuffaste och det finaste jag sett på hela helgen. Mellansnack? Glöm det. Leenden? Inte ens en möjlighet. Från första ackord är det en alltigenom övertygande närvaro på scen, en vacker, kontrollerad ilska. Årets hittills bästa konsert.

lördag 15 juni 2013

Hultsfred 2013 - Woodlands

Efter att ha sett fem band på lördagens Hultsfred blir jag äntligen, vid sjätte försöket, riktigt glad. Woodlands består av delar av gamla First Floor Power men låter inte alls så. Det bandet var experimentellt, gjorde svår och lite disträ musik som var ojämnt genialiskt. Woodlands är skitbra hela tiden (utom vid ett tillfälle när Wilsons gitarr knasar men de löser det med charm och rutin). Sara Wilson backas upp av en bassist och en trummis, båda sjunger lite backing också. De är musikaliskt och visuellt intensiva, Wilson med sin bibliotekarielook och bassisten som ser ut som en extra broder Gallagher. Oavsett om de öser på eller tar det lite lugnare finns det en Twin Peaks- och femtiotalsfeeling här. Woodlands gör rock med massor av tradition men ändå är de det det mest spännande jag sett hittills idag och det är också oförskämt fylligt på bara tre personer.

"Har ni ingen setlist?" ropar en i publiken. "Jo, den är alldeles... blöt," kommer svaret från trummisen. Det finns en avslappnad och frihetlig känsla i relationen till publiken, scenen, instrumenten och låtarna. Stilen böljar fram och tillbaks, rock är det alltid men ibland är det bluesjam och ibland femtiotal med surfinfluenser. Sen kommer ett fantastiskt Sonic Youthparti där gitarren får umgås med högtalarna. Efter en omstämning av det stackars instrumentet blir det Johnny Cash-bom-chicka-bom följt av mer rak rock. De har en skiva ute som verkligen rekommenderas. Fantastiskt!

Hultsfred 2013 - Work Drugs Interview

For a while there, getting back to Stockholm from the Hultsfred festival, yesterday, seemed a problematic mission. When the bus I waited for didn't show up, however, a kind bus driver, took me and a couple of guys along for free. Those guys turned out to be in the band Work Drugs and for the drive back to the city we had a nice chat, rather than a proper interview, about music, cities and some other stuff.

Thomas and Ben and their driver Daniel (hope I got the name right) flew into Stockholm on Thursday, hoping to get a little bit of a weekend experience out of the trip, as it is their only festival gig for a while. Work Drugs, hailing from Philadelphia, have been productively putting out music since 2011. Next week will see the release of their next album Mavericks. Have a listen to the single West Coast Slide further down the blog post, it's really good.

Gordon: How does the new album sound, compared to your previous work?

Thomas: We hear a lot that we have a beachy sound and Mavericks continue that. Perhaps a little smoother and polished and upbeat. These songs have been around for some time so the recording process was pretty quick. Live, we keep it simple and straightforward. Right now we're not doing a big tour, we're just going to do select shows.

Gordon: Are you doing well?

Thomas: I think so, we went on a big tour with Two Door Cinema Club. We have a new album coming out and we got invited here. But, yeah, we have real jobs, too.

Gordon: What are you seeing at this festival?

Daniel: I'm seeing Flaming Lips, even if I have to get a taxi from Stockholm to go back up here. I've come to the point in my life where I'm willing to pay money to make my life easier.
Thomas: We saw that band YAST, they were good. We saw Amason, I didn't like them so much. And of course, we saw Kings of Convenience, we're huge fans of them.

Gordon: You look tired?

Ben: Yes. I've been up for 38 hours. We actually had a few beers with Kings of Convenience last night. They stay at our hotel.

Thomas: We had that shell shocked moment when we saw them in the afternoon and we didn't go up and say hi.

Ben: Yeah, but later we saw them in the bar. If Kings of Convenience wants to drink beer with you, what can you do?


We talked a bit more, about bands that are great and other bands that are no longer great, about Spotify and how it's actually a source of income for the band. Daniel insisted that my best course of action was to go live in New York for a few months and experience Williamsburg and the best food of every conceivable kind in the world and I gave them the names of places in Stockholm to eat and buy records, hoping they won't be too disappointed. Next week, hopefully, I'll get to write a review of their new album. Thanks a lot for the great chat and thanks to the bus driver who graciously let us ride into the city for free.

fredag 14 juni 2013

Hultsfred 2013 - Noonie Bao, We Are The Storm och Hästpojken

Med lite taskig schemaläggning, där tre artister med en hel del gemensamma nämnare lagts med konsertstart inom loppet av femton minuter, har festivalen undergrävt lite av eftermiddagens rock och popupplevelse. Först ut är Noonie Bao som har en fantastisk röst och ett tajt band och som dansar i cirklar med snabba myrsteg och en huvudnick som får mig att tänka på psykvården. Det är jättefint, både musiken och dansen och den trendiga hippie- och naturbarnsstilen som blandas med modern, avancerad popmusik. Mina referenser är spridda mellan Aimee Mann, The National och Animal Collective. Det är riktigt bra och jag är lite sur när jag springer över till nästa gig efter tjugo minuter.

Samtidigt som Hästpojken drar igång på stora (gröna) scenen, börjar en spelning med Uppsalabandet (och OH MY!-kompisarna) We Are The Storm. Det här är poprock av rakt, enkelt snitt. Bandet är sex pers på scen, bl.a. två gitarrer, tre olika syntar, varav en, en gammal Moog, och en ackgura. Ändå är det inte det fylligaste soundet. Musiken är lite profillös även om jag gillar sångarens Kristian Mattsson-look och -stil. Bästa låten innan jag skyndar vidare till Hästpojken är Monument, där trummorna hamrar på riktigt bra.

Jag kommer efter ett par låtar och skyndar över det blåsiga området till ljudet av Shane McGowan. Martin Elisson jobbar på bra som vanligt, i svart tajt kostym och den där märkliga, blonda munkfrillan över hans lilla gubbansikte. Jag har sett honom på scen sen han var tonåring (och bakom, svärandes och röjandes och krävandes mer bärs på Fanclubfestivalen på Lida på nittiotalet när jag var funktionär, då skrämde de mig lite och gjorde mig samtidigt väldigt glad och jag älskar fortfarande Bad Cash Q). Han är en del av mitt Popsverige och en jag inte vill undvara. Att han fortsätter utvecklas som artist och musiker är inspirerande.

Bandet kör på bra och förtjänar sin plats på stora scen. De skriver grymt bra låtar och soundet och stilen är nån sorts trallvänlig E-street Band light, Gbg-versionen (som såklart är att föredra framför Bossens tretimmars rockmangel). Sommarvin är den bästa låt jag hört idag, när de river av den, även om den är ännu lite bättre på skiva. För övrigt är det rätt schysst att baskaggen är så fett uppmickad att jag får nån sorts konvulsioner när trummisen stampar, trots att jag i vanliga fall föredrar lägre volym. De enda invändningar jag har är att det ibland blir lite Gyllene Tidervarning, särskilt med vissa taktfasta låtar där Elissons nasala stämma nästan låter Gesslig.

Hultsfred 2013 - OH MY! Recension

Det är onekligen lite kul att skriva om en festival medan man fortfarande är på plats. Hultsfreds presstält är inte stort så det kommer förmodligen att vara svårt att rymmas, senare under dagen. Men jag passar på och slänger iväg en galet färsk recension av OH MY!-giget som tog slut för fem minuter sen.

Det ser lite glest ut med drygt trettio pers i tältet när bandet går på men efter hand fylls det på och tillslut spelar de nog för hundrafemtio milt entusiastiska. En liten, gullig och dansande fanskara är på plats och några av dem mimar med i texterna. Annars är vi en nykter och lugn publik till den klassiska poprocken med rötterna djupt nedgrävda i nittiotalet och A West Side Fabrication, som bandet också hört till i några år. Ibland finns det lite shoegazereferenser men mest tänker jag på bortglömda band som Drowners och Waterbug. Det svänger och det är tajt och bra, även om jag skulle föredra att se dem inomhus på en liten rockklubb där det luktar mer öl än mögligt gräs. Riktigt bra låter bland annat Oh Why och nya singeln Slow Moves! Liksom avslutande, hårt svängiga Time will tell.

torsdag 13 juni 2013

Hultsfred 2013 - Intervju med Martin Huss från OH MY!

Hultsfredsfestivalen har börjat men jag kan inte vara med första dagen. Och med tanke på det oavbrutna regnet så gör det inte så mycket. Istället har jag tagit extra lång lunchrast och träffat Martin Huss som är gitarrist i OH MY! Han jobbar också idag men imorrn står han på scen med sitt band och gör den första spelning jag ser på festivalen, klockan 13.00. Vi sågs på Copacabana vid Hornstull och satt hukade under markiserna med varsin bryggkaffe och hade ett mycket trevligt snack om festivaler, skivbolag och skivomslag. 
Gordon: Ni har sajnat med Warner. Vad betyder ett Publishing Deal, som ni skriver på er hemsida? Vad kommer det stora skivbolaget att göra? Promotion? Distribution? Fysiska plattor? Helt enkelt, vad innebär det för ett än så länge litet indieband att bli sajnade?
Martin: Musikbranschen har utvecklats till en djungel och det är inte längre vattentäta skott mellan de olika bolagsformerna. Vi är sajnade som låtskrivare och bolaget kommer att ta en procent av Stimintäkterna i framtiden. I utbyte jobbar de på att få ut vår musik i teveprogram, det kallas sync:ar när man har med en låt i ett avsnitt av nåt program, eller film och reklam. De försöker också arrangera samarbeten och hjälper till med media och andra branschkontakter.
Gordon: Hur känns det att vara sajnad?
Martin: Bra. Vi har hållit på i några månader och jobbat på det här, de har kommit på spelningar och vi har träffat dem på kontoret. Det känns att de letar efter ett klassiskt band. Vi gör något som de vill ha, ett band snarare än en soloartist. Vi spelar poprock med indieförtecken och det passar också in i nån sorts profil som de har. Det är onekligen ett steg i rätt riktning, både vad gäller att nå ut och vad gäller det ekonomiska. T.ex. kommer de att betala ut förskott på låtintäkter.
Gordon: Det måste gå hyfsat bra om ni kan kuska runt landet, jag såg att ni hunnit med Uppsala, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Norrköping och Göteborg i vår. Är ni på väg att brejka?
Martin: Vi har ju grandiosa planer och drömmar som kräver att man satsar. Så hoppar vi på saker och försöker lösa det praktiska och ekonomiska i efterhand. Vi tjänar inte alltid så bra men spelningarna går vi runt på. Man hyr en minibuss, packar in grejorna och drar. Vi har så lite utrustning att det funkar.
Gordon: Men det kostar ändå en del att köra till Göteborg.
Martin: Vi tjänar mer på ett gig i Sundsvall, där vi kommer ifrån, än ett i Göteborg. Men en spelning kan ge annat som gör att det är värt det, även om man skulle gå back.
Gordon: Hur tekniknördiga är ni? Håller ni på med sladdar och fixar ljudteknik? Det brukar alltid vara intressant att se hur ett band förhåller sig till det tekniska som jag själv inte förstår så mycket av.
Martin: Inte särskilt nördiga, allra minst jag. Ingen av oss har direkt grottat ner oss i ljudteknik även om Johan, vår sångare, har sysslat mer med det på sistone. Vi har en bild av vad vi vill uppnå men inte alltid kunskapen att hitta fram själva. Jag har inte köpt en pryl på fem år. När det gäller pop är allting gjort och det tekniska kan bli ett sätt att ändå få nåt nytt att hända, att utvecklas när man inte egentligen hittar nya harmonier. Men vi vill ha grymma låtar. En bra låt är det viktigaste man kan åstadkomma som band. Det känns som om det slarvas bort ibland.
Gordon: Ni är inte presumtiva ljudtekniker, alltså? Är ni ekvilibrister när det gäller instrument?
Martin: Jag övar väldigt lite och har väl insett att jag varken har tålamod eller ambition att bli tekniskt briljant. Istället jagar vi låten och känslan. Vi får ofta höra att vi är samspelta och tajta, dock. Det är ett bra kvitto och säger nåt om att vi gör musiken tillsammans.
Gordon: Vad har ni för relation till festivaler?
Martin: Vi har spelat på några stycken mindre festivaler i Sverige och en stor i Norge. Hultsfred ser vi mycket fram emot.
Gordon: Letar ni festivalspelningar? Är det svårt att komma in i den svängen?
Martin: I vår har vi inte jagat spelningar så mycket, varit lite lata. Vi satsar på hösten istället när vi släpper skiva. Festivaler styrs ofta av bokningsbolag och det kan vara svårflirtat. Man måste ringa och mejla och ligga på. Samtidigt så har ribban höjts. Smågig som vi jagade för någras år sen kan vi lätt få nu men de är inte lika intressanta längre. Man vill vidare till nästa nivå. Sen har vi känt att vi har varit dåliga på att fira när det går bra och ha roligt med det. Men nu bor vi närmare varandra, i Uppsala och Stockholm, efter att länge ha varit utspridda. Det blir mycket roligare när man kan repa och när det är lättare med arrangemang.
Gordon: Varifrån kommer ert grafiska material? Det har en fin 70-talsstämning, typ undergroundserier, som jag verkligen gillar?
Martin: Henric Wallmark, en kompis till oss, har tecknat alla våra omslag och gjort våra videos. Han är snabb, produktiv och pragmatisk. Man kommer med en idé och efter en timme har han fyrtio förslag. Grymt begåvad.
Gordon: Hur tänker ni runt grafisk profil?
Martin: Vi försöker ha en röd tråd i logga och färgval men man har ju olika idéer till olika projekt. Vi har lite andra planer inför kommande plattan. Sen är vi inte allihop supersugna på att ställa oss framför kameran och då passar de här tecknade omslagen bra.
Gordon: Och när det gäller scenframträdanden, har ni satsat på det? Kör ni med backdrop eller annat sånt?
Martin: Vi har en backdrop som får komma med ibland. När man är ett mindre band måste man anpassa sig mycket efter spelställenas förutsättningar. Det händer att vi har med en ljusslinga eller försöker prata igenom om vi ska röra på oss mycket eller lite. Det är viktigt att alla får köra sin grej. Johan har en energisk scenpersonlighet och stor utstrålning så det blir fokus på honom. Men hela bandet bidrar starkt till att det blir en intensiv och tajt liveupplevelse.
Den liveupplevelsen ser jag fram emot imorgon. OH MY! gör den där medryckande indiepopen som var min ingång i popnörderi back in the days så det kommer att vara nytt och nostalgiskt på samma gång för mig. Tack, Martin, för en schysst intervju.

onsdag 12 juni 2013

Hultsfred 2013 - Mø

Den danska raketen som svischar över popmusikens himlavalv heter Mø och med risk för att verka slentrianmässig i mina jämförelser så tänker jag genast på Grimes och Lykke Li. Men också på Toro Y Moi. Det här är en artist som dekonstruerar modern pop och sätter ihop den till något aningen kantigare, dansant men motsträvigt. Sen verkar hon stencool också, bara därför kan det vara värt att se henne på lördag.  MØ - Waste Of Time by _MØ_

tisdag 11 juni 2013

Hultsfred 2013 - Savages

Det hårdaste band jag kommer att se på festivalen är engelska Savages som gör en tät, klassisk postpunk i rakt nedstigande led från Joy Division. Det här är så otillgänglig musik som jag tål, med en rå, hjärtskärande nerv som påminner om PJ Harvey. De har ett genomtänkt uttryck, grafiskt, musikaliskt och innehållsmässigt och gör helt enkelt snygg, stark rock och jag väntar mig mycket av deras sena eftermiddagsspelning på fredag.

torsdag 6 juni 2013

Hultsfred 2013 - Gordons lista

Dags för en obligatorisk spotifylista, prenumerera gärna för det kommer fler låtar på den här inför nästa helg. Ingen Modest Mouse eftersom de meddelat att de ställer in. Det finns massor av bra MM-låtar men de var inte någon viktig artist för mig. Hoppas ersättaren blir av det mer spännande slaget. Här är listan:
Hultsfred 2013

tisdag 4 juni 2013

Hultsfred 2013 - Miriam Bryant

Hon har bra tryck i rösten och mycket av musiken hon gör lutar tungt på den där souliga känslan av hjärtinnerlig förtvivlan och hoppet som man kan ana på andra sidan. Men i min favoritlåt Push play är det lite svängigare, lite mer dansant och lite mer electro. Det blir bättre av den där balansen som stilglidningen ger och bara för den låten vore det värt att gå och se Miriam Bryant på Hultsfred nästa lördag. Men egentligen gillar jag ju modern, europeisk soul rätt mycket. Det är lätt att glömma att genren är mer än Adeles sönderspelade hitlåt (vars titel jag inte vågar skriva eftersom den då kan börja snurra i mitt mentala högtalarsystem). Miriam Bryant är en bra påminnelse om det. I videon dyker Krister Henriksson och en hela rött upp i birollerna men jag föredrar att lyssna utan bild:

måndag 3 juni 2013

Hultsfred 3013 - Satellite Stories

På lördagen spelar ett finskt indiepopband som låter massor som ett svenskt indiepopband, ett ösigt sådant och mycket bra. Eller som The Wombats. Det är partyindie från Uleåborg och man har goda chanser att hitta festivalens bästa popsväng framför Satellite Stories. Och samtidigt få sin aningen obscena dialektfetisch tillfredsställd.

söndag 2 juni 2013

Social Ambitions - ny singel och spelning på Gordon!

Måndagar är bra dagar, både för Gordon och för Social Ambitions. Imorgon måndag släpper de tredje singeln från kommande plattan Hunger. Nästa måndag, den 10:e juni, spelar de live på Klubb Gordon, i S:ta Claras källare i Gamla stan. Och kanske kommer fullängdaren Hunger att släppas just den dan. Sweet. Berget låter som Vince Clarkes Depeche Mode och det var DM när de var som bäst. Det är otroligt syntpoppigt och medryckande, på Hunger kommer det dansanta och svängiga att balanseras av mörkare och hårdare tongångar, vilket gör det till en fullödig och rätt underbar platta, men på den här singeln vill jag inte ha nåt annat än känslan av plast så god som någonsin på 80-talet.

lördag 1 juni 2013

Hultsfred - YAST

Den utflyttade, uppköpta och omstöpta Hultsfredsfestivalen har varit vänliga nog att ge mig ackreditering till STOXA och årets Sigtunaparty. Det är väldigt kul, förstås, att ha möjlighet att komma tillbaka till Hultsfred (sans Hulingen) efter ett uppehåll på tolv år. Och även om jag inte är jublande glad över festivalens större bokningar, som lutar tungt på nittiotalsmeriterna hos My Bloody Valentine och Fatboy Slim, så ser det verkligen spännande ut på den mindre scenen. Det blir lite tips och recensioner inför 13-15 juni och först ut är YAST. Bandet har rötterna i Sandviken men bor numera i Malmö och rider runt på en lagom stor hajphäst. Det är finsnickrad, cool indiepop, jag refererade till west coastpop och Deerhunter när jag skrev om dem sist. Bra är det och med på listan över konserter jag inte vill missa.