tisdag 31 december 2013

2013, fin

Tack för i år! Kul år, tycker jag. Tråkigast för Gordon var att inte få spela skivor med min bästa indiekompis Helena Walfridsson men livet går vidare och ibland hamnar cd-caset på hyllan. Det är ett år och tre dar sen vi lirade tillsammans sist, på Morfar Ginkos balkong. Sen spelade jag på en Amnestyfest som Helena ordnade i våras men då hade hon fullt upp med arrangemanget. Hoppas vi kan dela cd-mixer igen nån gång.
Annars har det mest handlat om konserter i år. Massor av gig på S:ta Clara, jag fick häcka på Hultsfred och i lördags avslutade jag med Like Swimming på Fotografiska. Några intervjuer blev det också. Träffade amerikanska Work Drugs i somras bl.a. och i förrgår hade jag ett intressant samtal med sångaren i Jipset. Bäst live var Savages. Bästa plattan gjordes av Veronica Maggio. Bästa musikläsning var för min del Michael Chabons Telegraph Avenue som är en nördigare existens än jag nånsin kan hoppas bli och på samma gång coolare. Bäst låt var Vampire Weekends Step. Här är en lista med resten av pärlorna från i år. Och så Step, såklart, som passar lika bra vid tolvslaget som imorrn förmiddag. Sköt om er, krama någon och lyssna på ännu mer musik.

måndag 30 december 2013

Jipset - intervju


I mitten av december släpptes Jipsets debut, en fantastisk 5-spårsep. Igår träffade jag sångaren Patrik Englund på Kungsholmen och pratade lite om bandets tillblivelse och att göra musik med folk som sitter i andra delar av landet.
Jipset bildades 2010 efter att Patrik fick kontakt med Stefan Kvarnström och Jonas Elofsson, två barndomskompisar från Jönköping som flyttat söderut till Malmö. Patrik bor i Stockholm och efter att de hittat varandra genom Bandfinder, en musikerförmedlingssajt, så hördes de över nätet ett tag innan de sågs i Malmö på sommaren. Då kunde de lyssna igenom en del skisser och idéer som Stefan hade och diskutera visioner och mål med bandet. Alla tre hade hunnit spela en hel del i olika band och jobbat med musik på olika vis och aldrig tidigare hittat helt rätt med bandprojekt. Men nu stämde det.

Patrik: Jipset har blivit något där olika saker möts. Gamla sammanhang där man delvis passade in fungerade plötsligt och blev rätt, det klickade. Till exempel, jag kan sjunga och skriver bra texter men teknik är inte min grej. Jag var öppen från början med att jag vill jobba med folk som kan sånt, som kan lägga ett bra reverb. Och Stefan och Jonas var med på det. De har den där kunskapen som jag inte kan bidra med.

Stefan har länge jobbat med Tore Johansson och Tambourine i Malmö. Han har producerat, varit ljudtekniker och studiomusiker och arbetat med bland andra Franz Ferdinand, 22-Pisteprirkko och A Camp. Patrik kom å sin sida med en gedigen erfarenhet av att sjunga i olika indieband men även i andra sammanhang och det blev en väldigt bra kombination av talanger.
Bandet var också från början överens om att de verkligen satsar på Jipset. Men hur det skulle låta var inte självklart från början och det har tagit tid att nå fram till det sound som finns på de fem låtar som nu finns på Spotify. De första demolåtarna var på engelska och det skickades demoljud fram och tillbaks ett bra tag innan de alla tre plötsligt kände att de hittat rätt med låtar på svenska. Sen har Patrik åkt ner till Malmö för att göra alla riktiga inspelningar i en bra studio.

Patrik: Tidigare har jag inte sjungit med så mycket elektroniskt bakom mig utan alltid haft riktig trummis osv. Det känns rätt att ha de här slipade ljudet. Men från början, när jag sjöng på engelska, lät det mer som house med vissa inslag av pop. Nu har vi rört oss mot något som snarare är pop med houseinslag och det blir väldigt bra. Sen är det också så att de riktiga instrumenten vi använder blir som någon slags check för vad som funkar i det elektroniska. Man hör plötsligt om det låter ihåligt eller om det blir för kallt när syntljuden ställs mot riktig bas eller sång. Vi har ju bearbetat sången men ganska subtilt, det ligger inte mycket effekter på.

Gordon: Men hur fungerar det att jobba på avstånd?

Patrik: Jag sjunger in en sångdemo som jag skickar till Stefan och Jonas och sen jobbar de med musiken på sitt håll. Så småningom hittar vi låtens form och då åker jag ner och så jobbar vi i studion på riktig. Det är klart att det kan vara svårt att få till allting men å andra sidan, när man bor granne med sin bästa kompis så ses man inte. När man bor långt ifrån varandra blir det så värdefullt att ses att man satsar extremt på att få allting att fungera.

Men geografin blir ett hinder i hur karriären kan utvecklas. De flesta nya band satsar mycket på att spela live för att få ut musiken. Det kan inte Jipset göra i nuläget. Istället släpper de låtar som förhoppningsvis når ut genom andra kanaler. De satsar istället stenhårt på att göra riktigt bra musik och hitta skärningspunkten mellan nerv, det där som man kanske oftast hittar i ett liveframträdande men som också sker när inspelad musik packas med känslor, och skönheten som finns i att göra något perfekt. Om man som Patrik är kär i bra låtar blir det möjligt att hitta den där balansen.

Patrik: Det svänger fram och tillbaka hur man upplever sin egen musik. I ena stunden vill man bara plocka bort det från Spotify och i nästa brinner man av stolthet. Därför är det också så skönt när släppet är gjort. Det är bortom ens kontroll och man kan slappna av lite i att man har skapat något fantastiskt. Vi vill ju göra låten som håller i hundra år och då måste man jobba framåt.

söndag 29 december 2013

Like Swimming på Fotografiska

När jag ser Ida, Petter och Claes för fjärde gången är det två saker som verkligen slår mig. För det första så är de jämlika på scen. I de flesta orkestrar har några instrument en tillbakadragen plats och utgör fundamenten som en eller två frontfigurer lutar sig mot. Ofta är det bas, trummor eller andragitarr, kanske en synt/piano, som står tillbaka. Här finns ingen bas, detta mörka, komplexa instrument som man ibland inte riktigt hör men som fyller och ger kraft åt pop och rock. Like Swimming består av Ida på keybord/sång/melodica, Petter på trummor och Claes på akustisk gitarr/sång. På Fotografiskas scen tar de alla tre lika mycket plats och det skapar både dynamik och en fyllighet i musiken som inte riktigt borde kunna motiveras av sättningen. Man ser och hör verkligen hela bandet och det är ovanligt.
Det andra jag tänker lite extra på är Petters trummande. I pausen säger jag till honom att han kanske inte är den mest tekniskt briljanta trummis jag hört men att det är spännande att lyssna på honom eftersom det händer så mycket. Han håller med och säger att det är på grund av att han inte är tekniskt briljant som han är innovativ. Men när de spelar ett andra, lite mer högljutt set så tänker jag att han visst är väldigt säker med pinnar och rods, uppfinningsrikedomen är helt enkelt hans, och bandets, stil. Han står hukad, som en förväxt Maureen Tucker, och har en svängradie på sisådär 250 grader, använder omväxlande skinn och kanter, byter pinnar, växlar mellan mjukt och hårt anslag och fyller helt sin tredjedel av scenen, trots att han inte sjunger och nästan aldrig pratar i mellansnacken.
Enda gången bandet får en huvudperson är när Claes går över på keybord och Ida ställer sig på hans plats när de gör Go Buffalo i det andra settet. Hon får plötsligt en spotlight i ansiktet och hennes sång blir tydligt låtens fokus. Dessutom har hon plockat loss en cowbell som hon hamrar på och sånt drar till sig uppmärksamhet. Sen avslutar de med att hjälpas åt med trummandet alla tre i slutet av låten och det är, som alltid, en showstopper.
Like Swimming har bara släppt två låtar men de är ändå ett av årets allra viktigaste band för mig. Dels har de spelat på Gordon två gånger och sen har de levererat otroligt underhållande pop live under hela året, i Gamla stan, på Söders gator, i Örebro, i USA. Nästa år spelar de på SXSW och förhoppningsvis på några större, svenska festivalscener och brejkar på riktigt.

lördag 28 december 2013

The Sun Days - You can't make me make up my mind

Ibland innehåller pressutskicken lite bakgrundstory, tidigare samarbeten, listor över inspiration osv. Ibland innehåller de bara en länk. Göteborgsbandet The Sun Days körde med den hemliga varianten och det var mest slump och tur att jag inte kasserade genast. Deras låt You can't make me make up my mind är klassisk twee och låter som Sarah Records eller kanske som Camera Obscura. Fantastiskt bra, alltså. Om man hoppar vidare till deras bandcampsida kan man betala för låten också, om man vill.

fredag 20 december 2013

God Jul från Ljus!

En av 2013 års bästa artister var Ljus som släppte en av de fem-sex plattor som jag verkligen lyssnade på från början till slut. Nu har han tomteverkstadat ihop en jullåt där han sjunger om Kärrtorp och annan skit i samhället. "Du rösta på nåt annat men/ nazisterna blev riksdagsmän." En jullåt att gråta lite till. En jullåt som är väldigt december 2013. God jul och, det är ju teoretiskt möjligt, gott nytt år!

måndag 16 december 2013

Årets plattor 2013

Årets plattor. En del bloggar och musiksajter lägger fortfarande upp 25 eller 50 plattor på sina listor. I år har jag inte lyssnat sådär frenetiskt på hela skivor men en del tajta, intensiva fullängdare finns fortfarande. Fem stycken tänkte jag hojta lite om som oumbärliga detta år.

Bästa låten i år, åt helvete med dramaturgisk effektivitet och allt vad cliffhangers heter, var Vampire Weekends Step. Den ligger som tredje spåret på en av de fem plattor jag verkligen inte velat vara utan i år. Många bra låtar på skivan fast några halvdana också. De fortsätter att vara svängiga även när de tar det lugnt. Några lugna, vackra och känslosamma låtar, som romantiskt drama. Några snabba dängor, som en popkonsert på nittiotalet. Några skapelser däremellan. Deras ljudbild fortsätter att utvecklas utan att man nånsin känner att det var svårt att identifiera dem.

Från nya popprojektet Ljus kom i höstas en helt otrolig skiva med pop på svenska, omisskännligt indie. Daniel Filipssons alter ego har inte exploderat som Markus Krunegård gjorde när han började sola, och som vanligt står jag förvirrad och skakar på huvudet åt hur lite jag förstår mig på popmusik i offentligheten. Magiskt ösigt och vackert och jävligt sorgset inne i mitten.

I somras spelade Social Ambitions på Gordon. Då hade de just släppt en skiva med väldigt medryckande, cool och smart syntpop med rötterna i allt från Depeche till Page, influenser från Brecht och dataspel. Skivan var rätt snygg också, i sitt fysiska format och bandet framförde låtarna med en överväldigande entusiasm. Inte ett dåligt spår och ett gäng riktiga hittar, som Berget, Boulevard of hope, Feber och Hertzsclagen.

En annan Gordonfavorit är Vit Päls (Calle spelade en solokväll på Gordon för ett år sen) och deras Ägd är smartare, roligare och vackrare pop än vad vi förtjänar i år. Jävla skitår. Bra popår. Jag gillar skivor som inte är så perfekt enhetliga utan ger en större och mer komplex musikalisk upplevelse och det gäller verkligen de här fem plattorna som snurrat mest i min spotify i år. Från VitPäls får man som tidigare en intrikat väv av själslig svärta, svåra relationer, samhällskritik, nutidsanalys och humor. Sen gör de indiepop på ett rätt eget vis. Calle solo är galet mycket Jonathan Richman men när hela bandet är med, sisådär 7 pers, är det något större och ösigare.

En annan artist som fortsätter göra rätt i alla vändningar är Veronica Maggio. Hon förändrar sig lite grann från album till album och varje ny skiva är mer värd än den förra. Hennes texter blir bättre, låtarna svängigare och karisman mer intensiv. Och hon började ju inte direkt på disktrasenivå. På nya skivan är jag bara en liten aning tveksam till Håkan Hellströmduetten. Låten är bra, dekadent och fin, men Håkan är inte dekadent och fin. Han är mer gosig och glad, även om pulver hjälpte honom en gång i tiden. Annars funkar Maggioplattan rätt bra som popknark.

Fyra svenska album, ett amerikanskt. På låtsidan har jag lyssnat mer splittrat och det finns liksom inget utrymme för att göra en ordentlig genomgång. Men det kommer en liten text om några bra låtar också. Till slut kan jag väl upprepa mig från nån gammal bloggtext, varje år är bättre än det föregående när det gäller musik.

söndag 15 december 2013

Noonie Bao och den där Ebba Grönplattan

Det brukar vara tråkigt och onödigt med tributeplattor. Covers gillar jag men när man ska fylla en timme med okända artisters beundran för någon halvlegendarisk grupp så tröttnar jag fortare än i cd-hyllan på en bensinmack. Inte ens den där hyllningsplattan till Pavement var särskilt kul (fast jag lyssnar fortfarande på Spearmints låt som inte var en cover utan en uppräkning av Pavementlåtar och vad de betytt). I november kom en Ebba Grönplatta med några spännande akter och en del mindre kul. Genomgående för skivan är att den inte gör mig särskilt glad, Say Lou Lou och Alina Devecerski sticker ut och gör hyfsade insatser. Det mesta är grått och segt och får mig att vilja använda plattans titel, Tyst för fan. Den enda låt som jag verkligen går igång på är Noonie Baos version av Ung & kåt som helt stöper om låten och gör den både vacker och radiovänlig och ganska sexigt utmanande på samma gång. Här är en spotifyembed, får duga:

fredag 13 december 2013

Honeymilk - Sea to shining sea

Honeymilk från Stockholm har tryckt ut en del ösig indierock i år och de hinner med ett släpp till, tydligen. Hög fart och hög kvalitet. Sea to shining sea är bara rak, ösig indie med en lätt distkänsla, gitarrburet och 90-talsdoftande.

torsdag 12 december 2013

Nicole Sabouné - Win this life

Dagens nya tips är en singel från Nicole Sabouné. Tydligen var hon med i nåt musiktävlingsprogram på teve men strunt i det. Nu gör hon jäkligt spännande grejor, turné och albumsläpp på gång. Pinfärska singeln Win this life har en osedvanligt lyckad blandning av psykedeliska influenser, indiepoptrummor och en postpunkigt hård sång. Det här blir stort.

Greatest hits

Så här års är det ju dags för årets greatest hits. Ifjol kom en riktigt bra platta med Mystery Jets och en av singlarna var Greatest hits, en göra-slut-låt som bestod av en uppräkning av den gemensamma skivsamlingen och vem som skulle få vilken platta. Vad som än händer kan jag säga med säkerhet att jag aldrig släpper ifrån mig mina ex av A shame about Ray och The boy with the arab strap men annars är det en rätt fantastisk britpopdänga som passar väldigt bra i december. Det är dags att göra slut med det här året nu men vilken musik tar vi med oss och vilken kan vi lämna kvar? Ska fundera lite till medan jag lyssnar på Mystery Jets en gång till.

fredag 6 december 2013

Lavoy - Learn who you are

Amerikansk indierock med högtempodriv i gitarrerna och det raka trumkompet. Hört det förut? Ja. Vill ha mer? Absolut. Nånstans mellan Franz Ferdinand och The Strokes hittar man Lavoy från Alaska (fast de har visst flyttat neråt Seattlehållet nu). Lite upptempo på fredag levererat!

torsdag 5 december 2013

Gordon 2013

Klubb Gordon har ställt stövlarna i skåpet och hängt upp regnrocken för i år. Nog med höst och nog med 2013 nu. Himlen över Hagsätra är jämngrå och verkar inte höra mig när jag ber om snö och ljus. Två säsonger på S:ta Clara i Gamla stan har hunnits med och avslutades i måndags med en retrodoftande powerpopkonsert med The Slytest. De har släppt en bra platta i år. Det har ett gäng andra band också gjort. Mer om de bästa släppen längre fram. Gordonbloggen fortsätter nämligen i två veckor till, fastän allt annat stannat av.
I våras ordnade jag nio spelningar och under hösten blev det åtta. Parken kom på besök och framförde ett gäng osläppta låtar som kommer att ges ut så småningom, de ser jag fram emot. Like Swimming hade knappt hunnit skriva några låtar helt färdigt när de spelade i mars. Nu har de hunnit med att återvända till Gordon, släppt singlar, gjort en USA-turné och blivit bokade på SXSW. Flora Cash gigade också två gånger innan de flyttade till Minnesota. Mest folk kom på Petter Seander som inte hade spelat live med sin egen dödsindie på över ett år, nu har han gett ut en grymt bra EP, förutom att han turnérat en massa med Kristian Anttila. I juni kom Most Naked Skin åkande från Skåne och dessutom spelade Stockholms bästa syntband Social Ambitions efter att ha släppt en av mina favoritplattor i år.
Under hösten blev det punk med Forest Families, pop med Sthlmiana, experiment med Tio Tusen Vilda Hästar och britpop med Moon Types. Bland annat. Jag har haft grymt kul med all soundcheck och käkat middag med så många begåvade och spännande musiker. Sen har jag fått livespelningar serverade med precis den musik jag önskade. Det har kommit en massa härlig publik också och käftat med bandet under spelningarna, applåderat och hojtat. I S:ta Claras källare blir det intimt och rätt familjärt. Flera band har sagt att det känns som om de spelade i ett vardagsrum. Hemma hos nån med tyst pubsmak när det gäller inredning, visserligen. And that's what you missed on Glee.
Efter årsskiftet blir det en säsong till. Först ut, den 13:e januari, är Pelle Adlén. I februari gör Gordon comeback bakom skivspelarna. Tills dess finns alltid spotify, här är min årsbästalista:
Gordon 2013 shakedown

måndag 2 december 2013

KallocaiN - Birds and the bees

Ny låt med retrosound blir det även idag. KallocaiN från Norrköping har hållit på ett tag. Under de senaste åren har de varit med och byggt en studio och spelat in sin andra platta där, den kommer i april. Men de har också släppt en liten julklapp åt oss i form av en lång, mjuk singel fylld av vackert vemod och elorgel. Birds and the bees är över sex minuter men det är helt ok för den blir aldrig tungrodd och tråkig, trots det sorgsna tilltalet. Sången är lite hårdrocksballadig utan att bli ostig och de får faktiskt stråkarna att funka, något som annars är svårt att göra i soft rock och indie. Om jag hade fått den här beskrivningen innan jag hörde låten skulle jag ha varit klart tveksam men det här är känslosamt och fullödigt och jag ser fram emot plattan i vår.

Woods - God's children

Måndagar är Gordondagar. Ikväll är det dags för säsongsavslutning på Gordons konsertklubb i Gamla stan i Stockholm.The Slytest, som släppte en grym skiva i höstas, kommer att göra det varmt i källaren på Lilla Nygatan vid halvniosnåret. Jag blir lite nostalgisk när det ska avslutas. Säsongen ikväll, ett jobbprojekt i fredags och året i och med december. Det ska sammanfattas och återblickas och tänkas på om det var nåt att ha. Och samtidigt ska det siktas mot framtiden. Då passar den här låten med Woods rätt bra, med sitt fullkomligt perfekta 1969-sound. The Byrds låter det som, för mig är Byrds 90-talsnostalgi. Men samtidigt är låten, som är en b-sida från Be all be easy, gjord och släppt 2013. Kärlek och nostalgi när man närmar sig årets slut och kanske vill se bakåt och vara lite nostalgisk utan att för den sakens skull hänfalla till bjällror. December kommer att innehålla lite listor och återblickar plus en del nytt på bloggen. Gordons konsertklubb är till baks i Gamla stan måndagen den 13:e januari med albumaktuella Pelle Adlén.

fredag 22 november 2013

Saltsten Sound - Lightwaves

Häromdagen skrev jag om göteborgska Lights & Motion som gör instrumental post/indierock med siktet inställt på film. Dagens fynd är musikaliskt besläktade Stockholmsbandet Saltsten Sound som hittar sin inspiration i klassiska filmsoundtrack, som dock sjunger i sin stillsamma, förtätade musik. Trions nya singel heter Lightwaves och är gjord i samarbete med Simon Nordberg som har jobbat med Kent, som låten också har beröringspunkter med (om det är Nordbergs mix eller bandets avsikt vette fan, det kan man ju knappast höra utan att få ta del av råmaterial. Men det skulle vara intressant att höra vad som händer med en inspelning i mixning). Det här är bra och jag rekommenderar ett besök på deras soundcloud för mer material.

torsdag 21 november 2013

Petter Seander - Shoulders (återkomst med terrorpop)

I våras spelade Petter Seander på Klubb Gordon, första giget han gjorde på riktigt länge med sina egna, drivna och karakteristiska indiepoplåtar. Han hittade ett grymt band (medlemmar från Stormakten och Honeymilk) och fyllde S:ta Claras källare till max. Spelningen sammanföll med att Petter hittade lusten att göra ny musik och imorgon kommer fyra låtar. Först ut är ett videosläpp till låten Shoulders. Det här är klassisk, svenskt indiepop. Till Que Club säger Seander att hans band kallat det för terrorpop, musik som liksom jagar en med sin skenbara enkelhet. Någonting nog så komplicerat ligger förmodligen nedpackat i grunden men just nu njuter jag bara av kombinationen mellan melankoli och nervig energi.

onsdag 20 november 2013

The Ocean Blue - Sunset-Moonrise

Indiepopversionen av Baron von Münchausens äventyr är en väldigt vacker låt och en rätt fnoskig video i grönt. Pennsylvaniabandet The Ocean Blue debuterade 1989 och har just gjort en comeback efter ett tioårigt uppehåll. Av förstasingeln att döma har den nu medelålders kvartetten mycket kreativ kraft kvar.

måndag 18 november 2013

Trails and Ways - Lost

Stället där jag ordnar konserter, S:ta Claras, har en bokningsregel. Inga coverband och ingen ren metal. Fine. Det kan jag leva med. Men egentligen gillar jag ju covers. Inte, kanske, rena coverartister, men eftersom all popmusik hela tiden lånar så finns ju det där med andras material i grunden för det jag lyssnar på hela tiden. Och spänningen ligger i vad som händer med det där materialet när det omtolkas, omstöps, omskakas. Trails and Ways har gjort andra covers, kanske är de faktiskt ett renodlat coverband? Här är hursomhelst en bossacover på en låt av Frank Ocean. Låter slickat och loungeigt på ett väldigt tilltalande sätt. Muddla lite jordgubbar, blanda med krossad is, lime och en sexa vodka och kör låten på repeat.

söndag 17 november 2013

The Derevolutions - interview

This one'll be in English. The other day I wrote about The Derevolutions, not knowing anything at all about the band but being quite impressed with the freshness and sheer experimental joy of the band's heavily sample based pop. So, I asked Brett, the man behind the moniker, a few questions and here is the little interview:

Gordon: Who are you? Band members? Is the band your main thing or a side project while actual life happens somewhere else?

Brett: It's just me, mostly. A solo project. Sometimes I'll have some girls I know sing on the songs if the style calls for it.

Gordon: Where do you roam for samples? Is it a process or do you just happen upon the stuff?

Brett: Old guys on youtube upload their unknown record collections. All this old soul and doowop music from the late 50's, early 60's. I can't believe some of these songs got lost. In 2013 it's hard to find music that hasn't been sampled, but I've found so many unknown samples I don't know what to do with them. Some songs I do all of the guitars/keyboards/drums, and then others I'll only use samples. It really depends on my mood.

Gordon: How big is Northampton's pop scene? Is there anything else happening, besides The Derevolutions?

Brett: I dunno, I think it's pretty good. I'm not really involved in any scene. I don't go out much because I'm busy recording songs.

Gordon: Where would you prefer your music to end up in the future? Live? An ad for Apple? Dancefloors? Spotify?

Brett: I have no idea. I had pretty good luck when I released "yell it out" in July and then ESPN wanted to use it for their new marketing campaign. Do you guys have ESPN in Sweden? It's the big sports station in the USA. It was a huge hassle to rerecord without the samples though, but I came up w/ a better hook for the beeps. We had to hire a band to redo the horn parts.

They used it in these commercials, http://www.youtube.com/playlist?list=PLn3nHXu50t5w7NoeAqaCh0yMGhUznLEqM

As long as it sounds fresh and original I don't care what happens to it. But money's nice. I like money.

Gordon: No, we don't have ESPN but I've heard about it, a big deal for sports fans. However, we do have a lot of buzz about small bands getting their music out through commercials or American TV shows. Did they just contact you? Or do you have an agent? In Sweden, even very small bands have somone working to sell their Music so I'm curious about the situation in the States.
Brett: Nah, i dont have anyone working for me. I just put them on soundcloud and people email me.

Gordon: Have you done anything live yet? If not, do you have a plan for it?

Brett:  No live show yet, but soon.

That concludes our little chat. Hopefully, The Derevolutions will fill the airwaves and the Internet and make commercials a little more enjoyable in the future. Here is the song ESPN used:

lördag 16 november 2013

Lights & Motion - Save your heart

När man slår igenom brukar det vara körigt. De flesta små band som brejkar gör det i en virvelstorm av intervjuer, turnéer genom Europa i en liten buss som luktar spilld öl och fotsvett och ett ständigt uppdaterande av sociala medier. Christoffer Franzén och hans postrockprojekt Lights & Motion från Göteborg har verkligen fått ett genombrott i år men verkar ha genomfört det med lugn och värdighet. Tillräckligt mycket lugn för att släppa en till fullängdare under samma år som genombrottsplattan kom.

När jag skrev om första skivan i januari var han, såvitt jag vet, helt okänd. Sen dess har han hamnat i film- teve- och reklamsammanhang och verkligen nått ut på nätet. På uppföljaren Save your heart talar den hemlige Franzén om att skapa musik i blått och violett. Han ser musik i färgskalor, tänker visuellt på den. Och det är lätt att hoppa över varningssignaler om pretentioner för det här är musik som skapar bilder även i mig som snarare tänker musik i ljud- och energiflöden. Att han är populär hos visuell media känns självklart. Liksom den tidigare plattan är sång helt frånvarande (om man bortser från lite stillsamma oohs-and-aahs i bakgrunden). Parallellerna till M83 är starka även nu, det är storslaget och stämningsladdat. Han verkar inte intresserad av att ställa sig på scen men om han gjorde det, tillsammans med en fem-tio andra musiker, skulle det kunna bli episkt. Jag tänker Kents gig med en publik helt i vitt. Det vore en arenakonsert jag inte skulle vilja missa, vi får väl se om några år. Hela skivan finns på spotify.

fredag 15 november 2013

The Derevolutions - We found that beat

Vilket jävla fynd! The Derevolutions från USA har hämtat massor av inspiration från The Avalanches (det är väl dags att sluta hoppas?) och gör indiepop som svänger hårt utan att pressa upp bpm särskilt högt. Knixat och knåpat låter det som popmusik ska låta, lustfyllt.

torsdag 14 november 2013

Blood Orange - Time will tell

Blood Orange, eller Devonté Hynes som han heter när han inte står på scen, kommer inte att vinna några priser för sin senaste video. Jag är inte galen i människor-med-instrument-i-ett-rum-videor men det är något fascinerande över hur avslappnad han är, klädd i en kritvit och jättetöntig pyjamas. Videon blir ett statement över hur coolhet kommer inifrån och att man blir vad man gör sig och annan självhjälpssmörja. Blood Orange får det att funka och det beror förstås en hel del på att hans svårt Princeinfluerade musik är väldigt bra.

onsdag 13 november 2013

M83 - Ali & Matthias

Dagens tips är en soundtracklåt gjord av M83 till franska filmen Les rencontres d'après minuit. Det låter verkligen som ett soundtrack och inte särskilt M83. Borta är minsta spår av shoegazevurmen från första plattan, det här är stilla, vacker musik som passar bra när man är trött eller kanske om man är en romantisk liten bäck som rinner stilla genom landskapet. Och det är man ju ibland.

tisdag 12 november 2013

Oh My O - Deep diggin'

Det är lätt att fastna i en all-var-lättare-förr-feeling och när jag ser bandnamn som liknar varandra brukar jag alltid sucka en sån suck. Men sen kommer jag på att Dinosaur jr lade till jr efter ett slag och skärper mig. Band har alltid råkat skaffa likartade namn, det är svårt att skaffa en perfekt nom de guerre när man ska ut i musikaliskt fält (Klubb Gordon, till exempel, skulle inte få heta samma om den grundats idag, det var resultatet av ett väldigt internt skämt och en flyer gjord av en Flash Gordon-strip som använts som reklam av multinationella företaget Union Carbide, lösa grunder alltså). I somras intervjuade jag OH MY! Nu är det dags att skriva om Oh My O, ett helt annat band. Och en helt annan musik.
När man använder instrument som ingen annan gör inom ens genre är det lätt att halka in i gimmicknischen men hos Oh My O fungerar klarinetterna självklart och effektivt och jag önskar genast att fler klarinettister tar sig in i popband. Nya What this is all about är en cool och direkt ep, den tredje på ganska kort tid, de kommer att samlas till en platta efter årsskiftet. Sången och sättningen ger en soft jazzvibb men det är definitivt pop ändå.

söndag 10 november 2013

The Explorers Club - Don't waste her time


Det är söndag och jag är lite trött efter att ha varit på bröllop igår. Det är inte så viktigt att känna sig cool när man är trött. Men vacker musik är inte dumt, lite Beach Boys-pop av det fylligare och mer orkestrala slaget gör sig fint. The Explorers Club kommer från South Carolina, minns inte när jag såg nåt från just den delstaten sist. De är synnerligen retrofokuserade, i det närmaste nördiga i frågan. På sin hemsida har de under rubriken Gear bilder på sina mickar (old school-mickar) och instrument (patina, check). Att lyssna på dem är som att ha slagit på radion för trettio-fyrtio år sen. Musik för dagar när utmaningar ligger långt ner på agendan. Bättre förr? Nej, men man kan ju låtsas ibland.

lördag 9 november 2013

Say Lou Lou - Beloved

Apropå att släppa musik i ep-format, Say Lou Lou har funnits ett tag och haft en rejäl, internationell hajp i ryggen utan att komma till fullängdsskott (fast de har bytt namn, när jag skrev om dem sist hette de Saint Lou Lou, antagligen var de inte ensamma om det). De har en ny ep på gång om några veckor och har droppat en fyllig syntpopdröm på soundcloud, Beloved. Det är vackert, stämningsfullt och nästan, men inte riktigt, dansant. Bandet är en svensk duo, tvillingsystrar, som har turnerat med bara några få officiellt släppta låtar (och en rejäl skopa remixer men det kan man ju inte uppträda med). För min del får de gärna fortsätta med det, lite som en existens utanför det normala gör de musik utan att ansträngningen och svetten i studion och turnébussen någonsin gör några avtryck i deras uttryck.

fredag 8 november 2013

Ljus albumdebut

Det här blir tredje gången jag skriver om Ljus i år. Han har släppt ett par singlar som varit riktigt bra och för en vecka sen kom fullängdaren. Mer än en röst har kallat det årets platta. Lätt syntig pop på svenska, stort fokus på texterna. Lite Krunegård, lite Scocco, lite Ljungström och rätt mycket Johan Borgert. Riktigt bra, hela vägen igenom. Gå in på Spotify och lyssna.

onsdag 6 november 2013

Kaskelott - Retrospective


Nya band ägnar sig kanske inte uteslutande åt att spela in musik i ep-format men det är definitivt en vanlig variant. Jag gillar det. Man har tid att lyssna på fyra låtar. Och sen lyssna ordentligt en gång till. Om de tryckte ut tolv spår på en gång skulle man kanske lyssna på en eller två låtar och sen inte orka mer. Kaskelott är göteborgare och om man råkar vara i de krokarna på lördag så har de releasefest för sin ep Retrospective. Det ska sägas att man bör gilla sin indierock allvarlig och lite storslaget brittisk. Det här är inte mespop. Tänk Guillemots eller Local Natives. De gör det bra och det passar fint om man vill låta höstkänslorna uppsluka en. Själv fastnade jag först för sångarens Strindberg-look, litterärt anfrätt ironi är den bästa. Men sen lyssnade jag på ep:n som är fyllig och välgjord, med fint syntvemod bakom de allvarliga gitarrerna.

tisdag 5 november 2013

Velasco på Klubb Gordon

Igår spelade Moon Types på Gordon, en väldigt fin spelning med klassisk indiepop som stärktes upp av en gästande trumpetare, som sig bör. Dessutom hade jag turen att träffa på Giuseppe Velasco och kunde boka honom istället för Emelie Gustafsson som ställt in nästa måndags konsert p.g.a. sjukdom. Velasco skrev jag om ifjol när han släppte en singel som jag gillade skarpt. Sen dess har han spelat flitigt live så det kommer att bli ett tajt och snyggt gig på måndag med singersongwriterpop. Välkomna till S:ta Claras källare, vi öppnar vid 19:30 så kom och häng med bandet då. Spelningen blir vid halvniosnåret. Fri entré.
Uppdatering: Velascos nya singel finns på Spotify från och med idag, gå in och lyssna! Eller köp den på iTunes.

måndag 4 november 2013

Örnsberg - Vi äger allt i natt

Örnsberg fortsätter att leverera självförtroende och ångest om vartannat i sina perfekta, hårda, lättillgängliga, vackra låtar om natten i Stockholm. Göteborg har Nordpolen, vi har Örnsberg. Omslaget till den nya ep:n är lite för mycket fotboll för min smak (Johan är rätt ordentligt besatt av fotboll, som supporter och som spelare) men det är också en bra bild av vad gatorna andas och hur det känns att vara ute i den här stan som man antingen älskar eller älskar att hata. Titelspåret är en rak discodänga, tuff och med en närvaro av vemod. Sen kommer balladen Något stort, Örnsbergs egen This is the year och jag hoppas verkligen att det är nu han slår igenom ordentligt. Docklands (som har funnits ett bra tag) är en till dansant låt. Lägg housemusiken åt sidan och lyssna på det här istället. Estetiken är lite liknande men med popsensibiliteten i behåll blir det låtar som inte är så förutsägbara. Avslutande Freewheelin är en vacker pianoballad som man sätter på när man kommer hem till en tom lägenhet och inte kan somna fast klockan är sju.

tisdag 29 oktober 2013

Robert Stjernberg - In the sun och på Gordon

Robert Stjernberg släpper i dagarna andrasingeln från kommande albumdebuten, Tasers & Headshots. Han har en fin röst med en otvungen melankoli bakom hesheten. Någonstans mellan rösten och det begåvade låtskrivandet hittar man hans musikaliska identitet. Förstasingeln Kings kom för några månader sen och fick mig att på stående fot tjata till mig ett extradatum på S:ta Clara. Den 28:e november spelar Stjernberg på Gordon, det blir grymt. Tills dess håller jag lätt tillgodo med In the sun, ett mjukt stycke indierock.

måndag 28 oktober 2013

Postiljonen - All that we had is lost (Keep Shelley in Athens remix)

Hoppa på bandvagnen nu, om det inte råkar vara så att jag är sist och alla andra redan klivit ombord. Postiljonen är grejen. Och med en mörkt bittersöt remix gjord av Keep Shelley in Athens blir det ännu bättre:

söndag 27 oktober 2013

Sky Ferreira - You're not the one

Pitchfork har just intervjuat popstjärnan som aldrig slog igenom, Sky Ferreira. Hon har gjort hundratals låtar och har länge haft ett storbolagskontrakt, har jobbat med Bloodshy och Avant och blivit arresterad för innehav. Uppmärksamhet har hon fått i musikpress sen hon var fjorton men det är först nu, vid 21 års ålder, som albumdebuten kommer. Jag har helt missat Ferreira, antagligen för att jag är indiepretentiös, men när jag efter att ha läst intervjun lyssnar på singeln You're not the one, ser jag verkligen fram emot plattan. Tydligen har hon fått kritik för att hon på ett kalkylerat vis tagit på sig en oförtjänt indiekostym men själv tycker jag bara att det låter poppigt och lysande, lite som Haim eller Tegan & Sara eller kanske Cults.

torsdag 24 oktober 2013

Turn Off the Television - ny platta på gång

Malmös americanaälskande trio Turn Off the Television är en rätt produktiv grupp. 2011 skrev jag lite om deras fullängdsdebut och nu är skiva nummer tre på väg, de har dessutom släppt en ep och spelat mycket live under de här tre åren. Väl använd tid, låter det som när jag lyssnar igenom Save all the liars som kommer den 21 november. Första plattan var bra, vacker men lite för enkel för att bli en skiva man kommer ihåg ordentligt. Det är större och snyggare den här gången, inte lika renodlad americana utan med tongångar som från de brittiska öarnas mer pompösa indierockband. Nåja, pompöst låter det inte men de har skaffat sig rymd och sen har de lyckats fylla den där rymden. Själva tycker de att det är lite spretigare den här gången och visst, de har inte hållit sig lika nära sin röda tråd som tidigare, men det finns ändå tillräckligt tydligt en melankolisk identitet som går genom hela skivan. Med Between the lines och titelspåret, Save all the liars skulle de kanske kunna funka som förband till Deportees, det svenska band de nu har mest gemensamt med, eller varför inte ett Bastille eller Coldplay på Sverigebesök.

tisdag 22 oktober 2013

Albert Hammond Jr - AHJ

Strokes var magiska ett slag. Sen var det inte det längre. Albert Hammond Jr gör fortfarande musik som skulle ha platsat på deras första två skivor. Magin var väl i betraktarens/lyssnares hörna, antar jag. Nu kommer en ep, AHJ. Det är fint snickrade, snabba låtar med en lätt blaserat angstig sång. Inte så dumt. Den tillhörande videon är vad som brukar kallas NSFW med en anorektisk skådespelerska vars magra, vackra och rätt sorgliga uppenbarelse mot slutet av St Justice är naken. Hela videon är filmad som en reklamfilmsversion av nouvelle vague och det är också vackert, tunt och lite sorgligt.

fredag 18 oktober 2013

Kolja

För en och en halv månad sen skrev jag om Göteborgsgänget Seaweed Meadows singel Andra långgatan (som jag verkligen har lyssnat mycket på, fantastisk!). Nu kommer ett sidoprojekt från Terje och Jonas från det bandet. Meadows rätt raka indierockstil kanske inte medgav utrymme för de softare och folkigare toner som Terje längtade efter? I vilket fall är det en klart annorlunda stil på Kolja som precis har dragit igång med att släppa två ganska mjuka låtar på soundcloud. Folk-pop kallar de det själva. Jag skulle vilja gå så långt som att kalla det svensk progg. Det låter inte riktigt sjuttiotal men väldigt nära. Man kan höra spår av Ted Gärdestad och Hoola Bandoola men det är samtidigt uppdaterat nog för att vara två riktigt sköna låtar. Jag gillar musik som överraskar mig med att vara bättre än vad mina egna beskrivningar av den tycks tillåta. Kolja kommer förmodligen och förhoppningsvis att landa några västsvenska gig inom kort.

lördag 12 oktober 2013

Hanna Järver - Smutsen

Det är några år sen jag var i Budapest. Staden fyller mig med ambivalens. Eller städerna, Buda och Pest. Den ena lite finare, Habsburgsk elegans av det mer dekadenta slaget genomsyrar Budasidan. Om man korsar Donau och vandrar genom Pest kommer man att se en hårt sliten kommunistspillra. Båda sidorna har skönhet och suggestionskraft men redan för sex-sju år sen när jag var där fanns en tryckande stämning i staden som verkligen inte var tilltalande. Hur det är nu vet jag inte, det är bara min inbillning att det skulle vara hemskare sen högerextremisterna alltmer tydligt färgar det politiska och sociala landskapet i Ungern.
En som säkert vet mer är Hanna Järver som solodebuterar med den täta, lilla ep:n Smutsen. Hon har tillbringat en del tid i Budapest för att ägna sig åt låtskrivande och produktion. Det verkar gå bra. De tre låtarna består av elektronika med minimalistiska influenser. Renodlat minimalt är det väl inte, en del kala partier med typiskt minimalistknaster, samspelar med fylligare, melankolisk pop. Hanna Järver sjunger lite som Veronica Maggio (kanske jag bara tycker för att jag lyssnat sjukt mycket på nya Maggioplattan den här veckan) och fångar ett spektrum mellan det tomma och det smärtsamt uppfyllda. Som jag minns Budapest var stan mer åt det apatiska hållet med nedpissade gränder och en total avsaknad av leenden gestaltat mot en fond av fin-de-siècle och storartad, krackelerande byggnadskonst. Järver återvänder snart till Stockholm för att spela live, sägs det. Hoppas hon har fler ambivalent intensiva Budapestlåtar i bagaget.

fredag 11 oktober 2013

Terrible Feelings - video och ep

Det låter bra i Malmö. De senaste åren har det kommit massor av nya artister, spännande ljud och spännande popkultur från vår vår södra utpost. Det är en stad som omgärdas av en massa konflikter och röra. Om man pratar med folk om Örebro eller Karlskoga är det ingen som har särskilt mycket att säga men om Malmö kommer på tal blir det fart på diskussionen. det är en stad i ständig kris på nåt plan. Krockar mellan land och stad, Sverige och Europa, arbetare och mer bemedlade, vanligt folk och konstnärer, invandrare och svenskar - mycket verkar skärpas till lite extra mycket i Malmö. Och kanske är det såna ställen som lyfter sig och frambringar kultur av olika slag.
Terrible Feelings släppte en snabb, punkig fullängdare ifjol och nu i september kom uppföljare i form av en ep. Sydsvenskan tyckte att nu hade de mognat lite och hittat ett seriösare uttryck. Men så illa är det verkligen inte. De gör fortfarande musik som drivs av mjältbrandsångest och svartsyn. Surfinfluenserna är tydliga och med sin sång skapar Manuela Iwansson en väldigt lyckad rockpersona. Jag ser att de spelat en del i Hamburg och Berlin, det kanske också hjälper att ha nära till den tyska, alltid livaktiga musikvärlden?

onsdag 9 oktober 2013

Emelie Gustafsson på Gordon i november

Det blev bara en Gordonspelning i oktober. Forest Families spelade snabbare än någon annan artist gjort på någon Gordonkväll. Det var lite svårt att få plats med allt ljud under valvtaket men låtmaterialet från kommande ep:n lät väldigt lovande. De går in i studion vid Odenplan om någon vecka, resultatet av ett idogt sparande och massor av energi och talang.
I november blir det mer Gordon, tre gånger närmare bestämt. Först ut är anglofila Moon Types, som har återupplivat min kärlek till britpop. Sen spelar Emelie Gustafsson den 11:e och det kommer att bli fantastiskt. Hon har stått på några av stans viktigare rockscener med sina begåvade relationstexter och sina välmejslade poprocklåtar. Hon jobbar på en release (senaste posten på hennes fb-sida var "Foton till vinylomslag på g!") och att döma av det som finns att höra på nätet kommer det att bli grymt bra. Alltså, 11 november, Emelie Gustafsson på Gordon i S:ta Claras källare i Gamla stan, kom vid halv åtta.

söndag 6 oktober 2013

Star Horse - Devour

Shoegazeiga ep-fantasterna Star Horse släpper nu sin tredje lilla skiva om fyra, starka spår. Devour kallas den och bakom det akvarellmålade omslaget finns dov, ljudmässigt tät popmusik som inte är särskilt tillgänglig, som shoegaze ska vara. De gör det mesta rätt, den här gången också. Vem gillar inte omväxlande manlig och kvinnlig sång? Vem älskar inte gitarrväggar och begåvade och inspirerade trummor? Deras tre släpp är en väldigt enhetlig produktion, inte så konstigt, det rör sig om ungefär ett års tid. Kanske skulle man lite ålderdomligt vilja se det som ett enda album? På Devour blir jag egentligen bara överraskad av det indierockigt riffiga introt på Darkness is a color. Mest gillar jag Magic light, som jag är ganska säker på spelades redan i våras när bandet lirade på Klubb Gordon.

torsdag 3 oktober 2013

Randiga Rut!

För några veckor sen skrev jag om The Tranq från Örebro och undrade lite över varför jag gillar så lite politisk musik nuförtiden. Idag är jag tweecharmad av Randiga Rut och politisk ilska har sällan varit så fin och övertygande. De spelar på Södra Teatern före Vit Päls den 11 oktober och om man inte vill vänta kan man lyssna på några låtar på deras soundcloud nu genast. kvartetten har en klassisk popsättning och lägger inte mycket energi på elektroniska, produktionsmässiga finesser ännu. istället skriver de vackra, glimrande poplåtar med massor av harmonier, kanske sjunger de allihop? Texterna är utpräglad, politisk kritik av rådande samhällsläge, levererat med Beach Boys-mjuka röster.

onsdag 2 oktober 2013

Scavenger Hunt - interview

Häromdagen skrev jag om LA-bandet Scavenger Hunt, som nyligen släppte en debutsingel och just följde upp med att släppa en cover på Kings of Leons California waiting. Idag är det dags för en liten intervju med bandet som för bara några veckor sen stod på scen tillsammans för första gången. Intervjun är på engelska som vanligt när jag pratar med utländska band.

Gordon: How was your debut show? I guess you're seasoned musicians but there is always a special kind of tension the first time a band goes on stage together, right?

Jill: Totally!  We were so excited and anxious for the first show because we had never been on stage with each other before, but the second we started playing, all the tension released and we had a blast.  It felt amazing! 

Gordon:  On http://www.scavengerhuntmusic.com/ you have a nice shot of an LA silhouette (Venice?), how important is California, as iconic imagery, culture or just everyday surrounding, to your music?

Dan:  Jill and I are both transplants to California. This is a place where we both came to pursue our dreams and its also where we met.  I think our music reflects the way we feel about California's beauty and style. Our studio is in Venice right near the beach and I think that environment is really apparent in our music.

Gordon: So I guess your respective moves to California were inspired by the hope for a musical carreer?

Jill:  Absolutely.

Gordon: You seem to have a bit of an Internet buzz going, did you work hard for it or is it just the quality of your stuff that does it? 

Dan:  The first time we sat down to write music together, we wrote "Lost," our debut single.  A lot of hard work and time does go into our music, but we think our Internet buzz has happened organically because of bloggers and DJs being open to new and different music.

Gordon: Is there an album in the works? Or are you going for shorter releases?

Jill:  Yes!  An EP is in the works, but our focus right now is releasing singles and building our following.

And for a finish, I asked Jill and Dan if they would give me a list of their favourite California songs. Besides their own, brand new version of California waiting, they picked a couple of classics and one or two songs I never heard before. Check it out on spotify (however, I couldn't find Jill Sobule's San Fransisco or an acceptable version of 2Pacs California love, so it's an incomplete list). Thank you, very much, Scavenger Hunt. Listen to their amazing first single in anticipation of that EP.

måndag 30 september 2013

Cults - I can hardly make you mine

Det regnar i Stockholms södra förorter denna måndagseftermiddag. New York-bandet Cults låter alltid som om det regnar, oavsett om man lyssnar på deras rätt glada genombrottshit Go outside, som kanske ska föreställa solig men har ett dropp-dropp-droppigt sound, eller förstasingeln från kommande andra plattan. När de slog igenom var duon ett kärlekspar med likadana, långa, bruna och deppiga tonårsfrisyrer. Nu har de turnerat ihjäl sitt förhållande och sätter igång hösten med att släppa I can hardly make you mine. Som är fantastisk och full av lågtryck. Jag är glad att de inte gav upp bandet med förhållandet. Det är mellantempoindie som bygger en bra melodi runt raspig produktion och Madeline Follins isbergsröst, massor av tyngd kan anas under ytan där. I oktober kommer Static, nästa fullängdare.

fredag 27 september 2013

The Slytest - releasefest

Oj, det är en svår dag de har valt för sin släppfest, The Slytest. Imorgon öppnar Debaser Slussen för kanske sista gången luckorna till den legendariska rockhålan på Karl Johans torg. Det är inte en konkurrent jag skulle vilja ha. Men The Slytest har en talang och en energi som kommer att göra succé ändå, det är verkligen känslan. De har lagt ut ett gäng grymma låtar på Soundcloud under det senaste året och det mesta finns på spotify också. På nya skivan låter de lite mer altcountry än på singeln, Rock n' roll heaven, som jag skrev om i förra veckan och som är ganska ösigt radiorockig. Bra låtar rakt igenom och på sista spåret får jag faktiskt lite cowbells (apropå att jag jämförde Robert Stjernberg med The Slytest). Imorgon kan man, hursomhelst, få sig en helkväll med The Slytest och en grym support i form av Marie Lalá, på Teater Pero. Här är en gammal höjdare, inte så gammal men den är inte med på skivan:

onsdag 25 september 2013

Vit Päls - Ägd, kanotbalett och podd

När man släpper en platta gäller det att synas och höras. Ett videosläpp är ju bra. Vit Päls har lagt till poddsläpp på agendan. På spotify finns just nu en halvtimmes podd där Calle och Klas snackar om kommande skivan, Alkbergs storhet, Thom Yorkes tråkfaktor och lite annat underhållande nonsens. Byt ut P3 mot Vit Päls pratradio innan de plockar bort den där halvtimmen, vilket sker inom kort.
Så var det videon. Den är filmad i USA och porträtterar ett stycke kanotbalett. Upplägget är enkelt men förödande effektivt och vackert. Stillheten och den återhållna tonen av sorg i bildmaterialet hotar emellanåt att gömma Vit Päls utmärkta låt, Sov hos mig inatt. Kanotisten Marc Ornstein är en youtubekändis och mästare i kanotbalett, enligt Vit Päls. Filmaren Philip Westman har gjort ett strålande jobb och skapat en av årets bästa musikvideor.
Och så var det Ägd, skivan som släpptes idag. Den finns att få tag på som fysiskt objekt men finns också som spotifystream osv. Två av låtarna, Död och evigt mörker och Livet är underbart, har släppts som singlar i våras och i vintras. De två är rätt klassiskt Vit Päls i stuket, en ösig och en ballad. Resten av skivan innehåller dock en del mindre bekanta tongångar. Kärlek och cash är både jazzig och bluesig och jag tror att den öppnar med en klarinett. Inte direkt en smaskig låt men jag vill ändå lyssna om och om igen. Kanske för upprepningen av den enda textraden, "En del gör jag för kärlek, en del gör jag för cash, en del gör jag för kärlek och en del gör jag för dig." Så sant.
I Blodet gnyr blir det Momus-synt, lite som en blandning av leksakssynt, 80-talssoundtrack och en obehaglig gränd. Hur kan en sån låt kännas uppfriskande? Interlude är ett mellanspel som lite extra påminner om den ständigt närvarande Jonathan Richman (som jag inte skulle våga ta upp av rädsla för att verka tjatig, om det inte var för att Klas tar upp den moderna älskaren i podden). Kan inte välja ut nåt bästa spår eftersom skivan kom i morse och dessutom är väldigt jämn. Sammanfattningsvis, inte ett svagt spår. Årsbästavittring.

Scavenger Hunt - California waiting (Kings of Leoncover)

På nittiotalet var det fult med covers. Vi gillade inte att man höll på och tramsade runt med andras låtar, det var ett tecken på oförmåga att skapa något eget. Och kanske låg det något i det där, även om vi mest var ångestfyllda ironiker som ville dissa allt som inte var tillräckligt fräsigt. "Have I crossed a line in the sands of coolness with you," sa Ben Stillers kostymklädda, ocoola karaktär i Reality Bites och manifesterade den kollektiva rädslan vi hade för att inte vara Ethan Hawke. Men vi kunde inte döda covern. Den har alltid varit en självklar del av större delen av universums musikhantering, oavsett om man tillhör avantgardet eller mittfåran. Kings of Leon låter ganska mycket som nittiotalets Built to Spill eller annan indierock. Jag gillar California waiting men måste erkänna att jag egentligen hade glömt bort hela bandet. Och här kommer vi till en av coverns förtjänster, de utgör en påminnelse och en revitalisering av gammal musik. Låten fanns ursprungligen med på Youth and young manhood som kom för runt tio år sen. I drömsk electrotappning med amerikanska Scavenger Hunt låter den helt annorlunda. Precis så ska man förstås ge sig på en cover, ta låten ur sitt sammanhang och hitta nya kvaliteter och stämningar i materialet. Vilken som är bäst? Jämnt skägg, tycker jag:

tisdag 24 september 2013

Grottnicke på Valla torg!

Nick Cave är en referenspunkt för i stort sett alla alternativscener i världen och nu har han och Bad Seeds hållit på i trettio år. Ibland är hans musik svåruthärdligt macho och hård, ibland är den ljuvligt vacker, ibland  fylld av en rätt läskig men klart underhållande humor. Nästan alltid finns en återhållen weltschmertz som gör att många återkommer. Själv förlitar jag mig i Cavesammanhang mest på en best-of för nybörjare som min kompis JSH satt ihop. Djupare vågar jag inte doppa mig i grottsjön. Men det har förmodligen det aningen hemliga gänget gjort, som ska fira jubelåret på Valla torg på lördag. de gör det på svenska under projektnamnet Grottnicke och det kan bli rätt häftigt. Jag känner mig säker på saken eftersom Pelle Parken Lindroth är med och jammar. Det är såklart en given kvalitetsgarant för Gordon.

Kristian Anttila - Säg nej till mig (ft El Perro Del Mar)

Imorrn smygstartar Kristian Anttilas jubileumsturné, skulle man kunna säga.Han har bokat in spelningar över hela landet med sitt band och kommer att börja på Debaser Medis i mitten av oktober men först blir det alltså en solospelning på WiMP Live Sessions. Debutalbumet kom 2003 och sen har han släppt fyra plattor till. Han är en rätt spännande figur med spännvidd från otillgänglig indiesvärta till tillgänglighet i popmelodier och samarbeten med medlemmar från The Ark och Sylvia Vrethammar. Det är mycket provokationer i texterna som balanseras upp vackert av en sällan sviktande popkänsla. Anttila har haft en given plats i min skivhylla sen jag hörde Bland bovar å banditer på andra plattan, Innan bomberna från 2005.
Nu kommer alltså jubileumsåret med en rejäl turné och en samlingsplatta som inkluderar några nya spår. Först ut är en duett med El Perro Del Mar. Det är lite lugnare än mycket av tidigare material men popkänslan är kvar och svärtan. Sara Assbrings gravitas ger också den där balansen som man hoppas på i en duett, bredvid Anttilas skörhet.

måndag 23 september 2013

Robert Stjernberg - Kings

Häromdagen skrev jag om The Slytest som gör retrorock av amerikanskt slag. Robert Stjernberg är i samma fålla även om han på debutsingeln Kings tar det lite lugnare. Det här är musik som aldrig blir omodern men som aldrig kommer att vara verkligt inne heller. Min favorit i genren är Free Energy och precis som dem, använder sig Stjernberg av ett litet koskälleljud. Men om man har sett den klassiska SNL-sketchen där Will Ferrell går lös på Blue Oyster Cults Don't fear the reaper, ivrigt påhejad av en Christopher Walken i högform, vill man såklart bara ropa "More cowbells!" när någon gör det så försiktigt som det görs i Kings. Det här är lovande och jag hoppas jag får en titt på fullängdaren som är på väg. Men det hade behövts lite mer tryck i låten. Om man vill vara kung på en rockscen är värdighet och återhållsamhet kanske inte rätt väg. More cowbells, tack!

fredag 20 september 2013

Perkele - A way out

Efter att ha bokat Forest Families till nästa Gordonkväll (7 okt) blev jag sugen på lite punk. Så idag blir det en recension av Gbg-klassiska Perkele som spelat halvsnabb kängpunk sen tidigt nittiotal. Jag har alltid lyssnat på punk men aldrig varit hängiven punkare. Och efter att jag blev så gammal att det började göra väldigt ont i moshpiten (ungefär fem eller sex år sen) så har jag varit ännu mindre fokuserad på genren. Perkele har jag faktiskt aldrig lyssnat på.
Men Oi! är en av de där stilarna som är sig själv nog. Punkare, metalkids och dansbandsfans skiter högaktningsfullt i om resten av världen ser dem eller inte. De gör sin grej och de utvecklas inte. Perkele kallar sig själva för världens bästa Oi!-band. Jag kan inte påstå att de skulle vara överlägsna Dropkick Murphys men jag kan knappast påstå att de är sämre heller. I pressmaterialet till nya skivan A way out ser de ut som lätt hipsterskadade medelålders män. Vilket de väl är efter att ha hållit på i runt tjugo år. Och med den erfarenheten skriver de nu raka, effektiva punkdängor som måste funka fantastiskt framför en folkölsfull publik. Eller nyktert i lurarna på väg till jobbet. Sången är klassiskt punkgrowl som jag egentligen tycker kan bli rätt påfrestande i albumformat. Det låter ofta som ett försök att kompensera för att man sjunger en oktav lägre än man riktigt klarar. Men när man tar en låt i taget känns det bara bra.
En av mina käpphästar är att man inte behöver utveckla allting. Det räcker med att skriva nästa, utmärkta låt. Om det finns massor av andra låtar som är likadana gör det inte mig nåt. Och det lär inte störa Perkeles stora, tyska publik heller. De kommer att fortsätta avfärda nazister, fascister och sd-anhängare. Förhoppningsvis länge till. Bästa låten som också är titelspår hittar jag inte som nån embed men He loves violence funkar också:

torsdag 19 september 2013

Architecture in Helsinki - In the future

Jag älskar Architecture in Helsinki. De gör electropop som är fylld av gladare experimentlusta än nästan nån annan musik. Ofta släpper de sen ifrån sig sin perfekta pop och låter någon annan leka med den. remixerna blir ibland rentav bättre än originalen, Escapee remixad av Lo-Fi-Fnk är ett sånt exempel. I somras släppte de singeln In the future och jag hoppas att det betyder att Melbournebandet snart ger ut en fullängdare.

onsdag 18 september 2013

Ljus - Barnen bakom stationen

Dagens tips den 2:a juli i år var en låt med Ljus. Jag hade ingen koll på bandet då men nu vet jag att det är en viss Daniel Filipsson som lämnat South Ambulance för soloprojektet Ljus. Om en dryg månad kommer ett album och det ser bra ut än så länge. För några veckor sen hade Gordon besök av Sthlmiana som levererade skarp, intensiv (och överraskande litterär) pop på svenska. Det kändes som en indieuppdatering av 90-talets Scocco och det är nåt liknande som händer i Ljus-låtarna. Fast nog är det ännu bredare artister som doppats i indietunnan här. Kanske är det Veronica Maggios fel alltihop. Hon tryckte ihop soul och radiopop på svenska med en mäktig skopa cool. I nuläget ser det väl ut som om Oscar Linnros blir den här generationens Orup men för min del skulle det vara ok om Ljus tog över och fyllde ut de spetsiga skorna. Maggio står förstås i en klass för sig.

tisdag 17 september 2013

The Slytest - Rock'n'roll heaven

Brett, tillgängligt och amerikanskt, en fet bigmac fast utan äckliga E-nummer. Min relation till en smaskig gitarrhook är besläktad med matmissbrukarens till sin hamburgare. Texten till The Slytests senaste retrorocksläpp är inte mer komplicerad än vad man kan förvänta sig av titeln, Rock'n'roll heaven. Bandet befäster sig med den här låten som en svensk motsvarighet till Free Energy (och det gillar jag såklart). Om jag är glad blir jag gladare av det här och om jag är ledsen så är det vad jag behöver för att inte glida ner i självskadebeteende.

måndag 16 september 2013

Capital Cities - Kangaroo court

Nonsensfeeling är min känsla av Capital Cities nya ploppiga, härligt stolpiga ectrohejiga singel, Kangaroo court. Det är samma sorts nonsens som var kung på 80-talet även om musiken är modernare. Så, sätt dig upp i kängururnas rättssal:

lördag 7 september 2013

Uffe & Leoparden - Vardagslyx

Uffe & Leoparden är ett svenskt Why! som rappar lojt och poppigt över avskalade (på gränsen till autistiska) beats. Det här är hipsterhiphop, långt från alla tankar på äkta och hjärtinnerligt gör de lite betraktelser av normal abnormalitet. Hiphopens äkthetskomplex har i USA alltid varit en drivande kraft, fyllt låtarna med en nästan pinsam ångest där allt är plast och ändå på riktigt. Och paradoxer funkar. Men om man skiter i de där pretentionerna och bara gör en bra låt så är man cool på ett annat sätt. Mer hip än häftig. Medierna verkar ha tröttnat på hipsters men jag gillar't.

fredag 6 september 2013

Valerie June - You can't be told

Kanske är det för att min mamma hälsar på men idag tänkte jag tipsa om lite blues. Valerie June är visserligen så cool att jag måste kalla hennes nya låt för hipsterblues. Det är inte direkt nyskapande men riktigt bra och med en skön NY-video. Hon backas i låten av Black Keys-grundaren Dan Auerbach.

torsdag 5 september 2013

Roosevelt - Elliot

Electropop som är både dansant och tillbakalutad på samma gång, borde kanske kallas balearisk? Roosevelt heter enmannabandet från Köln som släpper nytt nu, toksvängigt och ändå nästan lojt låter det om Elliot som även finns på Spotify. Dängan har hyllats av Pitchfork och släpps på vinyl i början av oktober. Det här är en artist som man kan lyssna på, njuta av och kanske ändå inte riktigt lära sig älska. Ironiskt nog har jag gott om plats i mitt hjärta för sådana band. Kolla även upp tidigare släppet Sea.

onsdag 4 september 2013

Like Swimming på Gordon

På måndag, den 9:e september, spelar Like Swimming för andra gången i S:ta Claras källare. De har nyss släppt en fantastisk singel på amerikanskt bolag och även slipat livefinessen ytterligare under sommaren. De är ett otroligt underhållande band på scen. I våras körde Ida Hedene ett inspirerat knäklappssolo och på en utomhusspelning i somras fick jag se dem spela kollektivtrummor med tre uppsättningar trumstockar. På grund av festivalkollapsen i Borlänge, när Peace & Love gick under, missade de en rätt viktig festivalspelning. Men vad gör det nu? Hösten är här och i helgen spelar de i Örebro. Senare i höst åker de till USA för att spela och om P3 får lite fason på sin musikläggning nu när de har anställt Gimme Indiegrundaren Tommy Ericsson så borde bandet brejka rejält.
Alla är välkomna på måndag, det är fri entré, insläpp 19:30 och konsert 20:30. I väntan på det så njut av Go Buffalo:

tisdag 3 september 2013

Seaweed Meadows - Andra Långgatan

Göteborgsbandet Seaweed Meadows släppte en singel i augusti. Den är en hyllning till en gata av mindre förnämt slag i stadsdelen Masthugget. Det har varit ett tillhåll för antikvitetshandlare och porrbutiker men också lunchkrogar. Historiskt sett har gatan präglats av närheten till hamnen och tydligen också av en del problem med ojämnheter i ytskiktet. De senaste åren har en gentrifiering pågått och kaféer, barer och hipsters har flyttat in. Det finns en liten festival och några poplåtar som tar upp gatan, förutom Seaweed Meadows har även Håkan Hellström och Gordonfavoriten Örnsberg sjungit om Andra Långgatan.
Geografi är ett perfekt, suggestivt ämne för en poplåt. Alla som varit där kan drömma nostalgiskt om låtens subjekt och alla som inte varit där kan exotisera stället. Seaweed Meadows har hittat en perfekt ton, romantiskt skimrande, storslagen indierock med en melodi som växer för varje lyssning. Mina egna tonåriga promenader förbi ensliga, nattöppna porrställen gör mig visserligen inte direkt nostalgisk men drömmen om arbetarstan är alltid närvarande. Jag vill genast sätt mig på tåget och dra västerut.

måndag 2 september 2013

ARMS - Comfort

ARMS från New York har gjort en del bra och en fantastisk låt. Shitty little disco finns med på min lista över de hundra bästa låtarna någonsin. Så när han släpper nytt är det alltid spännande. Nu kommer en liten EP som inte är av disco-kvalitet men Comfort gör en inte heller besviken. Medryckande gitarrpop med blaserad sång är modellen.

fredag 30 augusti 2013

Neko Case - Night still comes

Neko Case är en artist som aldrig gör mig besviken. Hon är inte min absoluta favorit men nästan. Och hon gör aldrig någonsin en dålig platta, oavsett om hon jobbar med The New Pornographers eller solo. För ett tag sen kom ösiga singeln Man och nu kommer balladen Night still comes, båda är strålande låtar. Fullängdaren finns snart på spotify (är sådär ljusgrå och omöjlig att spela än så länge).

torsdag 29 augusti 2013

Tio Tusen Vilda Hästar på Klubb Gordon

Tio Tusen Vilda Hästar är Tintin Hamrin och Viola Martinsson. Bandet har funnits ett drygt år och de har hunnit med att spela in ett gäng låtar med tillhörande videor som blandar bilder på duon med found footage. Tonläget är aldrig direkt upplyftande, även om man ofta känner närvaron av en återhållen humor, och ibland rent melankoliskt. Musiken är vacker, emellanåt avskalad men ibland fylld av en fascinerande mängd ljud.
Den sextonde september spelar de på Klubb Gordon. Kom till Gamla stan och se dem, insläpp 19:30, på scen 20:30 och fri entré. (Soundcloud strular och därför lägger jag in den här facebook-widgeten som inte riktigt passar i mitt format. Men ni kan åtminstone höra musiken).

onsdag 28 augusti 2013

Sthlmiana på Klubb Gordon

Popmusik. Det var kanske aldrig den verkliga orsaken till att jag överlevde nittiotalet och uthärdade mig själv och existensen. Men det kändes så, känns fortfarande så ibland. Popmusik är kryckan jag lutar mig på när jag är svag eller ensam eller ängslig (och det är jag ofta nog). Sthlmiana gör pop. Det kan knappast beskrivas annorlunda. De gör det också väldigt bra. Jag har lyssnat på Gatorna med något som liknar andäktighet och något annat som liknar plikttrogenhet de senaste veckorna men som lika gärna skulle kunna kallas för glädje. Pop.
På måndag, den 2 september, spelar bandet i S:ta Claras källare. Välkomna då, fri entré, insläpp 19:30 och spelning vid halv nio. Hösten börjar på måndag.

The Eversons - Creepy (x2)

En minitrend i modern indiepop är att göra två olika versioner av en låt, en på engelska och en på japanska. Har man hjärtat nedsolkat av twee, Momuslåten Anthem of Shibuya och jangliga gtarrer från Down Under så är det svårt att inte älska The Eversons från Wellington, Nya Zeeland. Deras dubbelsläpp av låten Creepy kommer alltså även i en japanskspråkig variant men med samma Cartoon Network-charmiga video. Värt att lyssna på mer än en gång:

tisdag 27 augusti 2013

The Tranq - Dissident

Det var ett tag sen jag fick en pressrelease från ett politiskt band jag verkligen gillade. Örebrokvintetten The Tranq ändrar på det med sin dova blandning av postrock och pop. Dissident heter andra singeln från kommande albumdebuten. De ska spela live i augusti och september i Örebro, Stockholm och Göteborg och jag kan tänka mig att deras laddade men aldrig helt frisläppta musik gör sig bra på scen. Om det här är vägen bort från ytlighet vet jag inte men det finns i alla fall goda skäl att gå på djupet när The Tranq släpper skiva i september.

måndag 26 augusti 2013

Måndagar och Moon Types

Idag är sista måndagen på ett tag utan Gordonevenemang! Hösten börjar starkt. Riktigt starkt. Först ut, nästa måndag den 2:e september, är Sthlmiana med en fantastisk indieuppdatering av 80- och 90-talets Scoccopop. Gordon har kört deras dänga Gatorna på repeat på spotify den här veckan.
Veckan efter återkommer Like Swimming som just har släppt en andra singel, Go Buffalo, och har några intressanta spelningar bokade för hösten. Missa inte deras storartade, lekfulla och fylliga indiepop i S:ta Claras källare den 9:e.
Veckan efter det kommer experimentella och skruvade folkduon Tio Tusen Vilda Hästar, varma i ryggen efter en stark livedebut för några veckor sen.
Sen kommer S:ta Claras källare att invaderas av kompisklubben Ominous (som också är ett skivbolag). Det blir oberäknelig experimentmusik, noise, skrän och industri. Eller lågmält. Förmodligen inte. JSH är artist och drivande bakom Ominous och spelade i somras på Norbergfestivalen. Kanske kommer han att ställa sig själv och sina kontaktmickar på scen i källaren i höst, kanske blir det andra akter.
Själv förhandlar jag just med svårt anglfila indiehjältarna i Moon Types om ett gig lite senare under hösten. Som kommer att bli bra. Förhoppningsvis blir det så här bra:

Uppdatering från Ominous: Höstens bokningar är Stillheten (instrumental och experimentell folk) och Totenpaahle (noise) i september, Horst Quartet (finsk frijazz) och JSH i Oktober, Feberdröm (noise) och kanske Avgrunden (drone) i November och Soviet Jazz i december. Bra höst i Gamla stan, missa inte!

torsdag 22 augusti 2013

Scott & Charlene's Wedding - My gammy leg

Idag kände jag en viss, själslig oro och sökte mig tillbaks i tiden på jakt efter en musikalisk snuttefilt, något bekant och sentimentalt att trösta mig med. Det blev en indieblogg från Australien. Där hittade jag skramlig indie som skulle kunna vara gjord på nittiotalet men är rätt så ny. My gammy leg var låten jag fastnade för på bandet Scott & Charlene's Weddings nya platta. Hela skivan och mer finns på spotify om ni också skulle känna er lite vilsna så här i framtiden.

måndag 19 augusti 2013

Beat the Heart - Nurse me (with your soul)

Dagens tips är melankolisk indie över bra trumdriv. Skulle kunna vara brittiskt men Beat the Heart håller till i Stockholm (och möjligen i en lada i Västergötland). De har släppt en EP tidigare med lite stillsammare musik, rentav lite altcountryvibbar vilket aldrig är fel. Nu kommer Nurse Me (with your soul). Hoppas det kommer mer.

måndag 12 augusti 2013

Dagens depp - Lissi Dancefloor Disaster rundar av

Det här ploppade upp på feeden för en kvart sen:
Hej! Vi har bestämt oss för att ta en paus på obestämd tid, kanske för alltid. Vi har vuxit ifrån varandra och vill fokusera på nya utmaningar inom musik/konst/livet. Vi kommer spela en kanske sista spelning i Göteborg nu i slutet av augusti, och så har vår musikal "DÖ KLUBBDÖDEN" premiär den 20:e september på Dramalabbet i Stockholm. Sen är det slut. Till alla som jobbat med oss, stöttat oss och alla ni som lyssnar på vår musik: Tack för att ni finns och tack för allt.

Uppsalabandet släppte sitt enda fullängdsalbum Waves i vintras och det ligger hyfsat till på en hypotetisk årsbästalista. Det var också ett projekt som dragit ut på ett par år. Under väntan kom det singlar och fantastiska videor, uppträdanden i fransk teve och massor av gatukonst, oftast utförd av fans och kompisar till bandet. Eftersom jag är ett pretentiöst indiespöke måste jag bisatsa hur deppigt det känns att bandet, som en gång sov över hemma i Hagsätra efter en spelning på Gordon, nu ska lägga ner. Men överraskande begripligt. De har alltid varit på samma gång söta, politiskt markanta och musikaliskt experimentella. Att de behöver röra sig vidare är rätt ok även om de kommer att vara saknade. Tack för att ni fanns, Johan och Josefin, och hoppas att katten sitter kvar på landets väggar ett slag till och påminner oss om att man kan glömma att man är kropp och bara dansa.

torsdag 8 augusti 2013

Delorean - Destitute times

Spanjorerna gjorde chillwave när det fortfarande var ett coolt ord och jag var väldigt imponerad av deras första singlar. Nu låter de mer som indiepop i den slickare skolan, som Pains of Being Pure at Heart fast lite lugnare. Och det är inget jag klagar på. Nej, för då skulle dagens tips inte vara Destitute times med Delorean. Platta i september.

tisdag 6 augusti 2013

The Chrysler - All guns blazing

Kommer hem från en familjeeftermiddag med tre glas rosé i kistan och hittar en grej på fejsbookfeeden från Peller Lindroth (som kallas Parken när han omtalas i offentligheten men som man gärna kallar Pelle om man haft ynnesten att hälsa på karln). Ny musik på gång från The Chrysler (utges på Flora & Fauna). Och det kan vara så att vinet förstärker nostalgiaspekten men jag kastar mig ner i skivhyllan och börjar rafsa bland demoplattor, Björn Yttling, would-be-goods och annat som inte vidrörts på länge för att hitta rätt på min gamla Chryslerskiva som jag fick av Henric von Euler när Parken spelade på Klubb Gordon första gången 2008. Men jag hittar den inte. Och inser att vad jag än ska ge mig på att skriva om ett gammalt, milt och countrydoftande svenskt indieband så måste det präglas av just nostalgi. Vinbloggande indiepack som lyfter och sänker skallen i takt till ett välankrat och stressbefriat trumkomp, det är min identitet denna sommartisdag. Pelles backing vocals tycks bekräfta mig mot slutet av All guns blazing. 10:e oktober kommer skivan.

söndag 4 augusti 2013

Work Drugs - Digital girl

Hardest working band in the biz kan vara amerikanska Work Drugs som jag intervjuade i en buss mellan Sigtuna och Norra bantorget i juni. Jag har försökt få en överblick över deras produktion de senaste åren men det blev bara snurrigt. Idag släpper de en ny dänga som är poppig, somrig och sådär cool som det mesta de gör. Man kan streama den eller ladda ner och jag säger, gör det!

fredag 2 augusti 2013

Popaganda - 2013

Har inte fått min ackreditering beviljad än men känner mig lite bjussig på fredag kväll och skapar media om årets Popagand ändå. Håkans gig, två timmar planerade, är såklart årets sensation. Annars är det inte så spännande utbud. Men popmusik behöver inte vara spännande för att vara fantastisk. Osbornes Hot Chip-remix, till exempel, är inget som får en att tappa hakan. Det är sublim och samtidigt tillgänglig soft popnjutning. Gordon brukar spela låten i barer när det finns plats för en sjuminutare. Hot Chip har spelat på festivalen tidigare och är pålitliga leverantörer av dansant popmusik, det lär bli bra även denna gång.

torsdag 1 augusti 2013

Dagens låt

Dagens låt, och förra veckans och hela höstens och så vidare, är John Maus raka, enkla syntdänga Rights for gays. Jag spelade den på Amnestys 8:e marsfest med tema rätten till den egna kroppen. För det mesta spelar jag den för mig själv utan att fundera på det skanderade, politiska slagordet. Håller bra för alla sorters lyssning.

tisdag 30 juli 2013

Math and Physics Club - Long Drag 7"

Senast de släppte fullängdare var den högt upp på min årsbästalista och nu är Seattles Math and Physics Club på gång med nya grejor. Det är twee och fint och soft men poppigt. Det är mesigt också, såklart. "And it just might save me in the end" sjunger de och det kan vara en rätt bra liten popklyscha att ta till om man är jag. Long drag 7" finns på Spotify också.

tisdag 2 juli 2013

Ljus - Så ska ingen göra

Sommarhittar hit och dit. Egentligen passar all sorts musik året om, glad är man ju både i november och april och ledsen kan man vara, eller arg, vid midsommar och nyår också. Så vad man borde göra, när man skriver om musik, är att skita i säsongsblaj, denna trötta popskribentklyscha (som jag gjort mig skyldig till vid ett otal tillfällen). Det här är en driven poplåt som svänger dansant och har en melankolisk underton. Sången påminner mycket om Johan Borgert och jag kommer att lyssna mycket på Ljus de kommande månaderna, vilka de nu än råkar vara. Gör det du med:

onsdag 26 juni 2013

The Vaccines - Melody calling

Lite annorlunda den här gången, när The Vaccines släpper nya låten Melody calling. Deras punkighet är nedtonad och det finns ett fint surfjangel i gitarrerna som skulle vara rätt underbart att höra live en ljum sommarkväll.

måndag 24 juni 2013

Chvrches - Gun

Pop för massorna? Nja. Pop för dig och mig? Jepp. Chvrches är ett av världens bästa band i år, vad Phoenix, Empire of the Sun och Ladyhawke har varit andra år.

söndag 23 juni 2013

Zacharias Blad - Jag är gay

Tänker på Kristian Anttila såklart, när jag hör den här indiedängan från Zacharias Blad, men faktiskt också Momus. Den enögda skotten har gjort en låt som heter The Homosexual:

"The 'Homosexual' you call me
It's all the same to me
That spectre you projected I will now pretend to be
Since your neurosis is what passes for normality
It's okay with me if I'm queer
Since your tone-deafness is called the love of music
I won't disabuse you
I'll make love with your women
I'll make them sing notes of pleasure
That you will never hear
Never in a million years
No fucking fear"

Blads låt är nåt annat, javisst, en lättrallad popbit, på gränsen till enformig och med nästan parodiskt nasal och effektiv sång (och det är ett gott betyg), men den har ett besläktat innehåll och budskap om att sexuell läggning kanske kan ge oss lätta glädjeämnen men det är också alldeles för komplext för att nån annan ska kunna paketera och chikanera oss. Så låt mig vara glad.

lördag 22 juni 2013

Work Drugs - Mavericks, recension

Tyvärr kunde jag inte se Work Drugs konsert på Hultsfred för en vecka sen. Men jag hade turen att tillbringa trekvart i en buss med Ben och Thomas och deras kompis Dan. Intervjun, på engelska, ligger längre ner på sidan. De såg fram emot att släppa en skiva, deras sjunde fullängdare på några år. De är sjukt produktiva och Mavericks är det andra släppet i år, om man inte räknar singelspår från skivan. Runt Valentine's day kom EP:n Amore.
Att lyssna på Work Drugs är en lättsam, glädjefylld popupplevelse som trots allt innehåller stråk av nedtonat vemod. Surfy, breezy sound, sa Thomas att de har. Det är musik med chillwaveinfluenser, trots att det är gitarrbaserad pop, och funkar lika bra till en nattklubbsscen i en film som till en månskenspromenad bland resterna efter en strandfest som dött. Att utse sommarens soundtrack är en populär sport bland poprecensent och Mavericks är mitt bidrag. Man kan dansa, gråta, festa, älska, sova eller resa till den här musiken.

söndag 16 juni 2013

Hultsfred 2013 - Savages, recension

Min största invändning mot Hultsfredsfestivalen i Sigtunatappning var varken varumärkestrams eller geografisk spekulation. Festivalen var välskött och fungerade utmärkt under bitvis svåra vädermässiga förutsättningar och om busstrafiken till och från Stoxa utökas något till nästa år, när festivalen förmodligen bytt namn, så återkommer jag gärna. Nej, det som störde mest var schemaläggningen av banden.

Flera gånger spelade band som liknade varandra i stort sett samtidigt. Publik som ville avnjuta banden fick alltså antingen välja bort det ena eller springa mellan scenerna. Festivalens bästa spelning var glest besökt men franskbrittiska Savages är så bra att man för ovanlighetens skull inte led det minsta av den nervösa svettighet som kan drabba ett band som arbetar extra hårt för att kompensera bristande publiksiffror. Samtidigt som kvartetten manglar ut sin otroligt attitydstinna, politiska och effektiva postpunk i tältet som kallas White stage, är det fullpackat framför blå scenen, femtio meter bort, där legendariska oljudsbandet My Bloody Valentine spelar. Det är de senare jag väljer bort.

Attityd är inte allt i rockmusik men det kan genomsyra musiken och scennärvaron hos ett bra band på ett sätt som blir motsägelsefullt hotfullt och tilldragande samtidigt. Sångerskans dans, bassistens buttra svängande fram och åter, gitarristens introverta gnidande på sitt turkosa instrument och trummisens vilda hamrande är både det tuffaste och det finaste jag sett på hela helgen. Mellansnack? Glöm det. Leenden? Inte ens en möjlighet. Från första ackord är det en alltigenom övertygande närvaro på scen, en vacker, kontrollerad ilska. Årets hittills bästa konsert.