måndag 4 juni 2012

This Vision - The golden age we lost

Om man alltid blickar framåt, eller om man fokuserar på ögonblickets konkretism, den ström av ord och handlingar och fenomen som man måste hantera nu och varje dag, är man då en sån som åstadkommer något? Är man då en sån som lyckas göra vackra handlingar och bra konst? Eller duger vanlig, nattstånden nostalgi? En uppenbart retorisk fråga, ett billigt stilistiskt knep, jag vet. Men man kan behöva ta till sådana grepp ibland, om man är en lätt nostalgisk hejduk i det förflutnas osunda tjänst. Jag tycker såklart att vemodig nostalgi är en utmärkt grund för popmusik. Att det kan skapas nya, oväntade ljud som lyfter ens medvetande en nivå är väl bra men att det också görs smeksamheter för eskapisten som längtar efter ett åttiotal han aldrig riktigt upplevde, är ovärderligt. Reagans och Blondies decennium var ett motbjudande minne under mina tonår, grogrunden, verkade det som, till skräckinjagande finanskriser, förlorad nationell oskuld och ett växande, hålögt rashat. Men senare har det kommit i mig, som i så många andra, en fantasi om smala pikétröjor, Morrissey-frisyrer och Robert Smithkajalade kinder. Det är nostalgi och lycka, inte föraktfullt flabb att titta på John Hughes-rullar. Inte mycket till recension, det här. Men säkert har det ändå framgått att jag är rätt nere med Helsingborgsduon This Visions platta The golden age we lost. Här ett smakprov, mer finns på deras soundcloud: Ashes by Devotion Records

1 kommentar:

Ernst Hellby sa...

Vilken trevlig morgonläsning