lördag 20 augusti 2011

Popaganda and the old power generation


Popaganda får ursäkta, augustis och kanske sommarens musikhändelse stavas Way out West. Jag var inte där men alla som befann sig i Slottsskogen när Prince spelade var säkra så in i Woodstock på att deras dyra biljetter var värda sitt pris. Så när jag för några timmar sen bläddrade igenom min partners gamla LP-samling och stötte på en bortglömd Princeplatta stannade jag upp ett slag.
På baksidan syns en låtlista med interfolierade fraser och meningar som möjligen var coola 1991, detta musikaliskt nervösa år, men som inte har åldrats särskilt väl. De är inte sexiga, soulfyllt smarta funkpärlor från en av pophistoriens största låtskrivartalanger. De är vitsigheter, busigt pikanta modell -91. Hade jag sett dem före Way out West-hyllningarna börjat komma i drivor ("aldrig har jag sett så många vuxna män gråta" sa en bekant) hade jag ryst och tänkt att Prince var en överskattad föredetting.
Nu tänker jag att Prince är en artist som alltid vågat vara för mycket, en popmusikalisk seriefigur. Någonting ur Neil Gaimans fatabur. Det absolut självklara valet när Burton behövde ett soundtrack till Batman. Han spelar över ibland och det blir löjligt men han har också karisman hos en superskurk.
Pop är så mycket för så många. Det kan vara en livlina i ångest eller ett bakgrundssorl på jobbet. Det kan vara något privat eller litet eller blaserat. Men när det kommer luften framför scenen att vibrera så att fansen får fart på matsmältningen av sin sina festivallangos så ska det allra helst vara större än livet. Det ska vara explosioner och konfetti, verkliga eller metaforiska. Det ska vara för mycket.
Popaganda har inget som kan klassa ut Prince. Men några av artisterna har potential att få oss att glömma Minneapolissonen för en kväll eller två. Krunegårds Serenades har förstås divapotential, The Go! Team, Lykke Li, Arcade Fire och Jenny Wilson är andra hjältar att hoppas på. När jag tittar på programmet tänker jag att det enda jag verkligen inte alls vill se är Me and My Army. Det är en ganska fantastisk prestation. Gordon ser fram emot att bländas på fredag. Ge mig några paneler ur seriealbumet om mitt liv!

Inga kommentarer: