tisdag 31 maj 2011

Recension: Death Cab - Codes and Keys


Indierock är ofta ganska pompös, storslagen och arenavärdig med komplexa låtstrukturer och mäktiga gitarrmattor eller andra ljudmässiga överdåd. Death Cab for Cutie har definitivt sina U2-stunder. Ibland är de fint poppiga, förstås, som på selloutskivan Plans, eller på nya plattans nionde spår, Underneath the sycamore. Det blir nog andrasingeln efter tätare och mer melankoliska You are a tourist. Jag skulle vilja höra mer pop från Seattlebandet.

I ett klassiskt mellansnack medgav Ben Gibbard att Death Cab inte var hans förstaval i karriärväg utan att han hellre sett sig som short stop för baseballaget Seattle Mariners. Hans publik är nog rätt nöjda med sakernas tillstånd, även sen den sjunde riktiga plattan släppts. Ofta snackas det om hur missnöjd en kärna av hardcorefans är med den nya utvecklingen men det verkar alltid så osannolikt. Låtarna är alltid bra, ibland för täta och svårtillgängliga för att ta till sig med en gång, eller särskilt ofta. Men det intensiva drivet och det ljusa vemodet är något man kommer tillbaka till. Nu är tematiken utvecklad, bandet är inne i en ny fas i livet och precis som vår svenska motsvarighet Kent, skriver de om att bilda familj eller lämna Seattle eller andra 30+grejor. Men de har inte blivit mysiga eller glada. Det låter som Death Cab. Bästa låtarna: You are a tourist, Monday morning och Underneath the sycamore.

Inga kommentarer: