måndag 8 november 2010

Recension: Parralox - Metropolis


Oj, så tyskt. Tänkte jag när jag kollade på videon till singeln Supermagic. De har det där putsade och själlösa som i bästa fall blir coolt och kallt och replikanter spelade av Rutger Hauer och Darryl Hannah. Och som i sämsta fall blir taskiga reklamsnuttar. Men det knepiga med en välpolerad yta är att man lätt halkar av den och inte borrar sig djupare in i verket. Och då kan man missa saker som att det faktiskt inte alls är tyskt. Rätt åt mig när jag konsumerar musik med halvt fokus. Parralox är från Melbourne, min kära gamla antipoda hemstad. Det är bara deras skivbolag som är tyskt. De diggar Yazoo, Depeche, Human League och The Knife och låter som åttiotalet och som något som kläms in mellan Ladyhawke och Robyn sent på kvällen hos Gordon. Innan vi girar tillbaks in i The Sonics och Belle & Sebastian. Och det låter inte alls som Melbourne. Dvs mitt Melbourne som var betydligt mer rockklubbar på The Empress Hotel och Lucksmiths en solig eftermiddag nedanför Rowden White Library i studentkåken på UniMels campus. Men det är förstås bara för att jag inte gick ut och dansade ordentligt när jag var där. Det är så lätt att förblindas av kall öl och billig korv. Och då kan man missa glitter och bling och hur solen smäller in i glasfasaderna i skyskraporna i centrum. Melbourne är en mångmiljonstad och det är så det låter om Parralox. Bästa låten heter Miss you. Bandets starka sida är ytan, pophård och snyggt dansant utan att vara det allra minsta innovativ. Sämst är de på texter och innehåll, det här är ointressanta klyschor och popblaj av gammal uttjatad sort. Dansa till skiten och njut av att svettas mycket och tänka lite. Kolla in Parralox på Conzoom Records. Och missa inte nästa Gordon, på Söders Hjärta, lördagen den 20 november.

Inga kommentarer: