tisdag 31 augusti 2010

Gordon intervjuar Vit Päls Carl Johan Lundgren



Vit Päls gjorde Popagandas bästa spelning och i fredags fick jag en pratstund med Carl Johan Lundgren som sjunger och skriver låtarna i ett av de allra mest medryckande och sympatiska band jag nånsin sett på scen. Malmösonen har precis flyttat till Stockholm eftersom hans flickvän kommit in på DI och han fått jobb. Vit Päls har också plockats upp av Luger vilket verkar leda till en del större spelningar och mer betalt. De har tidigare aldrig plockat ut några stålars ur turnébudgetar utan bara på äkta indievis lagt allt på inspelningar. Bandet är ett stort gäng men har varit större. I början av 2010 var de elva och nu är de sju. Där någonstans tog vårt samtal sin början, i ämnet medlemsantal och indiekollektivkänsla.

Gordon: När man kollar på Vit Päls myspace kan man få känslan av att ni utgör hela Malmös indiescen, är det så?

Calle: Jo, vi är många och vi har varit väldigt aktiva. Det har varit några avhopp under året men nu känns det som om vi är ett stabilt gäng. Det är ju mina närmaste vänner jag spelar med och vi har hållit på länge. Det är mina låtar, jag som skriver texter och musik men när vi repar eller spelar in är jag väldigt ödmjuk. Om nån annan säger att de vill ändra nåt eller lägga till så blir det som de föreslår. Jag är sån som person. Det där är en viktig del av processen med att skapa musik, man gör nåt tillsammans. Man gnuttar på persiennen och ser hur nåt kommer till liv. Och där finns mycket av förklaringen till att vi fortfarande håller på. Från början var vi otroligt aktiva och nästan alla hade egna projekt men med tiden har det skalats av och Vit Päls är det som framför allt är kvar. Men jag spelar ju med i de andras grejer också.

Gordon: Så det är viktigt för er med de sociala faktorerna?

Calle: Ja. När man var yngre, jag är trettio nu, så umgicks man på ett annat vis. Det var mycket häng. Men nu har vi alla andra saker som måste hinnas med och då finns Vit Päls som ett andrum. Man kan bete sig som man gjorde när man var yngre, slå ihjäl tid och bara hänga. Det blir så i turnébussen och före spelningar. Vi arbetar där också, tänker på musik och pratar musik. Vi flyttar runt i bussen och umgås med varandra, skapar sound och snackar skit. Det blir plats för att vara både allvarlig och tramsig och man kan tillåta sig att vara pretentiös. Det är svårt med musik, att prata om det. Man behöver vara pretentiös just där. Nån kan säga, "jag vill att det ska låta som när möss springer på snö". Det låter ju pretto och kanske lite töntigt. Men vi känner varandra så väl att vi kan förstå vad den andra menar och hitta rätt i det där småtöntiga, hitta vägen till hur musiken ska låta. Och det hänger ihop med att vi är goda vänner och med ödmjukheten vi pratade om förut.

Gordon: I dina texter finns det ofta med udda detaljer som verkligen tilltalar mig. Jag vill alltid veta mer om det där som ligger som sidospår. T.ex. i min favoritlåt Jag trodde jag slutat tro, som börjar med att du hamnade i slagsmål när du var barn med en mindre pojke. Hur blev det så och vad hände med honom sen?

Calle: Den gamla låten, ja. Det var hemskt jobbigt för mig det där. Jag kommer ihåg att vi började jiddra i matkön, på väg in i matan. Sen fortsatte det hela skoldan och på vägen hem. Jag tryckte honom över ett staket minns jag. Det satt kvar länge det där.

Gordon: Vet du vad han gör nu?

Calle: Jag tror han jobbar med data idag.

Gordon: Det finns andra såna där exempel som fastnar, småsaker som fångar en med låten likaväl som en catchy melodi skulle göra. Som en textrad om hur du köper potatis på macken. Jag börjar genast undra om mackägaren också är bonde och har en åker bortanför pumparna.

Calle: Ja, skrivande handlar om att fånga sammanhangsbilder. Man måste hitta rätt detaljer och sen måste man använda orden rätt för att beskriva dem. Om man skriver "hon skällde ut mig" är det inget som man minns men om man skriver "hon skällde ut mig snällt" får det en helt annan tyngd och blir minnesvärt.

Gordon: Hur är Malmö som musikstad, eller kanske snarare som indiepopstad? Finns det utrymme för alternativmusik?

Calle: Det är helt annorlunda nuförtiden. Jag växte upp i Malmö och det har ju alltid varit en arbetarstad. Då var stan ganska död. Det fanns ett ställe, KB på Bergsgatan. Men numera har Malmö bytt ansikte och är i hög grad en studentstad. Jag var borta därifrån i några år och när jag kom tillbaks var området kring KB fullt av konsertlokaler, det fanns fem eller sex ställen bara på Bergsgatan. En sak som verkligen känns med Malmö är att det finns plats för små scener. Det hänger ihop med att det är en sån här nyful stad som inte hunnit bli attraktiv än. Kreativa människor har råd att bo där. Om några konstmusiker arrangerar nåt obskyrt så kommer det ändå publik och ser dem. Alla små nischer får finnas. Folk vill vara en del av förändringen.

Gordon: En annan fråga om dina texter, hur bygger du låtar? Är det avsiktligt som du pressar in långa textrader i en melodi där de bara knappt får plats, nästan på hiphopvis?

Calle: Hiphop är inte någon inspiration där. Det handlar mest om att jag skriver så mycket. Jag skriver hela tiden och jag utgår alltid från texten. Alltså är det som om melodin pressas på textraden istället. Men det där fungerar bra för mig för det blir en nerv i det. Det finns något äkta i att låten ligger på gränsen till det ofärdiga som jag tror lockar många av våra fans.

Gordon: Hur mycket fans har ni? Hur går det med turnerandet?

Calle: Vit Päls har många fans som verkligen brinner för vår musik. Vi har varit runt på massor av småorter, Kalmar och Jönköping och såna ställen och ibland står det fyrtio pers i publiken men de är verkligen där för oss. Och sen har vi ju börjat få större spelningar som här imorgon på Popaganda och vi var förband till Vampire Weekend i Malmö. Då stod det 1000 pers framför scen. Och först var jag nervös men sen när vi spelat litegrann var det inte konstigt alls. Varje gång vi står på scen blir jag chockad av hur bra det är det vi gör.


Där tog intervjun slut och dagen därpå fick jag hålla med Calle om att, trots att jag hade höga förväntningar så var de verkligen mycket bättre än jag hade trott. Vit Päls var festivalens överlägset bästa band, trots att Robyn gjorde bra ifrån sig med boxercisedans och poptechnopartaj. Det tror jag dessutom att de flesta framför lilla scen på lördag eftermiddag håller med mig om. Senare på kvällen träffade jag Calle och tackade för spelningen och pratade lite mer om hur det syntes att bandet var goda vänner och han berättade en liten anekdot som jag ska försöka återge, jag var inne på min sjunde öl vid tillfället så det är inte direkt ordagrant.

Calle: Ett exempel är att jag ringde och snackade med en i bandet och det brukar jag göra. Ofta pratar jag på ganska mycket och babblar liksom. Jag sa att jag hade funderat på om vi borde köpa en buss istället för att hyra för turnéer, om det inte skulle löna sig på ganska kort sikt. Sen nästa dag ringde han upp och sa att han hade köpt en buss. Han hade funderat igenom det lite och sen kommit fram till att det var en bra idé och helt enkelt köpt en buss. Och det är så vi känner för varandra, vi litar på varann och tror på det vi gör tillsammans.


Som slutord vill jag bara säga att Calle lovat mig en lista över malmöitiska favoritband så det kommer ett litet postscriptum till den här intervjun. /Axel

Inga kommentarer: