tisdag 31 augusti 2010

Gordon intervjuar Vit Päls Carl Johan Lundgren



Vit Päls gjorde Popagandas bästa spelning och i fredags fick jag en pratstund med Carl Johan Lundgren som sjunger och skriver låtarna i ett av de allra mest medryckande och sympatiska band jag nånsin sett på scen. Malmösonen har precis flyttat till Stockholm eftersom hans flickvän kommit in på DI och han fått jobb. Vit Päls har också plockats upp av Luger vilket verkar leda till en del större spelningar och mer betalt. De har tidigare aldrig plockat ut några stålars ur turnébudgetar utan bara på äkta indievis lagt allt på inspelningar. Bandet är ett stort gäng men har varit större. I början av 2010 var de elva och nu är de sju. Där någonstans tog vårt samtal sin början, i ämnet medlemsantal och indiekollektivkänsla.

Gordon: När man kollar på Vit Päls myspace kan man få känslan av att ni utgör hela Malmös indiescen, är det så?

Calle: Jo, vi är många och vi har varit väldigt aktiva. Det har varit några avhopp under året men nu känns det som om vi är ett stabilt gäng. Det är ju mina närmaste vänner jag spelar med och vi har hållit på länge. Det är mina låtar, jag som skriver texter och musik men när vi repar eller spelar in är jag väldigt ödmjuk. Om nån annan säger att de vill ändra nåt eller lägga till så blir det som de föreslår. Jag är sån som person. Det där är en viktig del av processen med att skapa musik, man gör nåt tillsammans. Man gnuttar på persiennen och ser hur nåt kommer till liv. Och där finns mycket av förklaringen till att vi fortfarande håller på. Från början var vi otroligt aktiva och nästan alla hade egna projekt men med tiden har det skalats av och Vit Päls är det som framför allt är kvar. Men jag spelar ju med i de andras grejer också.

Gordon: Så det är viktigt för er med de sociala faktorerna?

Calle: Ja. När man var yngre, jag är trettio nu, så umgicks man på ett annat vis. Det var mycket häng. Men nu har vi alla andra saker som måste hinnas med och då finns Vit Päls som ett andrum. Man kan bete sig som man gjorde när man var yngre, slå ihjäl tid och bara hänga. Det blir så i turnébussen och före spelningar. Vi arbetar där också, tänker på musik och pratar musik. Vi flyttar runt i bussen och umgås med varandra, skapar sound och snackar skit. Det blir plats för att vara både allvarlig och tramsig och man kan tillåta sig att vara pretentiös. Det är svårt med musik, att prata om det. Man behöver vara pretentiös just där. Nån kan säga, "jag vill att det ska låta som när möss springer på snö". Det låter ju pretto och kanske lite töntigt. Men vi känner varandra så väl att vi kan förstå vad den andra menar och hitta rätt i det där småtöntiga, hitta vägen till hur musiken ska låta. Och det hänger ihop med att vi är goda vänner och med ödmjukheten vi pratade om förut.

Gordon: I dina texter finns det ofta med udda detaljer som verkligen tilltalar mig. Jag vill alltid veta mer om det där som ligger som sidospår. T.ex. i min favoritlåt Jag trodde jag slutat tro, som börjar med att du hamnade i slagsmål när du var barn med en mindre pojke. Hur blev det så och vad hände med honom sen?

Calle: Den gamla låten, ja. Det var hemskt jobbigt för mig det där. Jag kommer ihåg att vi började jiddra i matkön, på väg in i matan. Sen fortsatte det hela skoldan och på vägen hem. Jag tryckte honom över ett staket minns jag. Det satt kvar länge det där.

Gordon: Vet du vad han gör nu?

Calle: Jag tror han jobbar med data idag.

Gordon: Det finns andra såna där exempel som fastnar, småsaker som fångar en med låten likaväl som en catchy melodi skulle göra. Som en textrad om hur du köper potatis på macken. Jag börjar genast undra om mackägaren också är bonde och har en åker bortanför pumparna.

Calle: Ja, skrivande handlar om att fånga sammanhangsbilder. Man måste hitta rätt detaljer och sen måste man använda orden rätt för att beskriva dem. Om man skriver "hon skällde ut mig" är det inget som man minns men om man skriver "hon skällde ut mig snällt" får det en helt annan tyngd och blir minnesvärt.

Gordon: Hur är Malmö som musikstad, eller kanske snarare som indiepopstad? Finns det utrymme för alternativmusik?

Calle: Det är helt annorlunda nuförtiden. Jag växte upp i Malmö och det har ju alltid varit en arbetarstad. Då var stan ganska död. Det fanns ett ställe, KB på Bergsgatan. Men numera har Malmö bytt ansikte och är i hög grad en studentstad. Jag var borta därifrån i några år och när jag kom tillbaks var området kring KB fullt av konsertlokaler, det fanns fem eller sex ställen bara på Bergsgatan. En sak som verkligen känns med Malmö är att det finns plats för små scener. Det hänger ihop med att det är en sån här nyful stad som inte hunnit bli attraktiv än. Kreativa människor har råd att bo där. Om några konstmusiker arrangerar nåt obskyrt så kommer det ändå publik och ser dem. Alla små nischer får finnas. Folk vill vara en del av förändringen.

Gordon: En annan fråga om dina texter, hur bygger du låtar? Är det avsiktligt som du pressar in långa textrader i en melodi där de bara knappt får plats, nästan på hiphopvis?

Calle: Hiphop är inte någon inspiration där. Det handlar mest om att jag skriver så mycket. Jag skriver hela tiden och jag utgår alltid från texten. Alltså är det som om melodin pressas på textraden istället. Men det där fungerar bra för mig för det blir en nerv i det. Det finns något äkta i att låten ligger på gränsen till det ofärdiga som jag tror lockar många av våra fans.

Gordon: Hur mycket fans har ni? Hur går det med turnerandet?

Calle: Vit Päls har många fans som verkligen brinner för vår musik. Vi har varit runt på massor av småorter, Kalmar och Jönköping och såna ställen och ibland står det fyrtio pers i publiken men de är verkligen där för oss. Och sen har vi ju börjat få större spelningar som här imorgon på Popaganda och vi var förband till Vampire Weekend i Malmö. Då stod det 1000 pers framför scen. Och först var jag nervös men sen när vi spelat litegrann var det inte konstigt alls. Varje gång vi står på scen blir jag chockad av hur bra det är det vi gör.


Där tog intervjun slut och dagen därpå fick jag hålla med Calle om att, trots att jag hade höga förväntningar så var de verkligen mycket bättre än jag hade trott. Vit Päls var festivalens överlägset bästa band, trots att Robyn gjorde bra ifrån sig med boxercisedans och poptechnopartaj. Det tror jag dessutom att de flesta framför lilla scen på lördag eftermiddag håller med mig om. Senare på kvällen träffade jag Calle och tackade för spelningen och pratade lite mer om hur det syntes att bandet var goda vänner och han berättade en liten anekdot som jag ska försöka återge, jag var inne på min sjunde öl vid tillfället så det är inte direkt ordagrant.

Calle: Ett exempel är att jag ringde och snackade med en i bandet och det brukar jag göra. Ofta pratar jag på ganska mycket och babblar liksom. Jag sa att jag hade funderat på om vi borde köpa en buss istället för att hyra för turnéer, om det inte skulle löna sig på ganska kort sikt. Sen nästa dag ringde han upp och sa att han hade köpt en buss. Han hade funderat igenom det lite och sen kommit fram till att det var en bra idé och helt enkelt köpt en buss. Och det är så vi känner för varandra, vi litar på varann och tror på det vi gör tillsammans.


Som slutord vill jag bara säga att Calle lovat mig en lista över malmöitiska favoritband så det kommer ett litet postscriptum till den här intervjun. /Axel

Konsertrecensioner från Popaganda



Popaganda hade fördelat sina bokningar så att de hetaste banden spelade på fredagen. Ok, Hot Chip som avslutare på lördag var förstås stort men annars var lördagen klart mindre intressant. Ändå skulle det visa sig att festivalens bästa spelning gjordes i solgassigt motljus på lilla scenen på lördag. Men mer om det senare, först lite om några av fredagens konserter.

First Aid Kit hade soligt väder och spelade på stora senen. De var bra, gjorde sin fina altcountry med presicion och spelglädje. Sällan har väl en cover betytt mer för ett band och de betade naturligtvis av sin Fleet Foxeslåt, som jag gillar mer i deras version än i det skäggiga orginalet. En lyckad Gram Parsonscover hanns också med. Men bäst var de, lite överraskande när de tryckte på med lite Sonic Youthmangel i slutet av spelningen. Det hade kanske med formatet att göra, deras musik är intim och finstämd och under bar himmel, i solsken och på en stor scen, försvann något av känslan. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta ersätta den med röj.

Näst sist på fredagen rev Phoenix arga småkusiner Jamaica av ett helt ok set. Fransmännen bygger låtar med Phoenix som tydliga förebilder men de har ersatt något av sofistikationen med metalriff. Det funkar. Popdiscometal är förstås en grotesk genrebeteckning men när större delen av publiken rockar med gör det inget att man har på sig en tötntig jacka och gör mellansnack som skulle ha kunnat platsa i Nöjesmaskinen. Jamaica är bra partymusik.

Fler recensioner följer under veckan, samt en intervju med sångaren och låtskrivaren i Vit Päls.

fredag 27 augusti 2010

Fuck You!

Idag blir det festival och massor av bra artister är bokade. Solen lyser i Hagsätra, hoppas den gör det en mil norrut också. Cee-Lo Green kommer förstås inte till Popaganda men jag måste ändå lyssna på hans ny låt Fuck You! om och om igen. Den har en småbitter text men ett fantastiskt northern soul-drag i melodi och sound så det passar rätt bra att digga till när man ska ut. Kolla själv:

tisdag 24 augusti 2010

Popaganda!


På fredag är det dags att ta på sig regnjacka och dricka kask till frukost så man håller sig varm genom regnrusk och fantastisk popmusik på Eriksdalsbadet. Popaganda har riktigt bra bokningar i år. Bättre än ifjol. Jag laddar med en spotifylista och det tycker jag ni borde göra också. Ses på fredag och lördag. /Axel

Gordons popagandalista

söndag 22 augusti 2010

Popaganda

Vit Päls ska spela på Popaganda. De har en skiva ute som verkar vara någon sorts samlingsskiva av gamla mp3:or och småsläpp som de gjort förr. Bandet har beskrivits som ett modernt Philemon Arthur & the Dung men man ser ju vem de är i youtubeklippen så jag fattar inte kopplingen. Måste bero på att de kommer från Skåne. Sen misstänker jag att de inte kommer att uppträda bakom skynke nu till helgen. Jag har aldrig sett dem men gillar dem sen jag hittade låten Jag trodde jag slutat tro på nätet för några år sen. De är inte vad man kallar för överproducerade men de kan det här med popmelodier och texterna är bara för fina. Skivan finns på Spotify.

torsdag 19 augusti 2010

Seattle #5

Borde börja ladda för Popaganda nu, ackrediteringen verkar ordna sig och om jag har tur hinns det med en eller två intervjuer. Och banden gör mig riktigt glad. Men först blir det en till Seattlenotis.

World History är ett seattleband som består av Neil Campau och Jamie Menzel och de gör singer-songwritermusik (eller folk/punk/death metal som det står på deras myspace) med politiska texter. De är rätt coola och jag har just köpt deras skiva från Bandcamp. De har använt sig av sliding scale, vilket innebär att man betalar hur mycket man vill, eller så lite som $5. Jag bestämde mig för 7, trots att jag tycker att de är värda mer. De har en gitarr med hål på baksidan och en stråke som de trycker genom guran och de har en kör som är öppen för alla. Om man just har blivit av med sina 5 dollars så finns skivan också på Spotify! /Axel

onsdag 18 augusti 2010

Veronica Mars och ett utomjordiskt husdjur

Jag gillar Yeasayer och är ett stort fan av mörka tonårsdeckarserien Veronica Mars så den här nya videon kastade jag mig över. Det är bra grejor, ostigt och otäckt och konstigt.

måndag 9 augusti 2010

WOWtips #3

Fick ett nytt sidhuvud av min bror som har gjort en grafik och flyers åt oss förut. Han ska till Way Out West och laddar för det med en spotifylista. Jag får nöja mig med listan men om ni stöter på min bror så känner ni lätt igen honom på hur kul han har, mest kul såklart. Här är hans WOW-mixtejp:

Way Out Bäst - Ernst H laddar för festival.

lördag 7 augusti 2010

WOWtips #2

Kan fortfarande inte gå på festival i Gbg i nästa vecka men om jag kunde skulle jag se The Drums, Surfer Blood och Sleigh Bells. Inga överraskningar där kanske, tre av de mest hypade indiebanden det senaste året och med riktigt bra skivsläpp tillgängliga för färska nedladdningar. Men jag skulle också gå och se Rye Rye. Inte lika tippat på indiefronten men tjejen svänger hårt. Kolla nedan låten hon gör med också WOW-aktuella M.I.A., vore kul om de gjorde sällskap på scen. Och sen kan det bli fantastiskt att se The Low Anthem om de inte är för softa. De kan vara både hårt bluesstompiga som en arg Tom Waits och soft altcountryballadiga som en Bonnie Prince Billy.

torsdag 5 augusti 2010

Om jag kunde - WOWtips #1

Om jag kunde gå på Way Out West, det är omöjligt, men om jag kunde så skulle jag se Slow Club. Jag älskar Slow Club och för den som inte kan ta sig till Göteborg och gå på deras spelning så finns den här underbara videon:

onsdag 4 augusti 2010

Candy Claws

Igår släppte Candy Claws en skiva. De är ett gäng på åtta pers från Fort Collins i Colorado och skivan lär vara bra, iaf att döma av den här retromysvideon:

söndag 1 augusti 2010

Seattle #4


Nästa Seattletips är en chillwaveduo som låter rätt mycket som Delorean. Jag älskar Delorean och det här är nästan lika bra. En annan fin sak är att de delar med sig av godsakerna. På deras bandcampsida finns en EP att ladda ner och det är dagens rekommendation. Jag vet inget om surfmöjligheterna i delstaten Washington men det här Seattlebandet kan man spela på kvällen på vilken strand som helst.

Beat Connection på bandcamp.

Seattle #3

För nåt år sen lyssnade jag på en podcast från Seattlebaserade blogg- och indiekollektivet Three Imaginary Girls. De har oklanderlig popsmak och en tur till Itunes för att ladda ner gamla episoder gratis kan varmt rekommenderas. Överhuvudtaget är deras sajt ett bra ställe att börja om man vill få en liten inblick i stans indiepopliv, kanske den allra bästa. Hursomhelst, dagens seattletips är inte bara deras blogg utan också ett band. Min favoritlåt från podcasten hette Coast of Carolina och gjordes av seattlebandet Telekinesis. Precis som Parken är Telekinesis ett enmansband i studion och ett gäng på scen. Michael Benjamin Lerner gör powerpop i stolt seattletradition med klara The Posies-influenser. Han har gett ut ett självbetitlat album, kom ifjol, och finns med på en välgörenhetsskiva från i år som heter Sing Me To Sleep - Indie Lullabies, med en ELO-cover. Och såhär låter han:

Jordens undergång och Lekmans kärleksangst


Jens Lekman delar med sig av en ny, fin låt på sin sida just nu. Om man har en dragning åt det vemodiga som man ändå måste möta med ett leende, så kanske man kan gilla det här. Jag tycker mycket om det, Lekmans croonerröst över en halvsnabb pop med lite stråkljud, lite flöjt, lite piano är precis vad ett stukat hjärta behöver. Och om man råkar vara lycklig kan man alltid vara nostalgisk om bitterljuva dagar.

Ladda hem The end of the world is bigger than love från Lekmans sajt.