lördag 31 juli 2010

The Sonnets - Western harbour blue

Som sas i intervjun är det en skiva på gång med The Sonnets. Western harbour blue heter den, med samma lätta ton av segling och marin vurm som intervjun. Inte för att det egentligen är en seglarskiva, det hela är en attityd och en stilmarkör. På omslaget är fem unga män fotade på däck i kläder och poser som ville de säga att deras föräldrar har pengar. De skulle kunna göra gästrollen som någons storebrorsa i Gossip Girl.

Skivan är nio spår lång, det verkar vara på gång som ny standardlängd på skivor, max tio låtar. Och man förstår varför. Om man istället för att skriva fjorton låtar vart tredje år gör åtta-tio om året och är kontinuerligt aktuell kanske man kan fortsätta att vara artist på heltid. The Sonnets kommer att få det svårt. De gör musik som hamnar lite utanför de upptrampade stigarna. Det är för slipat och radioputsat för att göra indiefolket upphetsade. Jag gärna slänger på några sådana här låtar och ingen i P3-fållan kommer att bli störd. Men intervjusvaret jag fick häromdagen om att de inte vill låta skeva och sjunga falsksång är avslöjande för någon som vill höra till ett annat stall än Hellström. Som jag ser det missförstår de indiepopens kärna, vilket är att man hämtar nerv och kraft i utanförskapet. De får inte många dö-hårt-fans med den här musiken.

The Sonnets är inte heller några riktiga mainstreamartister. De låter som man skulle vilja att melodifestivalen lät, men verkligen inte som den låter. Det här är för smart och snyggt för att hitta den verkliga storpubliken. Att de gillar Style Council är knappast överraskande och precis som Paul Wellers gamla band är de inte ämnade för en plats i den svenska folksjälen. Sen är de varken lika eklektiska eller lika vänster som Weller. Men de gör snygg pop.

Mina favoriter på skivan är ösiga northern soulhyllningen No Hollywood ending och vemodiga balladen New fire in the city. Sången är fin och lätt, utan någon stark egenhet. Instrumenteringen är klassisk med gitarr, trummor, bas och orgel och utan några, för mig synliga, spår av laptop. Utöver Style Council är svenska Fibes O Fibes den tydligaste referensen med samma snyggpoppiga dragning till ett 80-tal som inte bara var synt.

Inga kommentarer: