onsdag 21 juli 2010

Seattle #1



Igår var Melbourne den geografiska hållpunkten och det är en snart decennielång popkärlek. Men hela det senaste året har Seattle känts som popstad nummer ett. Jag fick upp ögonen på riktigt för den gamla grungeortens poppiga mångfald ifjol när jag intervjuade Tullycraft här i bloggen. Sen dess har det varit tydligt för mig att en anmärkningsvärt stor andel av nya grejor jag gillar kommer från deras hemstad. För några år sen var det som om allt Seattle lät höra om sig hade helskägg och Fleet Foxes vann mig aldrig riktigt. Helena spelar det ibland på klubben men jag behöver mer pop. Och ett slag framöver tänkte jag skriva om Seattles popscen som kanske är världens just nu bästa.


Först ut är en liten recension av Math and Physics Clubs nya fullängdare I shouldn't look as good as I do. Tidlöst är ordet för både bandet och plattan. Om man smög in några av låtarna på en Field Miceskiva skulle inga anorakklädda, rökande britter segna ner i ren chock. Melodierna är lika omsorgsfullt snidade som om de komponerats i Glasgow och texterna är smarta och framförda med mjuk stämma av Charles Bert. Jag älskar när musik gör nya saker men ännu lite viktigare är när musik gör bra saker. Den låt som, likt Jimmy had a polaroid eller Love or loneliness, väcker glädjen eller den eviga melankolin i mig, har alltid vunnit över innovationen som bara är ny. Sen är den skiva som gör både och självklart en fempoängare där det här får nöja sig med en fyra. Om jag nu använde en betygsskala. Allt jag använder är spotifylänken till I shouldn't look as good as I do för att lyssna på skivan en gång till. /Axel

Inga kommentarer: