tisdag 27 juli 2010

Intervju med The Sonnets


Det kluckar vid popbryggan och då vill man gärna stå där och blicka ut över en nyss passerad solnedgång med en kall Kronenburg i handen och lyssna på finsnickrade låtjollar som lägger till. Debuterande svenska The Sonnets låter lite Fibes O Fibes, lite Style Council och lite preppy mode. Jag vadar gärna kring i Neutral Milk Hotel-gyttja och plaskar gladeligen runt i en Dum Dum Girls-pöl hela dagen. Men det betyder inte att jag vill slippa ta en drink på segelklubben med The Sonnets. Särskilt inte som det här bandet inte drar sig för att dela ut intressanta litteraturtips och gör finpop av slickaste märke. Här är en liten intervju:

1. Hur blev seglardojjan en popsko? När jag gick i gymnasiet kunde man utsättas för subtila mobbningskampanjer om man bar dem, det var en faux pas i klass med skinnväst med fransar. Men nu är ni coolare än en longdrink i frostat glas med seglarskor på promobilder. Några tankar?

- Tack. Motsatser och ytterligheter är mer intressanta än trygga markörer och grupptillhörighet. Det är underhållande att stjäla från dem man har allra minst gemensamt med. Men mest av allt är det en bekväm och sval sko för sommaren.

2. Det är alltid lite snyggt och fräscht när ett band har bolagsbackning,bra finish på promobilder och och den där känslan av att nu fan händer det. Men har ni haft några indieideal? Längtat efter att släppa ut den arga rebellen?

- Vi har aldrig någonsin sett oss själva som ett indieband. Men å andra sidan är vårt nya album oerhört indie i bemärkelsen att vi har gjort i stort sett allting själva. Men att låta taffliga och sjunga falskt med flit är inte för oss, även om vi kan uppskatta när det görs med finess.

3. De där inre världarna som uppstår runt teknik och ljud som utomstående inte förstår, visst är det rätt spännande. Är någon av er instrumentnörd? Blir det mycket snack om sladdar och kanaler när ni spelar in? Blir ni arga på ljudteknikern när ni spelar live?

- Förlåt, men frågar du mig så är det väldigt ospännande. Tidningen MM är det mest osexiga vi har. Å andra sidan är ju Steely Dans »Deacon Blues« en av de finaste sånger som finns i all sin polerade perfektion. Men att börja prata om sladdar och kanaler vore respektlöst mot musiken som konstform.

4. I Dazed & Confusedintervjun droppar ni Christopher Marlow så jag antar att ni har lite koll på renässanspoeterna, Shakespeare osv. Är ni litteraturnördar eller studenter? Är ni nere med bildning?

- Vi har alltid hyst en liknande passion för böcker som musik. Att gå in i en gammal bokaffär och känna doften från hyllorna är kanske den mest adrenalinstinna upplevelsen vi kan tänka oss. Senast hände det när vi spelade i London och hittade The Broadway Bookshop i Hackney. Jag läser just nu två böcker jag hittade där. Poesisamlingen »Elegy Written in a Country Churchyard and other poems« och »The Decadent Handbook: For the Modern Libertine«. Det är en befriande motsats till självhjälpsböcker. Det är mer av en självförstörelsebok.

5. Vad har ni på väggarna i er replokal?

- Förut hade vi Blur som papp-figurer. Det har vi haft sedan vi startade upp bandet. Men vi flyttade just till en nyrenoverad studio, så vi var - mycket motvilligt - tvungna att ta farväl av papp-Graham Coxon och Co. Nu har vi ingenting nämnvärt på väggarna. Bara sladdar och kanaler.

Om man gillar Thomas Grey och Blur kan man lätt bli kompis med Gordon. Tack för intervjun, bra svar! Skivan släpps 18 augusti men kommer att recenseras här på bloggen om några dagar. Den 19 augusti står The Sonnets på Debbans Slussenscen så det blir kul. Men vi avslutar lite ambivalent här med några rader ur Greys Elegy Written in a Country Churchyard (som inte är en sonett men väl skriven med femfotade jamber, liksom sonetten):

Their name, their years, spelt by th' unletter'd Muse,
The place of fame and elegy supply:
And many a holy text around she strews,
That teach the rustic moralist to die.

Inga kommentarer: