lördag 31 juli 2010

The Sonnets - Western harbour blue

Som sas i intervjun är det en skiva på gång med The Sonnets. Western harbour blue heter den, med samma lätta ton av segling och marin vurm som intervjun. Inte för att det egentligen är en seglarskiva, det hela är en attityd och en stilmarkör. På omslaget är fem unga män fotade på däck i kläder och poser som ville de säga att deras föräldrar har pengar. De skulle kunna göra gästrollen som någons storebrorsa i Gossip Girl.

Skivan är nio spår lång, det verkar vara på gång som ny standardlängd på skivor, max tio låtar. Och man förstår varför. Om man istället för att skriva fjorton låtar vart tredje år gör åtta-tio om året och är kontinuerligt aktuell kanske man kan fortsätta att vara artist på heltid. The Sonnets kommer att få det svårt. De gör musik som hamnar lite utanför de upptrampade stigarna. Det är för slipat och radioputsat för att göra indiefolket upphetsade. Jag gärna slänger på några sådana här låtar och ingen i P3-fållan kommer att bli störd. Men intervjusvaret jag fick häromdagen om att de inte vill låta skeva och sjunga falsksång är avslöjande för någon som vill höra till ett annat stall än Hellström. Som jag ser det missförstår de indiepopens kärna, vilket är att man hämtar nerv och kraft i utanförskapet. De får inte många dö-hårt-fans med den här musiken.

The Sonnets är inte heller några riktiga mainstreamartister. De låter som man skulle vilja att melodifestivalen lät, men verkligen inte som den låter. Det här är för smart och snyggt för att hitta den verkliga storpubliken. Att de gillar Style Council är knappast överraskande och precis som Paul Wellers gamla band är de inte ämnade för en plats i den svenska folksjälen. Sen är de varken lika eklektiska eller lika vänster som Weller. Men de gör snygg pop.

Mina favoriter på skivan är ösiga northern soulhyllningen No Hollywood ending och vemodiga balladen New fire in the city. Sången är fin och lätt, utan någon stark egenhet. Instrumenteringen är klassisk med gitarr, trummor, bas och orgel och utan några, för mig synliga, spår av laptop. Utöver Style Council är svenska Fibes O Fibes den tydligaste referensen med samma snyggpoppiga dragning till ett 80-tal som inte bara var synt.

tisdag 27 juli 2010

Intervju med The Sonnets


Det kluckar vid popbryggan och då vill man gärna stå där och blicka ut över en nyss passerad solnedgång med en kall Kronenburg i handen och lyssna på finsnickrade låtjollar som lägger till. Debuterande svenska The Sonnets låter lite Fibes O Fibes, lite Style Council och lite preppy mode. Jag vadar gärna kring i Neutral Milk Hotel-gyttja och plaskar gladeligen runt i en Dum Dum Girls-pöl hela dagen. Men det betyder inte att jag vill slippa ta en drink på segelklubben med The Sonnets. Särskilt inte som det här bandet inte drar sig för att dela ut intressanta litteraturtips och gör finpop av slickaste märke. Här är en liten intervju:

1. Hur blev seglardojjan en popsko? När jag gick i gymnasiet kunde man utsättas för subtila mobbningskampanjer om man bar dem, det var en faux pas i klass med skinnväst med fransar. Men nu är ni coolare än en longdrink i frostat glas med seglarskor på promobilder. Några tankar?

- Tack. Motsatser och ytterligheter är mer intressanta än trygga markörer och grupptillhörighet. Det är underhållande att stjäla från dem man har allra minst gemensamt med. Men mest av allt är det en bekväm och sval sko för sommaren.

2. Det är alltid lite snyggt och fräscht när ett band har bolagsbackning,bra finish på promobilder och och den där känslan av att nu fan händer det. Men har ni haft några indieideal? Längtat efter att släppa ut den arga rebellen?

- Vi har aldrig någonsin sett oss själva som ett indieband. Men å andra sidan är vårt nya album oerhört indie i bemärkelsen att vi har gjort i stort sett allting själva. Men att låta taffliga och sjunga falskt med flit är inte för oss, även om vi kan uppskatta när det görs med finess.

3. De där inre världarna som uppstår runt teknik och ljud som utomstående inte förstår, visst är det rätt spännande. Är någon av er instrumentnörd? Blir det mycket snack om sladdar och kanaler när ni spelar in? Blir ni arga på ljudteknikern när ni spelar live?

- Förlåt, men frågar du mig så är det väldigt ospännande. Tidningen MM är det mest osexiga vi har. Å andra sidan är ju Steely Dans »Deacon Blues« en av de finaste sånger som finns i all sin polerade perfektion. Men att börja prata om sladdar och kanaler vore respektlöst mot musiken som konstform.

4. I Dazed & Confusedintervjun droppar ni Christopher Marlow så jag antar att ni har lite koll på renässanspoeterna, Shakespeare osv. Är ni litteraturnördar eller studenter? Är ni nere med bildning?

- Vi har alltid hyst en liknande passion för böcker som musik. Att gå in i en gammal bokaffär och känna doften från hyllorna är kanske den mest adrenalinstinna upplevelsen vi kan tänka oss. Senast hände det när vi spelade i London och hittade The Broadway Bookshop i Hackney. Jag läser just nu två böcker jag hittade där. Poesisamlingen »Elegy Written in a Country Churchyard and other poems« och »The Decadent Handbook: For the Modern Libertine«. Det är en befriande motsats till självhjälpsböcker. Det är mer av en självförstörelsebok.

5. Vad har ni på väggarna i er replokal?

- Förut hade vi Blur som papp-figurer. Det har vi haft sedan vi startade upp bandet. Men vi flyttade just till en nyrenoverad studio, så vi var - mycket motvilligt - tvungna att ta farväl av papp-Graham Coxon och Co. Nu har vi ingenting nämnvärt på väggarna. Bara sladdar och kanaler.

Om man gillar Thomas Grey och Blur kan man lätt bli kompis med Gordon. Tack för intervjun, bra svar! Skivan släpps 18 augusti men kommer att recenseras här på bloggen om några dagar. Den 19 augusti står The Sonnets på Debbans Slussenscen så det blir kul. Men vi avslutar lite ambivalent här med några rader ur Greys Elegy Written in a Country Churchyard (som inte är en sonett men väl skriven med femfotade jamber, liksom sonetten):

Their name, their years, spelt by th' unletter'd Muse,
The place of fame and elegy supply:
And many a holy text around she strews,
That teach the rustic moralist to die.

måndag 26 juli 2010

Seattle #2



Om man ska skriva om Seattle och indiepop är det omöjligt, eller iaf dumt, att hoppa över radiostationen KEXP. Sen 2001 har de sänt indie och annan musik och jobbat med egna liveframträdanden med intressanta artister under namnet KEXP (under andra förkortningar har de hållit nordvästra USA med pop sen 1972). Stationen drivs som ett samarbete mellan University of Washington och Experience Music Project, ett museum som grundats av Bill Gates gamla polare Paul Allen. Kolla in förresten in EMP:s arkitektur, byggnaden är ritad av Frank Gehry:



Men det är inte där stationen ligger. På 113 Dexter Avenue North, i en ful, vit barrackliknande kåk med en fläskig KEXP-skylt på taket, huserar runt 50 DJ:s och en massa andra radiomänniskor. De producerar framförallt musikradio inom de flesta genrer och har gått i bräschen för internetstreamad radio. Sen är de också grymma på att få till små livegig med intressanta artister. Det mesta verkar hamna på Youtube så ett bra tips är att bara söka på KEXP där och sen börja kolla, de har runt 900 klipp på sin kanal. Här kommer en bit med skottska The Vaselines som är på gång med en liten comeback. Bandet har en Seattlekoppling i det att de var Kurt Cobains favoritband och han brukade alltid namedroppa dem i intervjuer. Förmodligen är det därför de tjugo år senare sitter på Dexter Avenue och spelar akustiskt:



Avslutningsvis tänkte jag bara nämna några band jag gillar som ska besöka studion under sensommaren och hösten, för att ge en känsla för stället liksom: The New Pornographers; Tokyo Police Club; Justin Townes Earle; The Raveonettes; Surfer Blood; The Thermals. Och massor av artister jag inte har hört talas om.

söndag 25 juli 2010

Andra sommarlistan!



Här kommer en ny spotifylista med grymt bra musik. Det mesta är helt nya grejor, en del är riktigt gammalt och allt är sånt som jag lyssnar på just nu. Det är ganska somrigt med massor av indiepop och electro, en del altcountry och lite grejor som kommer att dyka upp på Popaganda, som jag ser fram emot. På stadsfestivaler kan man gå även om man har barn! Slit med hälsan. /Axel

Gordonsommar 2 - spotifylista

torsdag 22 juli 2010

Flying Lotus

Här kommer en låt med en video som verkar vara inspirerad av Barbarella, NES och Tron. Flying Lotus, eller Steven Ellison som han hette innan han började göra skön dans- och chilloutmusik, är från Kalifornien och har gett ut grejor sen 2005 i en mängd olika genrer. Hans coolhet är enorm. Ett av hans senaste projekt var att göra ett filmsoundtrack i realtid till en festivalvisning av filmen Heaven and Earth magic och han är släkt med John Coltrane. Wow.

onsdag 21 juli 2010

Seattle #1



Igår var Melbourne den geografiska hållpunkten och det är en snart decennielång popkärlek. Men hela det senaste året har Seattle känts som popstad nummer ett. Jag fick upp ögonen på riktigt för den gamla grungeortens poppiga mångfald ifjol när jag intervjuade Tullycraft här i bloggen. Sen dess har det varit tydligt för mig att en anmärkningsvärt stor andel av nya grejor jag gillar kommer från deras hemstad. För några år sen var det som om allt Seattle lät höra om sig hade helskägg och Fleet Foxes vann mig aldrig riktigt. Helena spelar det ibland på klubben men jag behöver mer pop. Och ett slag framöver tänkte jag skriva om Seattles popscen som kanske är världens just nu bästa.


Först ut är en liten recension av Math and Physics Clubs nya fullängdare I shouldn't look as good as I do. Tidlöst är ordet för både bandet och plattan. Om man smög in några av låtarna på en Field Miceskiva skulle inga anorakklädda, rökande britter segna ner i ren chock. Melodierna är lika omsorgsfullt snidade som om de komponerats i Glasgow och texterna är smarta och framförda med mjuk stämma av Charles Bert. Jag älskar när musik gör nya saker men ännu lite viktigare är när musik gör bra saker. Den låt som, likt Jimmy had a polaroid eller Love or loneliness, väcker glädjen eller den eviga melankolin i mig, har alltid vunnit över innovationen som bara är ny. Sen är den skiva som gör både och självklart en fempoängare där det här får nöja sig med en fyra. Om jag nu använde en betygsskala. Allt jag använder är spotifylänken till I shouldn't look as good as I do för att lyssna på skivan en gång till. /Axel

Cut Copy

Om man säger orden pop och Melbourne i närheten av mig vill jag genast vara kompis. Efter ett halvår där i början av nollnolltalet då jag såg Lucksmiths för första gången och klubbade till Dexter från Avalanches, inbillar jag mig att allt som kommer därifrån i musikväg är bra. Indiepoppig dansmusik är kanske inte det mest orginella man kan ägna sig åt nuförtiden men det är bland det bästa och om man inte alltid går i bräschen får man nöja sig med att emellanåt vara otroligt cool på andra sätt. Dagens exempel är Cut Copy från Melbourne som gjort just indiepoppig dansmusik ett slag. De erbjuder nu gratis nedladdning av sin nya singel Where I'm going som kanske snarare är danspoppig indie. I väntan på skiva och, för den som kan ta sig till Småland och Emmaboda där de spelar i år, kan man alltid digga en gammal låt:

måndag 19 juli 2010

The Pains of Being Pure 90's Indie

The Pains of being Pure at Heart jobbar på nytt album och popbloggare över hela världen dras med i den allt starkare 90-talsindievågen. Jag med, det här är en bra låt av förra årets indiegenombrott. Say no to love (och ja till 90-talsretro, lika bra att få det överstökat).

Conspiracy of Owls

Klubb Gordon har legat nere ett slag. Vi ställde in några spelningar i våras och bloggen har inte poppat sen början av juni. När man har mycket att göra och är trött hela tiden är det lätt att man börjar längta efter en särskild sorts musik. Det kan vara tokpartylåtar för att locka fram en liten aning energi ur reserverna eller det kan vara softa saker att hänga i soffan och äta jordnötsringar till. Jag är lite inne på den senare sorten just nu. Min semester/pappaledighet börjar idag och jag behöver verkligen lyssna om och om igen på Conspiracy of Owls låt Ancient robots. Både musik och video ger mig tröttflummiga lyckorus som om jag upptäckt ett bortglömt samarbete mellan Pavement och The Shins. Ta en titt och missa inte det söta robotpartiet i mitten av videon. /Axel