torsdag 23 december 2010

Bästa låtarna 2010

Årets bästa låtar. Det är vad det verkligen handlar om, det här med att ordna små klubbkvällar, hänga i trånga barer med ölskum i mungipan och någons åsikter om Teenage Fanclub eller Empire of the Sun i örat. I år var det en toksvängig retropoplåt som gjorde mig allra gladast. Inte en nyskapande klang i låten och videon, se nedan, var bara gamla klyschor. Men pop är alltid lika mycket på väg bakåt som framåt, det är därför covern alltid är stark och reklamradion existerar. Free Energy är inte direkt ett coolt band men deras Bang pop är årets låt ändå. Resten har jag lagt ihop till en spotifylista:

Årets bästa låtar 2010, sa Gordon

onsdag 22 december 2010

Retro 2010


Det har blivit en del gammalt i år. Som alltid. Här är en lista med några av de gamla låtar som jag lyssnat mest på.

Gordons retrolista 2010

tisdag 21 december 2010

Utanför listan. Egentligen inte.

I albumgenomgången yvades jag över att spotify nu hade allt jag önskade mig i albumväg. Tyvärr fanns det några låtar som inte omfattas av deras allt fylligare katalog. Så även om de hamnar utanför spotifyvarianten av Gordons bästa låtar 2010 ska de få sin dag att skina. På gordonsk svengelska.

Cults Go outside gjorde alla hippa mp3bloggare alldeles till sig i våras. Och Gordon blev också imponerad. Mjukt dansant pop med rika ljud. Tokbra.

ARMS gjorde för några år sen Shitty little disco som är en av de fem mest spelade indierökarna hos oss. Heat & hot water från den EP de släppte (gratis) i våras är inte riktigt lika bra, eller tuff. Men nästan lika bra slår sig lätt in på en årsbästalista.

Murder Mystery gör syntpop som inte låter 80-tal, som klistrar fint i indiegommen och som svänger. Och detta nyttiga godis bjuder de på hemma hos sig.

Curtis Plum gör på sin Indie rocker upp med alla oss poppretton som går runt och namndroppar Doug Martsch och Isaac Brock och... Ja, han gör helt enkelt mos av oss som inte står för att vi i hemlighet tycker att Blink 182 svänger.


Fitz & the Tantrums klassiska soulpopdänga får avsluta den här posten. Videon är inget mästerverk men låten är tidlöst blåsös.

lördag 18 december 2010

Årets skivor 2010


Här kommer sista texten om hela album. Jag skriver som sagt inte om allt bra som getts ut i år men två till måste begrundas. Nästa vecka blir det årets låtar och årets retro, med varsin spotifylista, samt en kort krönika över Gordonåret.

Allra bäst är Parken. Inget svagt spår och några fantastiska. Texter kommer i andra hand för mig. De fungerar som en förgyllande effekt när de är bra och visst kan de solka ner en annars hyfsad låt men det är inte orden det hänger på. Ofta har jag inte en susning om vad som sjungs. Det gäller också Parkens andra soloplatta, jag skulle ha gillat den även om han bjöd på samma gamla uppkokta sättpotatis som den breda massan av grisar får sig till livs med Idol och reklamradion. Men Pelle Lindroth har med små, fina knivtag trancherat fram en delikat anrättning ur den svenska språkråvaran. Utan åthävor och mycket direkt serverar han sin poplitterära värld i nio låtar. Musiken är naturligtvis ännu bättre. Det är pop utan prefix, mainstream men ändå egensinnigt.

Näst bäst med en hårsmån var Surfer Blood med sin Astro coast. Stranden har varit årets viktigaste plats i den amerikanska popvärlden i år. Jag vet inte vad som dragit ut indiefolket ur sovrummet men bara på min lista hittar man, förutom Floridabandet Surfer Blood, The Drums från Brooklyn och Best Coast från Californien med rejält saltstel frisering på sin pop. Helt modernt är det inte, starka inslag av gammal garage och surf, liksom 90-tal á la Built to Spill, hörs på Astro coast. Men när har det nyskapande nånsin varit huvudsaken för Gordon? Nix, ge mig mig fantastiska låtar på riktigt gubbigt manér att vaska bort alla orginella bromsränder som musikvärlden fyller underkläderna med så blir jag glad. Om det råkar finnas innovativa inslag är det dock ett plus. Surfer Blood har nog lyssnat en del på de senaste årens Animal Collectivepop och tagit till sig något litet. Inte mycket, bara nog för att höja redan bra låtar. Annars är riffen viktiga för bandet. Fuzz, brukar det kallas på bloggarna. Skivan är det rockigaste på Gordons lista och innehåller rentav ett och annat arenaögonblick. Skivan är helt klart en kontemporär produktion men den känns hållbar. Astro coast kommer att stå sig en bra bit in på 10-talet.

Gordons albumfavoriter 2010

onsdag 15 december 2010

Årets fullängdare 2010


Kan en skiva beskrivas med den gamla recensionsklyschan "helgjuten" om den innehåller en mängd olika stilar? Johan Borgert och Holy Madre har släppt en skiva med käftsmällstiteln Nu är jag ett as och den är genomarbetad och komplett, bestående av tolv låtar som fyller ut genrekatalogen väl. Från dansmusik i singelsläppet Smalfilm, över poprock modell svenskt 80-tal i Sexistiska nätter och Nu ska du ha feedback till visballad á la kvinnlig singer-songwriter i titelspåret. Sammanhållet blir det ändå tack vare kraftfulla, stilistiskt koncentrerade och humoristiskt otäcka texter. Och just den där 80-talsvibben som inte är det vanliga syntpoppiga Yazooblipblopet utan en mer billboardblues-filmsoundtrack-Steve Millerstil. Jag hade möjligen hatat det med indierockdilettantens behärskade glöd för tio år sen men nu låter det bra. Lita aldrig på dig själv, är läxan som passar bra att ruttna över medan man lyssnar på Nu är jag ett as.

När Håkan Hellström släppte Känn ingen sorg för tio år sen jobbade jag på ett lager i Borås. De distribuerade skivor till handeln och bakom ryggen på mig när jag stod vid bandet och plockade ordrar, stod två rosakantade europallar. Jag följde inga Per Bjurmanspalter och läste inte Sound Affect och märkte inte Håkan annat än som en lastpall i ryggen, förrän ett halvår senare när jag väl lyssnade och drabbades på ungefär samma sätt som alla andra. När han nu dundrar fram genom sitt jubileumsår håller jag mig åter lite avvaktande. Eller jag gjorde det. Att han sjunger som en kratta är, har jag alltid tyckt, hans näst största tillgång. Lite viktigare är att karln är ett tvättäkta-kör-i-90-grader-om-du-vill popgeni. Här har han kryddat Springsteen anno 1980 med en liten gnutta Avalanches och massor av Göteborgsfeeling (seklets popstad?). 2 steg från paradise är hans bästa skiva sen Det är så jag säger det, vacker, stark och lätt vemodig.

Gordons albumfavoriter 2010

tisdag 14 december 2010

Årets plattor 2010


Gordon har alltid varit en hemvist för den mesigaste av mespop, twee. Vi har alltid spelat massor av annat också men ingen Gordonkväll har varit befriad från tweeinfluenser och det är förstås mitt fel. Häromdagen läste jag i City att twee alltid är aktuellt och att The Drums var årets exempel framför andra. The Drums är inte twee och genren är aldrig aktuell. Årets tweeplatta är gjord av Seattles Math and Physics Club. Det är pop någonstans mellan Belle & Sebastian och The Lucksmiths. Melodierna och texterna har absolut rätt balans mellan upptempo och vemod. Sången är vän och heltigenom melankolisk. På skivomslaget sitter trion inklämd i en bubbla, de är helt enkelt söta och ledsna men inte ledsna för att de är söta.

Årets dansplatta är gjord i söderort. Om Robyn (Liljeholmen) hade varit bara aningen mindre pop och stilettsudden mer dans hade hon gjort Örnsberg rangen stridig med sin EP-samling men nu hamnar priset några hållplatser längre söderut. Inte illa för röda linjen. Örnsberg har hittat fram till en urban och rymlig ljudbild, gott om plats att röra sig i, och då menar jag dansa, men också att gömma sig i. För om det inte hade varit musik som kunde bära en i bara hörlurarna hade inte varit en riktigt bra platta, bara några bra låtar. Nästa gång jag hamnar på ett otrevligt ställe, där folk ser hårda och trista och kåta ut hoppas jag innerligt att få höra musik av Johan Ragnarsson så jag kan drömma mig in i Blade Runner eller Lost in Translation. Och tills det händer tänker jag lyssna hemma.

Årets album 2010


Jag gick igenom vad jag har lyssnat på i år. Mest är det enstaka låtar, visst, men det görs fortfarande musik som bäst avnjuts som hela skivor. Och skivor som är så bra att man vill lyssna på dem tills de tar slut. Det har pratats en del de senaste åren om att albumets tid var en kort epok, från sent 60-tal till tidigt 00-tal. Singeln, den tvåspåriga vinylhistorien, är borta nu men EP:n verkar växa i popularitet och förmodligen kommer det alltid att finnas en publik för låtsamlingar på någonstans mellan 30 och 60 minuter.

Jag hittade 27 album som jag verkligen gillade som hela skivor i år. Det är för mycket att skriva utförligt om allihop men några stycken ska jag gå igenom ordentligt i veckan och dessutom blir det en spotifylista med två spår från varje skiva. Glädjande är att spotify i år har alla skivor jag gillat i katalogen. När jag går igenom enstaka låtar nästa vecka kommer det att saknas några spår men albumlistan är komplett. Inte rangordnad dock.

Gordons albumfavoriter 2010

torsdag 9 december 2010

Musikvideo 2010 #4

Här är de tre sista videorna som platsar på Gordonlistan. En liten trend i år har varit interaktiva videor och kanske kommer de att bli en stor grej framöver. Men lite som 3D är för avancerat och för tungt för att bli bra långfilm särskilt ofta så ger mig de interaktiva videorna inget pirr i magen. Kanske borde de ses som en egen mediagenre, en musiklek/spel? Bara oldschool på Gordonlistan:

OK Go har gjort en riktigt klassisk nördinsats. Jag menar, inte bara satt på sig Buddy Hollybrillor och kammat håret framåt. Nej, de har slitit med detaljer och precision för att bygga den fläskigaste dominofesten nånsin, klädda i overall. Galet bra video och riktigt bra låt.


Den nya sortens nördar, den genomtänkt coola hipsternörden, representeras här av Vampire Weekend och deras balla homies som arrar miniwimbeldon, inne i vad som verkar vara en övergiven konsthall.


Sist ut är Lissi Dancefloor Disaster igen. De är i alla fall sötast och på taken i mitt gamla kvarter röjer de yta åt allas vårt behov av att dansa som idioter.

tisdag 7 december 2010

Musikvideo 2010 #3

Här är tre videor till som imponerat lite extra i år. Det är alltså ingen traditionell lista med en segrare som rankas lite högre, bara tolv fantastiska musikvideor som gjort lika stort intryck som Street spirit (fade out) gjorde -96.

Det här är inte min favoritlåt med Denki Groove men videon har en katastrofladdning som gör den oerhört svår att slita sig från. Inte för höjdrädda. Möjligen en video från ifjol.


Den här videon kom för några veckor sen och jag postade den då. Men musikvideon är den filmiska genre som ska tåla upprepning bäst och när snön täcker allt under 30 cm kristyr är det skönt att fantisera om att klättra i träd i fin olle.


En annan rulle som var med nyss på bloggen är Arcade Fires samarbete med Spike Jonze, alla musikvideoälskares gud. Filmen är en hopklippt version av en kortfilm som inte har distribuerats än.


Och till sist en liten uppdatering av fredagstipset från igår. Man kan hoppa över EP's Trailer Park och strunta i Debban. På Pluto i Gröndal spelar nämligen Gordonfavoriten Let's Say We Did sin allra bästa Springsteen/Petty-influerade indierock. Kom bara ihåg att Pluto är en medlemsklubb. Pop och bärs till innegänget gäller så se till att gå med.

Musikvideo 2010 #2

Här kommer tre videor till som är bland årets bästa. Och på slutet en bonusvideo och ett litet aktuellt konserttips.

Den självklara referensen är väl Sinead O'Connor men även en hjälte som Petter har ju begagnat sig av ett enda klipp med bara ansiktet som musikvideo. Janelle Monaes ansikte tittar man gärna på i några minuter i sträck och att gråtattacken lär vara äkta gör inte videon mindre kraftfull. Och, såklart, en bra låt.


Lissi Dancefloor Disaster jobbar hårt på att brejka och de tar i från sina krativa nördtår med den här partyrullen där vi får njuta av ett härligt 8-bitsspel med Lissikatten, utöver alla kostymklädda festdeltagare.


Slow Club släppte den här låten som singel ifjol i en lite softare version men videon med Mackenzie Crook (från Pirates of the Caribbeanfilmerna) kom i våras till Gordons stora glädje.


BONUS: Det blir som sagt inget Gordongig på fredag och då kan man ju lika gärna se EP's Trailer Park istället. De spelar på Debaser Medis. Såhär ser de ut när de lirar i ett vardagsrum i Aspudden:

måndag 6 december 2010

Musikvideo 2010 #1

När musikvideokanalerna dog på riktigt var det förstås inte för att musikvideon dog utan för att den tvärtom levde upp och blev bättre. Idag får många fler videor stor spridning och de få klipp som skulle haft a-rotation på MTV om det varit 1990nånting får lite färre tittare. Man kan sällan lägga många miljoner på att göra en video idag men när det kostar mindre pengar vågar filmskapare istället mer vad gäller stil och tema. Förr fanns det mest snygga kroppar och folk som dansade i musikvideor, nu har vi en uppsjö av teman och stilar. En viss nördighet verkar vara återkommande i många sorters videor i år. Tänkte köra några om dagen här, de 12 som har gjort Gordon lite extra lycklig 2010. Här är de första tre:

Harlems Gay human bones har en mysig känsla i bilderna av en allvarlig queerkabaret som har pysselkväll.


Robyns Dancingvideo skulle ha stått sig rätt bra på MTV bak-i-dagarna. Trots att den är lågbudget jämfört med gamla Hype Williamsrullar. Bärs nästan uteslutande in på listan av Robyns karisma.


Stop motion är en underbar filmteknik som kanske gör sig allra bäst som musikvideo. Här har Comfort Fits minimalistiska techno fått en grymt nördig, och bra, video.

fredag 3 december 2010

Gordons decemberspelning inställd


Ibland får man inte som man vill. Nästa fredags barklubbsspelning på Hjärtats bar är inställd. Vi kommer inte att lira mer i år. Snyft. Men Kim Gordon ger aldrig upp så vi får väl fortsätta efter nyår vi också. I december blir det lite summering och listflams på bloggen, det har ju kommit ut en del tokbra pop i år. /Axel

onsdag 1 december 2010

Mer indiemys

Ett av Stephin Merrits projekt, vid sidan av Magnetic Fields, är (var?) The 6ths. En av deras, väldigt field miceiga låtar var med i en amerikansk familjekomediserie på nittiotalet. Andra band som ljöd i burkiga tevehögtalare under The Adventures of Pete and Pete var Polaris, Apples in Stereo och Magnetic Fields. Låten är helt fantastisk, kan tyvärr inte uttala mig om serien men den har höga poäng på IMDB.

Mot vintern - indiepop

Vinterns hittils vintrigaste dag i Hagsätra. Mina fingrar är kalla mot tangentbordet och jag har använt långkalsonger två gånger idag. Kidsen i The Mare har det kanske inte varmare än jag, de bor också i Stockholm, men deras Sarah Recordspop är i alla fall en tjugosju plusgrader.

tisdag 30 november 2010

Boom boom boom

Hon är färdig med skivan nu, Robyn. Smart skivutgivning är en del i framgångsreceptet men om hon inte hade varit så bra hade det väl knappast hjälpt med begåvade affärsmodeller och kreddiga samarbeten. Skivan har släppts i tre delar för att säkra greppet om publikens uppmärksamhet. I nya videon (låten kom på nån av de tidigare delarna av skivan) är hon inte med på bild, istället får vi se lite feberheta VHS-bruttor. Liljeholmens starkast lysande ljus har haft ett bra år, men stearinet kan nog räcka till några fler säsonger.

söndag 28 november 2010

Murder Mystery


Dagens tips: Murder Mystery. De är så otroligt poppiga och bra och har nyss lagt upp en låt åt alla som vill ha den på sin hemsida. Syntpop modell 2010.

lördag 27 november 2010

MoBA

Den här gruppen är så genomtänkt cool att jag borde bli lite skraj. Man kan skapa sin karriär inom musiken på tre sätt. Antingen är man med i ett tråkigt teveprogram och gör andras låtar, eller så skriver man hundratals låtar och spelar live överallt och nöter vägarna i en liten mysig turnébuss som kanske, förmodligen, luktar tåbira och utspilld folköl, innan man till slut har blivit Christian Kjellvander eller Sahara Hotnights. Eller så smyger man ut några få, delikata godbitar och är väldigt hemlig och exploderar plötsligt för att man är så grym. Museum of Bellas Artes satsar på den sistnämnda varianten. En av 2009 års bästa låtar var deras Who do you love? Och i år har de kommit med två låtar, med tillhörande youtubevideor. Den senaste alldeles nyss. De har, såvitt jag vet, bara spelat en gång tidiagre i år, i London. Nu finns det några datum bokade under vintern, i Danmark, Belgien, Frankrike och Umeå. Varning för underkylt regn när de kommer till stan.

fredag 26 november 2010

Mera förort

Det har varit lite förortstema här hos Gordon på sistone. Kanske ett resultat av att jag tillbringar all min tid i förorten. I alla fall har jag aldrig varit något stort Arcade Firefan. Helena har alltid varit Gordons AF-hjälte. Men den här låten gillar jag verkligen och Spike Jonzevideon gör inte saken sämre. Kolla hela vägen till det dystopiska slutet.

måndag 22 november 2010

Can you dig it!

Antagligen har någon annan blog redan använt ovanstående citat som inläggsrubrik om den här Gil Scott-Heronvideon. Men när bilderna formligen skriker The Warriors kan det vara svårt att låta bli. Välgjord storstadsångest till Scott-Herons raggiga röst.

lördag 20 november 2010

Napalmhjärta


Dagens tips är såklart inte bara att ni går in på Napalmhjärtas sajt och diggar deras Clashrock på svenska utan också att ni kommer förbi ett annat hjärta, nämligen Söders hjärta där Gordon spelar ikväll. Bellmansgatan vid tiosnåret.

Med detta sagt om stan så är det även idag i förorten det brinner. Om man har lyssnat på mycket kontemporärt 2010 kanske det kan vara lite uppfriskande att höra ett band vars replokal visserligen ligger i vardagsrummet men som trots det vänder sig utåt, som bryr sig lite om det här borgeligt sargade landet. För många osignade artister som gör fantastisk pop har centrallyriska tendenser och hänger vikta över sina egna sorger och laptopar. Napalmhjärta inte bara svänger utan svänger även även en punkväska full av åsikter i huvudet på lyssnaren. Fast det är lite kärlek också.

Bandet har inte funnits så länge men satsningen är igång och de lägger löpande upp musik på hemsidan. Senaste tillägget är en cover med svensk text av Steve Miller-dängan Joker. När de har nog för en skiva kommer det att släppas direkt på spotify och sen följas av spelningar. Har man punkestetiken i epidermiken så kan man väl inte hänga med skivbolagen? Om de vore blyga popsnören skulle de kalla det indie men så länge det svänger blir Gordon ändå lite varmare i bröstkorgen av Napalmhjärta.

fredag 19 november 2010

Örnsberg



Jag bor i Hagsätra. Söderort är skiten. Det tolkas med fördel motsägelsefullt. En annan söderort är Örnsberg, visserligen på röd linje men jag har bott vid Telefonplan och i Gröndal och är inte rabiat. Förutom att vara en hederlig arbetarhållplats är Örnsberg en stockholmsk motsvarighet till Nordpolen. Live är de flera stycken men huvudpersonen heter Johan Ragnarsson och gör dansmusik som är smart och ofta på gränsen till andäktig. Han har lagt upp nytt material på myspace i dagarna och dessutom finns en fullängdare och en EP på spotify. Dagens tips är att lägga in Örnsberg på ljudgps:en. Och kom till klubben imorrn.

torsdag 18 november 2010

Dagens Darren

En annan Darren är Hefnersångaren Darren Hayman som plockade ner tempot när han fortsatte göra pop under namnet Darren Hayman & The Secondary Modern. Hefner spelar jag ofta på klubben och ännu oftare hemma, deras poplåtar var emellanåt enkla, lätt stötiga historier, ofta snuskiga och aldrig mindre än utsökta indiesupar. Mina sämre, hemliga sidor drogs till texterna och mina dansdojor drogs till musiken. Hayman är produktiv så det förslår och har släppt en platta och en EP i år, spana in dem på spotify. Här är en rulle från albumet. Och en sak till, kom till klubben på lördag och be mig spela Christian girls eller Hello kitten så är vi BFF sen. Söders Hjärta från kl 22.

tisdag 16 november 2010

Klubb Gordon på lördag


Vi spelar skivor på Bellmansgatan på lördag. Och det är lite extra underbart eftersom vi har en gästn av rang. Jesper Klein har ordnat klubbar och konserter och vänt indievax i Stockholm under ett antal år och gör på lördag en liten återkomst efter att ha varit vuxen ett tag. När vi ordnar vår andra kväll på Söders hjärta/Hjärtats bar får vi alltså hans brinnande pophjärta som uppbackning och vi kunde inte vara gladare. Se alltså till att svänga förbi nån gång mellan 22 och 01 för att trängas med alla de andra trevliga och söta årgångskidsen. /Axel

torsdag 11 november 2010

Dagens Darren

Av nån anledning började jag fundera på vad Darren Hanlon gör nuförtiden. Han gör sån där Darren Hanlonpop som han alltid gjort. Kolla bara. Och lyssna.

onsdag 10 november 2010

Matt and Kim


Roligaste och maffigaste Brooklynhypen de senaste åren är kanske Matt and Kim som fyller sina låtar till bredden med högljutt synt-och-trumfestande. De är riktiga mashupälsklingar och svänger så hårt närmsta indieparty orkar. Nu kommer de med ny platta man kan höra hela klabbet på deras myspace. Gör det!

Matt and Kim på myspace.

måndag 8 november 2010

Recension: Parralox - Metropolis


Oj, så tyskt. Tänkte jag när jag kollade på videon till singeln Supermagic. De har det där putsade och själlösa som i bästa fall blir coolt och kallt och replikanter spelade av Rutger Hauer och Darryl Hannah. Och som i sämsta fall blir taskiga reklamsnuttar. Men det knepiga med en välpolerad yta är att man lätt halkar av den och inte borrar sig djupare in i verket. Och då kan man missa saker som att det faktiskt inte alls är tyskt. Rätt åt mig när jag konsumerar musik med halvt fokus. Parralox är från Melbourne, min kära gamla antipoda hemstad. Det är bara deras skivbolag som är tyskt. De diggar Yazoo, Depeche, Human League och The Knife och låter som åttiotalet och som något som kläms in mellan Ladyhawke och Robyn sent på kvällen hos Gordon. Innan vi girar tillbaks in i The Sonics och Belle & Sebastian. Och det låter inte alls som Melbourne. Dvs mitt Melbourne som var betydligt mer rockklubbar på The Empress Hotel och Lucksmiths en solig eftermiddag nedanför Rowden White Library i studentkåken på UniMels campus. Men det är förstås bara för att jag inte gick ut och dansade ordentligt när jag var där. Det är så lätt att förblindas av kall öl och billig korv. Och då kan man missa glitter och bling och hur solen smäller in i glasfasaderna i skyskraporna i centrum. Melbourne är en mångmiljonstad och det är så det låter om Parralox. Bästa låten heter Miss you. Bandets starka sida är ytan, pophård och snyggt dansant utan att vara det allra minsta innovativ. Sämst är de på texter och innehåll, det här är ointressanta klyschor och popblaj av gammal uttjatad sort. Dansa till skiten och njut av att svettas mycket och tänka lite. Kolla in Parralox på Conzoom Records. Och missa inte nästa Gordon, på Söders Hjärta, lördagen den 20 november.

söndag 31 oktober 2010

Gordon på hotell #2

Här kommer en liten lista med torsdagens låtar. Låter fint, även i spotifyform. Men det saknas en del förstås. Om ni får tillfälle så kolla gärna upp de här låtarna som är minst lika bra som listan som följer längst ner:

Beat Connection - Silver screen
Fred Astereo - Boyfriend
deLillos '85 - Evig forelsket da
Money Mark - I can't play piano
Hackamore Brick - Oh, those sweet bananas
Murder Mystery - Change my mind
Conspiracy of Owls - Ancient robots
California Wives - Blood red youth
Radio Dept. - The new improved hypocrisy

Gordon på hotell - spotifylista för bra loungekänsla

lördag 30 oktober 2010

Gordon på hotell


Vi spelade alltså på Clarion Sign i torsdags och det var en rätt annorlunda kväll för oss. Väldigt få av våra vanliga besökare kom dit men före detta statsminister Ingvar Carlsson var närvarande. Jag funderade på om jag skulle spela en Springsteenlåt för honom för det gillar alla sossepolitiker. Men det blev mest jättelånga loungegrejor som aldrig riktigt passar in i vanliga fall. Jag gick också förbi två biffiga vakter som diskuterade vilket handeldvapen som var coolast, Glock 17 tydligen. Ska hursomhelst sätta ihop en spotifylista med kvällens låtar för vad gäller pop så var det en riktig höjdarkväll. Nästa gång vi spelar blir den 20:e november på Söders Hjärta. Ses då! /Axel

onsdag 27 oktober 2010

Crystal Castles + Robert Smith

Jag brukar undvika att lägga upp youtubeklipp som bara är en stillbild med ljud till. Men för det här samarbetet mellan Crystal Castles och Curemannen Robert Smith gör jag ett undantag. Grymt bra. Låter precis som man önskar sig.

tisdag 26 oktober 2010

Torsdagens after work med Gordon!



Vi har en spelning på torsdag, den 28/10, med lite andra tider än vad vi brukar köra. På Clarion Sign vid Norra Bantorget, i LO-borgens skugga, spelar vi skivor mellan 18.00 och 22.00. Evenemanget kallas LIVING ROOM och vi är i gott sällskap när vi sprider vår gordonska vardagsrumsstämning i foaajébaren. I september var Dregen och Pernilla Andersson där, Fredrik Strage spelar ikväll och i november kommer Radio Dept. På torsdag gäller indiepop med loungeförtecken, lite softare än om vi spelar en fredagskväll men vi har en massa låtar som aldrig blir spelade för att stämningen redan passerat deras BPM och vi är överlyckliga över att få en chans att skicka dem genom högtalarna. Kom förbi efter jobbet och ha det bra i vårt (för en kväll) vardagsrum!

söndag 24 oktober 2010

MIT

Tysklands svar på Chromeo heter MIT och den här nya svartvita videon är riktigt, riktigt tysk på ett väldigt bra vis. Teutonofilen i mig myser till låten som heter Pudong och som är det bästa jag hört den här veckan.

Boyfriend

Den här låten med Best Coast har drällt runt på mp3-bloggarna ett bra tag och finns med på deras fina debutskiva, men videon är ny. Det är sån där modern retrokänsla och en sagotonad dist, burkig sång och den gulligaste handlingen i en video jag sett på länge. Pop ska pendla mellan svärta, ångest, hat och ljuv, skir kärleksdröm. I Best Coasts fantasi slår pendeln långt över i det rosa men grusigt ljud och en rakbladsudd av vemod i soundet håller en förankrad i en verklighet där man vet att man aldrig kommer att få sin boyfriend. P.S. Kom och önska Best Coast eller andra favoriter på vår after work-kväll på Clarion på torsdag. Det blir hela spektrat av pop! D.S.

torsdag 21 oktober 2010

Narwahl

Spanien verkar vara stormakten inom chillwave och soft dansmusik just nu. Här är en bit med barcelonabaserade Narwahl som låter lite som det kommer att göra på Clarion Sign nästa vecka när vi kör LIVING ROOM där (tors 28/10, 18-22). Videon skulle göra hela Kraftwerk sotis.

Narwhal | Whirling Ceremony from No-Domain on Vimeo.

måndag 18 oktober 2010

A Sunny Day in Glasgow



Glasgow har inspirerat popmänniskor över hela världen och det här gänget kommer från USA, Philadelphia närmare bestämt. Varifrån deras generositet kommer vet jag inte men de har just släppt en skiva och den finns för nedladdning. Dagens tips är alltså en liten nedladdning av A Sunny Day in Glasgows skiva Autumn, Again. Det låter lite hazepopigt, lite shoegaze. Fint.

söndag 17 oktober 2010

Warpaint

Dagens tips är en ny fin låt med Warpaint. Undertow heter den och ackompanjeras av en vemodig sommardisig video av skådisen Shannyn Sossamon. Los Angeleskvartetten debuterade med en EP i fjol och första fullängdaren kommer i slutet av oktober. Värt, som kidsen säger.

fredag 15 oktober 2010

Parken!


Oj, vad den nya Parkenskivan är bra! Visserligen släpptes en fantastisk singel i somras, så det borde inte vara en överraskning, men jag är alltid orolig inför uppföljare till strålande debuter. Pelle Lindroth kanske har varit vilsen men nu är framtiden här och i framtiden är Parken en av Sveriges allra bästa popmakare. Text, melodi och produktion är absolut helt i min smak. 2010 är ett år med rötter i gammal Mauro Scoccopop, med Oskar Linnros i spetsen för den rörelsen, och det finns ett stort, klassiskt popdrag över den här skivan också. Men Parken har en alltför klar egen röst, stil och ljudbild för att vara något annat än sig själv. Förra plattan var en Uppsalahistoria, här är han verkligen framme i Stockholm och i den hårda konkurrensen på Årstafältet står sig Parken riktigt bra. Han kanske väntar på nåt stort i öppningsspåret men för hans publik har det redan anlänt.

Parken - Framtiden var här på Spotify

Bildinfo: Pelle Lindroth flankerad av David Giese och Henrik von Euler på Parkens spelning på Landet i Gordons regi 2008. Fotograf: Axel Hellby

torsdag 14 oktober 2010

Elf Power



Om jag hade valt temastad för tio år sen hade det kanske inte blivit Seattle utan Athens, Georgia. Då var Elephantkollektivet hetast i indievärlden och det kom band efter band av lätt psykedelisk popmusik till Emmaboda med rötterna i den staden och i den rörelsen. Många av banden håller fortfarande på, Apples in Stereo t.ex. är ännu bättre nuförtiden. Och Elf Power frodas tydligen också. Jag har inte tänkt på dem på riktigt länge, skivorna har fått stå och samla damm och jag blev aningen förvånad över att de släppte nytt album, sitt tionde, för några veckor sen. Det låter som det lät, bra, stabil psykedeliapop. De skriver fina låtar och sörjer Athenssonen Vic Chesnutt som gick bort ifjol. Det är en annorlunda sättning på bandet men musiken lever vidare som om det var den som var motorn och så kanske det verkligen är. Så dagens tips är att doppa tårna i det sena nittiotalets amerikanska indiepool, det går bra att göra här:

Elf Power - s/t på Spotify

måndag 11 oktober 2010

Gordon kör Living Room på Clarion


Vi hade en bra kväll i fredags, riktigt bra. Söders Hjärta var fullt med gamla vänner och nya kompisar, precis som det ska vara. Det blir en till spelning där i november och då förhoppningsvis med cool gäst. Men redan om några veckor, torsdagen den 28:e oktober, blir det en Gordonkväll på Clarion vid Norra Bantorget. Det är ett lite annorlunda koncept mot vad vi brukar göra när vi ställer oss bakom skivspelarna i deras LIVING ROOM-foajé. Till att börja med spelar vi after worktider, 17-23. Och sen är det hela stämningen som kommer att vara softare än vanligt även om musiken kommer att vara lika knivskarp indie som alltid. Vi tar helt enkelt med oss vårt gordoneska vardagsrum till Clarion. Mer om detta framöver.

onsdag 6 oktober 2010

Fredagssoundet

Den här New Pornographerslåten kom i somras, så jag har inte hunnit spela den på klubben än. Det kanadensiska kollektivet är här bättre än nånsin och de var såklart grymma redan från början. Fantastiska melodier är alltid en bra väg till pop och om man lägger på fina körer, tamburiner och paraplyfest så är jag såld. Crash years spelas på Klubb Gordon på fredag, på Söders Hjärta på Bellmansgatan, mellan 22 och 01. Missa inte!

söndag 3 oktober 2010

Gayngs


Helgens avrundning är ett soft tips för söndagskvällen. Gayngs brukar kallas för indiesupergrupp och har medlemmar från bl.a. Bon Iver. Det låter Bee Gees och Hall & Oates fast mer grandiost och inte det minsta omodernt. Själva säger de att de gör musik för "sex people". Så kolla in några länkar till det coolaste, softaste och blaffigaste just nu (och kom på Gordon på fredag):

Gayngsskivan Relayted på Spotify
Gayngs inspelning med sajten Daytrotter, innehåller bl.a. en Sadecover
Gayngs officiella sida

lördag 25 september 2010

Gordon barklubbar!


Nu laddar Klubb Gordon för höstens första spelning. Helena och jag kommer att vända plattor på Söders Hjärta på Bellmansgatan, fredagen den 8:e oktober från klockan 22. Vi är rätt laddade.

Framtiden kommer att se tillbaks på åren runt 2010 som en popmusikalisk guldålder fullt i klass med 1960-talet. Kreativiteten går på övervarv och experiment och genreblandningar gör det till en intensivt spännande tid för våra öron. Snart kommer en backlash och då får vi sitta där med våra hundratusentals mp3-filer och undra vad det var för fel på oss som kände att vi behövde all den där popen. Sen kommer framtiden och ger oss perspektiv. Och det kommer att bestå av insikt om att ingen som älskar popmusik kunde låta bli att stoppa fingrarna i den flod av mjölk och honung som är Internet och fröjdas. Baksmällan, hur den nu kommer att ta sig ut, får vi leva med. Här nedan är trettiotre låtar som jag lyssnar rätt mycket på nu i slutet av september, enjoy! /Axel

Gordons septemberlista

torsdag 23 september 2010

MoBA

En stor favorit i vintras var svenska Museum of Bellas Artes. De hade länge bara den där enda låten, som möjligen är en cover, Who do you love. Men det räckte rätt långt. Jag har i alla fall inte glömt dem än. Soft men ändå dansant electro är det även nu när de kommer med nästa dänga. Videon är ingen höjdare men låten är värd att lyssna på, många gånger. Kolla in Watch the glow:

tisdag 21 september 2010

Hajpen

Gordon gillar hype. Eller hajp. Det är ett mediafluff och en underhållningsmekanism som kan lämna en med känslan av att ha satt i sig för mycket marshmallows. Men det är kul där i början. En av årets stora, vulgoblaffiga hajpar på indiescenen är Sleigh Bells. De gör musik som poserar och dekonstruerar och de är säkert grymma live. De är grymma hemma också, i stereon eller ännu hellre i lurarna. Men på klubben funkar det inte så bra. Det är svårt att dansa till och folk sätter sin öl i luftstrupen och undrar om högtalarna sprängts. Här är i alla fall en ny video till deras låt Infinity guitars:

Sleigh Bells "Infinity Guitars" from Phil Pinto on Vimeo.

måndag 20 september 2010

Seattle #7


För en månad sen skrev jag om seattlebandet World History i bloggen. De är sådär fint mysindie så man blir alldeles varm inombords, riktigt tält-granne-på-emmaboda-som-bjuder-på-clementiner-fina. Och nu har de problem. Deras bil har pajat. De behöver tusen dollar för att laga den för de är halvvägs genom sin turné och panka. I utbyte mot pengar erbjuder de en mängd tjänster som t.ex. trädgårdsarbete och lektioner i HTMLkod. Ta en titt på deras söta tiggarbrev på World Historybloggen. Om ni blir sugna på att köpa en skiva så kan ni lätt provlyssna:

World History på Spotify.

söndag 19 september 2010

Let's Say We Did - recension


Som jag hintade i intervjun med Sebastian Fors häromdagen så gillar jag Let's Say We Did-EP:n. Straight back to you kallar de den efter första spåret som jag har hört förut men som de nu gjort en nyinspelning av. Det låter amerikansk powerpop och indierock av den något lugnare skolan. Melodierna är fina och catchy, texterna enkla och arrangemangen rätt traditionella. Men det här är pop som fastnar. Några timmar efter en lyssning ligger melodierna kvar på A-rotation i skallen utan att det känns tjatigt. Det är kvalitet. Första och sista låten är mera uppåt och mellan dem ligger två lugnare och det är det hela. Upplägget med tre EP utspridda över året är sympatiskt, ett av de nygamla sätten att hantera utgivning av musik post-CD. Och Sebastian och gänget är väldigt indie med eget skivbolag så det skadar inte att stödja dem när tillfälle uppenbaras. T.ex. på deras myspace.

fredag 17 september 2010

Intervju med Let's Say We Did

Stockholms Let's say We Did gör indiedoftande powerpop och har använt olika namn under åren. Under 2010 släpper de tre EP och i dagarna har de levererat nummer två, en fyraspårshistoria som pendlar mellan stabil och lysande. Sångaren och gitarristen Sebastian Fors hade tid att göra en mejlintervju med Gordon. Tokfina videon kommer efter hans svar.

Gordon: Nya videon är fin. Härlig sommarkänsla på vinglig moped. Var är den inspelad? Hur mycket var ni med och bidrog? Är Andreas Eidhagen en polare?

Sebastian: Videon är inspelad utanför Stockholm, på Ekerö eller Värmdö. Jag har faktiskt inte jättestor koll. Vi var inte delaktiga i processen alls förutom att vi gjorde musiken. Andreas Eidhagen kontaktade oss och frågade om han kunde få göra en video, vilket vi gick med på. Eftersom vi inte hade några pengar att erbjuda honom så blev dealen att i utbyte mot att han gjorde den gratis så fick han kreativ frihet. Så all credd för videon ska gå till Andreas och de andra som var delaktiga i projektet. Vi fick den skickade till oss efter att den var klar och behövde bara godkänna.

Gordon: Är Nesna ditt eget projekt? Planerar Nesna att ge ut annat än LSWD?

Sebastian: Det är vi i Let's Say We Did som driver Nesna Records. Det startades upp för några år sedan när några av oss bodde i ett kollektiv i Mörby ihop med Ida Maria. Hon ville ge ut några 7" vinyler och vi planerade att ge ut en 10" vinyl. Efter att hon gett ut sina singlar så tog vi över och har drivit det sedan dess. Planen är att i framtiden ge ut andra artister men för tillfället är det bara Let's Say We Did som gäller. Det har varit nära några gånger att jag gett ut andra artister, men det har sedan inte blivit av. Man vill göra de misstagen man alltid gör i början på sitt egna projekt, så man har bättre koll när det blir aktuellt att släppa andra.

Gordon: Vilken sorts låtskrivare är du (är det du som skriver låtarna? eller är hela bandet med i processen?), en sån som skriver fyra perfekta låtar till sin 4-spårs EP eller en sån som skriver tolv och sen vaskar fram guldkornen?

Sebastian: För det mesta är det jag som presenterar en låt eller en idé, sen färdigställer vi arrangemangen och låten ihop. Vi har alla lika stor del i det färdiga resultatet. De låtar/skisser jag presenterar blir oftast väldigt annorlunda mot hur de låtit när jag suttit hemma och skrivit dem. Vi brukar se till att bryta ner mycket av skisserna och testa dem i olika versioner för att känna på vilket sätt de gör sig bäst. Vi är inget band som har en massa låtar liggandes. Märker vi att låten inte kommer någonstans, att den inte känns bra så lägger vi ner den och fokuserar på nästa istället. Sen har jag en massa olika idéer och låtar liggandes som jag aldrig presenterat för de andra. Jag skriver mycket låtar och mycket olika sorters låtar. Dock är jag dålig på att färdigställa dem utan hjälp av de andra i bandet. Jag har ofta en massa idéer, skisser eller halvfärdiga låtar i huvudet, sen vaskar jag fram vilka guldkorn som jag känner skulle passa bandet. Men även att det bara är jag som presenterar låtar börjar luckras upp, t.ex spelade vi in en låt på senaste EP:n som Jocke skrivit från början.

Gordon: Är din gitarr viktig för dig? Har den ett namn och en historia? Eller är den ett utbytbart verktyg?

Sebastian: Min gitarr har inget speciellt värde för mig. Det enda jag vill med min gitarr är att den ska vara bekväm att spela på, låta någorlunda bra och se snygg ut. Jag har ingen koll på den tekniska aspekten av gitarrer och kunde inte bry mig ett dugg om det. För mig är den utbytbar. Sen har jag svårt att göra mig av gitarrer. Det skulle kännas fel att sälja en gitarr för att köpa en ny, då sparar jag hellre längre så att jag råd utan att behöva göra mig av med en.

Gordon: Vilken är stans bästa livescen? Var har ni gjort er bästa spelning?

Sebastian: Hornstull Strand är ett grymt ställe att se spelningar på, likaså är Berns som konsertlokal vädligt bra samt Debaser Slussen. För det mesta går jag på spelningar på mindre ställen och måste säga att Restaurang Landet är absolut ett av de bästa i stan. Jag skulle säga att vi förmodligen gjort vår bästa spelning på Snövit. Dock inte tack vare lokalen. Det är en lång historia, men det var snack om att vi inte skulle få göra spelningen för att det inte var tillräckligt många i publiken och att de inte skulle ha råd med personalen. Vi fick genomföra den om vi lovade att spendera mycket pengar i baren. Man kände sig inte direkt som U2 just då, så när det var dags för spelningen var vi sjukt eggade och ville verkligen bevisa något. Frustration är ett ett bra drivmedel, tillsammans med alkohol.

Gordon: Har du lust att ge lite musiktips? Tio låtar som du lyssnar på just nu?

Sebastian: Tio låtar som jag lyssnar och inspireras av just nu är:

Guided By Voices - I am a Scientist
Withered Hand - Religous Songs
U.n.p.o.c - Amsterdam
The Wrens - Thirteen Grand
Teenage Fanclub - Into the City
Girls - Laura
The Bear Quartet - First or Hand
Sparklehorse - Apple Bed
Mountain Goats - Elijah
Sebadoh - The Freed Pig

Tack för intervjun! Här är en spotifylista med Sebastians mix. Och ta en titt på videon:

torsdag 16 september 2010

Gordon har en spelning!


Vi har jobbat lite långsamt med att ordna spelningar för hösten men nu har Helena hittat oss en första, skön barklubbskväll. Fredagen den 8:e oktober gör vi vårt bästa och har vårt roligaste på Söders Hjärta. Mer info kommer framöver. /Axel

Nytt från Lissi!

Gordons första livevänner, Lissi Dancefloor Disaster från Uppsala, jobbar vidare med sina smittsamma katter. De syns ibland på stan, lite som popens svar på Ernesto Guerras maniska tejpande. I nya videon dansar de på de nötta och traditionstyngda taken i Flogstas studenthöghus. Sernanders väg är mina gamla kvarter och jag har själv stått däruppe under den uppländska skymningen och gjort dumheter. Men den här låten skulle jag såklart ha tipsat om även om videon inte gjorde mig nostalgisk för den är galet bra. Johan och Josse fortsätter leverera!

onsdag 15 september 2010

Hot Chip har remixer


Dagens tips är en lite remix-EP som nyligen släppts av Hot Chip och som heter We have remixes. Det är några låtar i aningen mer dansanta versioner än orginalen från senaste albumet. Särskilt glad är jag i Osbornes version av Take it in. Lyssna på EP:n på spotify.

måndag 13 september 2010

Seattle #6


För några veckor sen, när jag höll på med Seattletexterna, petade jag lite med en spotifylista med musik som har anknytning till staden. Jag har naturligtvis missat massor av bra saker, det är inte en omsorgsfullt sammanställd lista, men det finns guldkorn här och mycket av det hade jag inte hört talas om förrän jag började leta.

Gordons Seattlelista.

torsdag 9 september 2010

Nytt från Charlatans

Mer England. En av de mest önskade artisterna när vi spelar är Charlatans. Deras 90-talsbritpop är fortfarande populär vilket kanske förklarar att de släpper nytt och håller ihop efter dryga tjugo år. Videon till förstasingeln är inte särskilt bra, seg på gränsen till apatisk även om den börjar och slutar med Tim Burgess snygga skor. Men låten är inte dum, den har ganska mycket St Etienne över sig. Ta en titt.

Standard Fare

Det verkar vara en brittisk vecka. Idag lyssnar jag på tokengelska Standard Fare. De kommer från Pulps hemstad Sheffield, har fina dialekter och gör klassisk indiepop av brittisk modell. Tänk Postcard, tänk Glasgow, tänk Spearmint och tänk på hur det kändes att gå sista året i gymnasiet och drömma om att flytta till London. Det är vemod fast upbeat med aningen vingliga gitarrer och bra texter. Och jag gillar verkligen sångerskan Emma Kupa. Debutfullängdaren är ute, finns på spotify och att köpa på olika fiffiga vis. Grymt bra.

onsdag 8 september 2010

Spectrals


Dagens lilla tips gäller en Yorkshireslyngel som hypats under sommaren. Han låter som Best Coast eller nåt annat i den stilen. Bloggarna brukar nämna Spector och doo-wop. Nja, det låter retro på ett väldigt 2010 vis. Det är lättviktigt och grusigt och fint. Inget ni kommer att spela under er bröllopsceremoni men kanske tio gånger i höst när ni dricker en bärs och väljer skjorta att gå ut i. I juni släppte han en singel som heter 7th date och en fullängdare är på väg. Med sitt liveband, Bad Penny, håller han på med en förbandsturné i GB som uppvärmare åt bl.a Les Savy Fav, Clinic och Wavves. Håll utkik efter Spectrals, killen från Yorkshire alltså, inte det danska surfbandet (som kanske också är bra). Han har en myspace och det finns två singlar på spotify.

lördag 4 september 2010

Calles topplista



Calle från Vit Päls skickade över lite indiepoptips för den Malmöintresserade och så här ser listan ut:

Ved
Lätt malmös coolaste band!

Le bombe
Jag såg det live på "tröls jins crue" en gång. Håll med om att det är ett märkligt namn på en bar. Showen var ännu märkligare och den här typen av pop har jag aldrig hört varken förr eller senare. Därefter försökte jag att gå på allt med Le bombe. Nu var det ett tag sedan de syntes till så skriv det i stort för jag värker och längtar.

Positiv
Jag är ett megafan av positiv. Vissa har beskyllt det för att vara glyttigt. Då har de helt och hållet missat att "varför klubb?" och "insjöbada" är så bra som en låt bara kan bli.

Vidderna
Skeppet och Vidderna är bara ytterliggare exempel på den där andra generationens progg (så som Ved) och som är så bra just i Malmö för tillfället och som har blommat upp i samband med ställen som Krets, Skånes konstförening och Klubb Kristallen.

Solander
Fredrik spelade med oss i Vit Päls i många år tills han var tvungen att göra sin egen musik fullt ut och det gör han fan så bra!

torsdag 2 september 2010

Mer om Popagandaspelningarna

Förra gången jag såg Familjen på Popaganda var det en mörk och underbar dansfest på lilla scenen. Nu spelade han på stora i vackert väder och med en större, lugnare publik. Han hade också ett imponerande gästuppbåd som vadderade lite av det tomrum som uppstår när en artist gått från att vara en knappt känd indieälskling till P3:s a-rotation. Familjen själv verkade vara lite packad, fulsjöng och fuldansade och rörde knappt beatbox eller mixerbord. Det var som det skulle, festligt och familjärt. Med Andreas Tilliander i ryggen behövde han inte heller oroa sig för att musiken skulle vara annat än snortajt och det fanns också lyxig förstärkning i form av Diva Cruz på congas och percussion. De tre var på scen hela tiden och det hade kanske räckt. Men det var också roligt med de tre andra gästerna som avlöste varandra. Ninsun Poli gjorde bra Rn'B-nummer av sången i några låtar, trots att hon dansade nästan lika fult men samtidigt coolt som Familjen själv. Sen kom Martin Sköld in och fyllde några låtar med Kent-bas och i en låt fick vi också höra Markus Krunegård sjunga, se klippet nedan för det. På det hela taget riktigt bra.

tisdag 31 augusti 2010

Gordon intervjuar Vit Päls Carl Johan Lundgren



Vit Päls gjorde Popagandas bästa spelning och i fredags fick jag en pratstund med Carl Johan Lundgren som sjunger och skriver låtarna i ett av de allra mest medryckande och sympatiska band jag nånsin sett på scen. Malmösonen har precis flyttat till Stockholm eftersom hans flickvän kommit in på DI och han fått jobb. Vit Päls har också plockats upp av Luger vilket verkar leda till en del större spelningar och mer betalt. De har tidigare aldrig plockat ut några stålars ur turnébudgetar utan bara på äkta indievis lagt allt på inspelningar. Bandet är ett stort gäng men har varit större. I början av 2010 var de elva och nu är de sju. Där någonstans tog vårt samtal sin början, i ämnet medlemsantal och indiekollektivkänsla.

Gordon: När man kollar på Vit Päls myspace kan man få känslan av att ni utgör hela Malmös indiescen, är det så?

Calle: Jo, vi är många och vi har varit väldigt aktiva. Det har varit några avhopp under året men nu känns det som om vi är ett stabilt gäng. Det är ju mina närmaste vänner jag spelar med och vi har hållit på länge. Det är mina låtar, jag som skriver texter och musik men när vi repar eller spelar in är jag väldigt ödmjuk. Om nån annan säger att de vill ändra nåt eller lägga till så blir det som de föreslår. Jag är sån som person. Det där är en viktig del av processen med att skapa musik, man gör nåt tillsammans. Man gnuttar på persiennen och ser hur nåt kommer till liv. Och där finns mycket av förklaringen till att vi fortfarande håller på. Från början var vi otroligt aktiva och nästan alla hade egna projekt men med tiden har det skalats av och Vit Päls är det som framför allt är kvar. Men jag spelar ju med i de andras grejer också.

Gordon: Så det är viktigt för er med de sociala faktorerna?

Calle: Ja. När man var yngre, jag är trettio nu, så umgicks man på ett annat vis. Det var mycket häng. Men nu har vi alla andra saker som måste hinnas med och då finns Vit Päls som ett andrum. Man kan bete sig som man gjorde när man var yngre, slå ihjäl tid och bara hänga. Det blir så i turnébussen och före spelningar. Vi arbetar där också, tänker på musik och pratar musik. Vi flyttar runt i bussen och umgås med varandra, skapar sound och snackar skit. Det blir plats för att vara både allvarlig och tramsig och man kan tillåta sig att vara pretentiös. Det är svårt med musik, att prata om det. Man behöver vara pretentiös just där. Nån kan säga, "jag vill att det ska låta som när möss springer på snö". Det låter ju pretto och kanske lite töntigt. Men vi känner varandra så väl att vi kan förstå vad den andra menar och hitta rätt i det där småtöntiga, hitta vägen till hur musiken ska låta. Och det hänger ihop med att vi är goda vänner och med ödmjukheten vi pratade om förut.

Gordon: I dina texter finns det ofta med udda detaljer som verkligen tilltalar mig. Jag vill alltid veta mer om det där som ligger som sidospår. T.ex. i min favoritlåt Jag trodde jag slutat tro, som börjar med att du hamnade i slagsmål när du var barn med en mindre pojke. Hur blev det så och vad hände med honom sen?

Calle: Den gamla låten, ja. Det var hemskt jobbigt för mig det där. Jag kommer ihåg att vi började jiddra i matkön, på väg in i matan. Sen fortsatte det hela skoldan och på vägen hem. Jag tryckte honom över ett staket minns jag. Det satt kvar länge det där.

Gordon: Vet du vad han gör nu?

Calle: Jag tror han jobbar med data idag.

Gordon: Det finns andra såna där exempel som fastnar, småsaker som fångar en med låten likaväl som en catchy melodi skulle göra. Som en textrad om hur du köper potatis på macken. Jag börjar genast undra om mackägaren också är bonde och har en åker bortanför pumparna.

Calle: Ja, skrivande handlar om att fånga sammanhangsbilder. Man måste hitta rätt detaljer och sen måste man använda orden rätt för att beskriva dem. Om man skriver "hon skällde ut mig" är det inget som man minns men om man skriver "hon skällde ut mig snällt" får det en helt annan tyngd och blir minnesvärt.

Gordon: Hur är Malmö som musikstad, eller kanske snarare som indiepopstad? Finns det utrymme för alternativmusik?

Calle: Det är helt annorlunda nuförtiden. Jag växte upp i Malmö och det har ju alltid varit en arbetarstad. Då var stan ganska död. Det fanns ett ställe, KB på Bergsgatan. Men numera har Malmö bytt ansikte och är i hög grad en studentstad. Jag var borta därifrån i några år och när jag kom tillbaks var området kring KB fullt av konsertlokaler, det fanns fem eller sex ställen bara på Bergsgatan. En sak som verkligen känns med Malmö är att det finns plats för små scener. Det hänger ihop med att det är en sån här nyful stad som inte hunnit bli attraktiv än. Kreativa människor har råd att bo där. Om några konstmusiker arrangerar nåt obskyrt så kommer det ändå publik och ser dem. Alla små nischer får finnas. Folk vill vara en del av förändringen.

Gordon: En annan fråga om dina texter, hur bygger du låtar? Är det avsiktligt som du pressar in långa textrader i en melodi där de bara knappt får plats, nästan på hiphopvis?

Calle: Hiphop är inte någon inspiration där. Det handlar mest om att jag skriver så mycket. Jag skriver hela tiden och jag utgår alltid från texten. Alltså är det som om melodin pressas på textraden istället. Men det där fungerar bra för mig för det blir en nerv i det. Det finns något äkta i att låten ligger på gränsen till det ofärdiga som jag tror lockar många av våra fans.

Gordon: Hur mycket fans har ni? Hur går det med turnerandet?

Calle: Vit Päls har många fans som verkligen brinner för vår musik. Vi har varit runt på massor av småorter, Kalmar och Jönköping och såna ställen och ibland står det fyrtio pers i publiken men de är verkligen där för oss. Och sen har vi ju börjat få större spelningar som här imorgon på Popaganda och vi var förband till Vampire Weekend i Malmö. Då stod det 1000 pers framför scen. Och först var jag nervös men sen när vi spelat litegrann var det inte konstigt alls. Varje gång vi står på scen blir jag chockad av hur bra det är det vi gör.


Där tog intervjun slut och dagen därpå fick jag hålla med Calle om att, trots att jag hade höga förväntningar så var de verkligen mycket bättre än jag hade trott. Vit Päls var festivalens överlägset bästa band, trots att Robyn gjorde bra ifrån sig med boxercisedans och poptechnopartaj. Det tror jag dessutom att de flesta framför lilla scen på lördag eftermiddag håller med mig om. Senare på kvällen träffade jag Calle och tackade för spelningen och pratade lite mer om hur det syntes att bandet var goda vänner och han berättade en liten anekdot som jag ska försöka återge, jag var inne på min sjunde öl vid tillfället så det är inte direkt ordagrant.

Calle: Ett exempel är att jag ringde och snackade med en i bandet och det brukar jag göra. Ofta pratar jag på ganska mycket och babblar liksom. Jag sa att jag hade funderat på om vi borde köpa en buss istället för att hyra för turnéer, om det inte skulle löna sig på ganska kort sikt. Sen nästa dag ringde han upp och sa att han hade köpt en buss. Han hade funderat igenom det lite och sen kommit fram till att det var en bra idé och helt enkelt köpt en buss. Och det är så vi känner för varandra, vi litar på varann och tror på det vi gör tillsammans.


Som slutord vill jag bara säga att Calle lovat mig en lista över malmöitiska favoritband så det kommer ett litet postscriptum till den här intervjun. /Axel

Konsertrecensioner från Popaganda



Popaganda hade fördelat sina bokningar så att de hetaste banden spelade på fredagen. Ok, Hot Chip som avslutare på lördag var förstås stort men annars var lördagen klart mindre intressant. Ändå skulle det visa sig att festivalens bästa spelning gjordes i solgassigt motljus på lilla scenen på lördag. Men mer om det senare, först lite om några av fredagens konserter.

First Aid Kit hade soligt väder och spelade på stora senen. De var bra, gjorde sin fina altcountry med presicion och spelglädje. Sällan har väl en cover betytt mer för ett band och de betade naturligtvis av sin Fleet Foxeslåt, som jag gillar mer i deras version än i det skäggiga orginalet. En lyckad Gram Parsonscover hanns också med. Men bäst var de, lite överraskande när de tryckte på med lite Sonic Youthmangel i slutet av spelningen. Det hade kanske med formatet att göra, deras musik är intim och finstämd och under bar himmel, i solsken och på en stor scen, försvann något av känslan. Förhoppningsvis kommer de att fortsätta ersätta den med röj.

Näst sist på fredagen rev Phoenix arga småkusiner Jamaica av ett helt ok set. Fransmännen bygger låtar med Phoenix som tydliga förebilder men de har ersatt något av sofistikationen med metalriff. Det funkar. Popdiscometal är förstås en grotesk genrebeteckning men när större delen av publiken rockar med gör det inget att man har på sig en tötntig jacka och gör mellansnack som skulle ha kunnat platsa i Nöjesmaskinen. Jamaica är bra partymusik.

Fler recensioner följer under veckan, samt en intervju med sångaren och låtskrivaren i Vit Päls.

fredag 27 augusti 2010

Fuck You!

Idag blir det festival och massor av bra artister är bokade. Solen lyser i Hagsätra, hoppas den gör det en mil norrut också. Cee-Lo Green kommer förstås inte till Popaganda men jag måste ändå lyssna på hans ny låt Fuck You! om och om igen. Den har en småbitter text men ett fantastiskt northern soul-drag i melodi och sound så det passar rätt bra att digga till när man ska ut. Kolla själv:

tisdag 24 augusti 2010

Popaganda!


På fredag är det dags att ta på sig regnjacka och dricka kask till frukost så man håller sig varm genom regnrusk och fantastisk popmusik på Eriksdalsbadet. Popaganda har riktigt bra bokningar i år. Bättre än ifjol. Jag laddar med en spotifylista och det tycker jag ni borde göra också. Ses på fredag och lördag. /Axel

Gordons popagandalista

söndag 22 augusti 2010

Popaganda

Vit Päls ska spela på Popaganda. De har en skiva ute som verkar vara någon sorts samlingsskiva av gamla mp3:or och småsläpp som de gjort förr. Bandet har beskrivits som ett modernt Philemon Arthur & the Dung men man ser ju vem de är i youtubeklippen så jag fattar inte kopplingen. Måste bero på att de kommer från Skåne. Sen misstänker jag att de inte kommer att uppträda bakom skynke nu till helgen. Jag har aldrig sett dem men gillar dem sen jag hittade låten Jag trodde jag slutat tro på nätet för några år sen. De är inte vad man kallar för överproducerade men de kan det här med popmelodier och texterna är bara för fina. Skivan finns på Spotify.

torsdag 19 augusti 2010

Seattle #5

Borde börja ladda för Popaganda nu, ackrediteringen verkar ordna sig och om jag har tur hinns det med en eller två intervjuer. Och banden gör mig riktigt glad. Men först blir det en till Seattlenotis.

World History är ett seattleband som består av Neil Campau och Jamie Menzel och de gör singer-songwritermusik (eller folk/punk/death metal som det står på deras myspace) med politiska texter. De är rätt coola och jag har just köpt deras skiva från Bandcamp. De har använt sig av sliding scale, vilket innebär att man betalar hur mycket man vill, eller så lite som $5. Jag bestämde mig för 7, trots att jag tycker att de är värda mer. De har en gitarr med hål på baksidan och en stråke som de trycker genom guran och de har en kör som är öppen för alla. Om man just har blivit av med sina 5 dollars så finns skivan också på Spotify! /Axel

onsdag 18 augusti 2010

Veronica Mars och ett utomjordiskt husdjur

Jag gillar Yeasayer och är ett stort fan av mörka tonårsdeckarserien Veronica Mars så den här nya videon kastade jag mig över. Det är bra grejor, ostigt och otäckt och konstigt.

måndag 9 augusti 2010

WOWtips #3

Fick ett nytt sidhuvud av min bror som har gjort en grafik och flyers åt oss förut. Han ska till Way Out West och laddar för det med en spotifylista. Jag får nöja mig med listan men om ni stöter på min bror så känner ni lätt igen honom på hur kul han har, mest kul såklart. Här är hans WOW-mixtejp:

Way Out Bäst - Ernst H laddar för festival.

lördag 7 augusti 2010

WOWtips #2

Kan fortfarande inte gå på festival i Gbg i nästa vecka men om jag kunde skulle jag se The Drums, Surfer Blood och Sleigh Bells. Inga överraskningar där kanske, tre av de mest hypade indiebanden det senaste året och med riktigt bra skivsläpp tillgängliga för färska nedladdningar. Men jag skulle också gå och se Rye Rye. Inte lika tippat på indiefronten men tjejen svänger hårt. Kolla nedan låten hon gör med också WOW-aktuella M.I.A., vore kul om de gjorde sällskap på scen. Och sen kan det bli fantastiskt att se The Low Anthem om de inte är för softa. De kan vara både hårt bluesstompiga som en arg Tom Waits och soft altcountryballadiga som en Bonnie Prince Billy.

torsdag 5 augusti 2010

Om jag kunde - WOWtips #1

Om jag kunde gå på Way Out West, det är omöjligt, men om jag kunde så skulle jag se Slow Club. Jag älskar Slow Club och för den som inte kan ta sig till Göteborg och gå på deras spelning så finns den här underbara videon:

onsdag 4 augusti 2010

Candy Claws

Igår släppte Candy Claws en skiva. De är ett gäng på åtta pers från Fort Collins i Colorado och skivan lär vara bra, iaf att döma av den här retromysvideon:

söndag 1 augusti 2010

Seattle #4


Nästa Seattletips är en chillwaveduo som låter rätt mycket som Delorean. Jag älskar Delorean och det här är nästan lika bra. En annan fin sak är att de delar med sig av godsakerna. På deras bandcampsida finns en EP att ladda ner och det är dagens rekommendation. Jag vet inget om surfmöjligheterna i delstaten Washington men det här Seattlebandet kan man spela på kvällen på vilken strand som helst.

Beat Connection på bandcamp.

Seattle #3

För nåt år sen lyssnade jag på en podcast från Seattlebaserade blogg- och indiekollektivet Three Imaginary Girls. De har oklanderlig popsmak och en tur till Itunes för att ladda ner gamla episoder gratis kan varmt rekommenderas. Överhuvudtaget är deras sajt ett bra ställe att börja om man vill få en liten inblick i stans indiepopliv, kanske den allra bästa. Hursomhelst, dagens seattletips är inte bara deras blogg utan också ett band. Min favoritlåt från podcasten hette Coast of Carolina och gjordes av seattlebandet Telekinesis. Precis som Parken är Telekinesis ett enmansband i studion och ett gäng på scen. Michael Benjamin Lerner gör powerpop i stolt seattletradition med klara The Posies-influenser. Han har gett ut ett självbetitlat album, kom ifjol, och finns med på en välgörenhetsskiva från i år som heter Sing Me To Sleep - Indie Lullabies, med en ELO-cover. Och såhär låter han:

Jordens undergång och Lekmans kärleksangst


Jens Lekman delar med sig av en ny, fin låt på sin sida just nu. Om man har en dragning åt det vemodiga som man ändå måste möta med ett leende, så kanske man kan gilla det här. Jag tycker mycket om det, Lekmans croonerröst över en halvsnabb pop med lite stråkljud, lite flöjt, lite piano är precis vad ett stukat hjärta behöver. Och om man råkar vara lycklig kan man alltid vara nostalgisk om bitterljuva dagar.

Ladda hem The end of the world is bigger than love från Lekmans sajt.

lördag 31 juli 2010

The Sonnets - Western harbour blue

Som sas i intervjun är det en skiva på gång med The Sonnets. Western harbour blue heter den, med samma lätta ton av segling och marin vurm som intervjun. Inte för att det egentligen är en seglarskiva, det hela är en attityd och en stilmarkör. På omslaget är fem unga män fotade på däck i kläder och poser som ville de säga att deras föräldrar har pengar. De skulle kunna göra gästrollen som någons storebrorsa i Gossip Girl.

Skivan är nio spår lång, det verkar vara på gång som ny standardlängd på skivor, max tio låtar. Och man förstår varför. Om man istället för att skriva fjorton låtar vart tredje år gör åtta-tio om året och är kontinuerligt aktuell kanske man kan fortsätta att vara artist på heltid. The Sonnets kommer att få det svårt. De gör musik som hamnar lite utanför de upptrampade stigarna. Det är för slipat och radioputsat för att göra indiefolket upphetsade. Jag gärna slänger på några sådana här låtar och ingen i P3-fållan kommer att bli störd. Men intervjusvaret jag fick häromdagen om att de inte vill låta skeva och sjunga falsksång är avslöjande för någon som vill höra till ett annat stall än Hellström. Som jag ser det missförstår de indiepopens kärna, vilket är att man hämtar nerv och kraft i utanförskapet. De får inte många dö-hårt-fans med den här musiken.

The Sonnets är inte heller några riktiga mainstreamartister. De låter som man skulle vilja att melodifestivalen lät, men verkligen inte som den låter. Det här är för smart och snyggt för att hitta den verkliga storpubliken. Att de gillar Style Council är knappast överraskande och precis som Paul Wellers gamla band är de inte ämnade för en plats i den svenska folksjälen. Sen är de varken lika eklektiska eller lika vänster som Weller. Men de gör snygg pop.

Mina favoriter på skivan är ösiga northern soulhyllningen No Hollywood ending och vemodiga balladen New fire in the city. Sången är fin och lätt, utan någon stark egenhet. Instrumenteringen är klassisk med gitarr, trummor, bas och orgel och utan några, för mig synliga, spår av laptop. Utöver Style Council är svenska Fibes O Fibes den tydligaste referensen med samma snyggpoppiga dragning till ett 80-tal som inte bara var synt.

tisdag 27 juli 2010

Intervju med The Sonnets


Det kluckar vid popbryggan och då vill man gärna stå där och blicka ut över en nyss passerad solnedgång med en kall Kronenburg i handen och lyssna på finsnickrade låtjollar som lägger till. Debuterande svenska The Sonnets låter lite Fibes O Fibes, lite Style Council och lite preppy mode. Jag vadar gärna kring i Neutral Milk Hotel-gyttja och plaskar gladeligen runt i en Dum Dum Girls-pöl hela dagen. Men det betyder inte att jag vill slippa ta en drink på segelklubben med The Sonnets. Särskilt inte som det här bandet inte drar sig för att dela ut intressanta litteraturtips och gör finpop av slickaste märke. Här är en liten intervju:

1. Hur blev seglardojjan en popsko? När jag gick i gymnasiet kunde man utsättas för subtila mobbningskampanjer om man bar dem, det var en faux pas i klass med skinnväst med fransar. Men nu är ni coolare än en longdrink i frostat glas med seglarskor på promobilder. Några tankar?

- Tack. Motsatser och ytterligheter är mer intressanta än trygga markörer och grupptillhörighet. Det är underhållande att stjäla från dem man har allra minst gemensamt med. Men mest av allt är det en bekväm och sval sko för sommaren.

2. Det är alltid lite snyggt och fräscht när ett band har bolagsbackning,bra finish på promobilder och och den där känslan av att nu fan händer det. Men har ni haft några indieideal? Längtat efter att släppa ut den arga rebellen?

- Vi har aldrig någonsin sett oss själva som ett indieband. Men å andra sidan är vårt nya album oerhört indie i bemärkelsen att vi har gjort i stort sett allting själva. Men att låta taffliga och sjunga falskt med flit är inte för oss, även om vi kan uppskatta när det görs med finess.

3. De där inre världarna som uppstår runt teknik och ljud som utomstående inte förstår, visst är det rätt spännande. Är någon av er instrumentnörd? Blir det mycket snack om sladdar och kanaler när ni spelar in? Blir ni arga på ljudteknikern när ni spelar live?

- Förlåt, men frågar du mig så är det väldigt ospännande. Tidningen MM är det mest osexiga vi har. Å andra sidan är ju Steely Dans »Deacon Blues« en av de finaste sånger som finns i all sin polerade perfektion. Men att börja prata om sladdar och kanaler vore respektlöst mot musiken som konstform.

4. I Dazed & Confusedintervjun droppar ni Christopher Marlow så jag antar att ni har lite koll på renässanspoeterna, Shakespeare osv. Är ni litteraturnördar eller studenter? Är ni nere med bildning?

- Vi har alltid hyst en liknande passion för böcker som musik. Att gå in i en gammal bokaffär och känna doften från hyllorna är kanske den mest adrenalinstinna upplevelsen vi kan tänka oss. Senast hände det när vi spelade i London och hittade The Broadway Bookshop i Hackney. Jag läser just nu två böcker jag hittade där. Poesisamlingen »Elegy Written in a Country Churchyard and other poems« och »The Decadent Handbook: For the Modern Libertine«. Det är en befriande motsats till självhjälpsböcker. Det är mer av en självförstörelsebok.

5. Vad har ni på väggarna i er replokal?

- Förut hade vi Blur som papp-figurer. Det har vi haft sedan vi startade upp bandet. Men vi flyttade just till en nyrenoverad studio, så vi var - mycket motvilligt - tvungna att ta farväl av papp-Graham Coxon och Co. Nu har vi ingenting nämnvärt på väggarna. Bara sladdar och kanaler.

Om man gillar Thomas Grey och Blur kan man lätt bli kompis med Gordon. Tack för intervjun, bra svar! Skivan släpps 18 augusti men kommer att recenseras här på bloggen om några dagar. Den 19 augusti står The Sonnets på Debbans Slussenscen så det blir kul. Men vi avslutar lite ambivalent här med några rader ur Greys Elegy Written in a Country Churchyard (som inte är en sonett men väl skriven med femfotade jamber, liksom sonetten):

Their name, their years, spelt by th' unletter'd Muse,
The place of fame and elegy supply:
And many a holy text around she strews,
That teach the rustic moralist to die.