torsdag 15 januari 2009

Animal Collective - ok, de är bra


Originella kritikerfavoriter är den sorts band jag älskar att hata, den sorts band jag önskar elände över. Det är väl en försvarsmekanism: om jag inte tycker som Dom har jag behållit en del av min själ intakt. Lustigt nog känner jag mig som friast när jag lyssnar på tuggummipunk och remixade Britney Spearslåtar eller bortglömda tweehjältar från 90-talet.

Men det är inte sanningen om min musiksmak, eller åtminstone inte mer än en liten del av sanningen. Animal Collective har jag hållit ifrån mig så gott det gick men så råkade jag lyssna på nya skivan Merriweather Post Pavilion och den är bra. Aldrig att en artist charmar mig ordentligt om de saknar popens charm. Intelligens, komplexitet och innovation är nog så spännande utanpåverk, det som glänser och distraherar eller lockar till samtal och födjupning. Men utan ett rejält underställ av pop tröttnar jag innan jag hunnit öppna konvolutet och läsa namnen på basister och klaviaturspelare.
Texterna på den här skivan passerar mig obemärkt. Men det sätt på vilket de lindar in sin ack så fina känsla för pop i psykedelia, shoegaze, drone och ett och annat electroanslag gläder och distraherar mig, får mig att tappa koncentrationen på min omgivning. Två sångare är förstås alltid en hit. Den ena råkar vara Panda Bear som ifjol vann många kritiker men lämnade mig ointresserad. Här kommer hans och Avey Tares mjuka, sextiotalspoppiga sångstilar väl till sin rätt.
Lite namedropping? Jag skulle säga att det låter som en korsning av M83 och Vampire Weekend med en rejäl kallsup Beach Boysvatten. Bästa låtarna? Tja, skivan är verkligen helgjuten och ingen låt är långt sämre än de andra. Men My Girls, Summertime Clothes och Brothersport ligger bäst till för att bli spelade på Klubb Gordon.

Inga kommentarer: