fredag 19 december 2008

Årets tio bästa låtar

Resten av listan med de bästa låtarna, tio kvar. Ingenting från listan över album är med. En hel del skulle förstås ha platsat men jag ville inte upprepa mig och det hade i alla fall varit svårt att ta sig in här.



10. Veronica Maggio - 17 år
Den här låten borde ha varit P3s mest spelade i år för den har alla de rätta kvaliteterna. Det är välskriven popsoul på svenska med känslig produktion och begåvad men lättillgänglig text och en ljuvlig melodi. Nåja, Maggio har nog klarat sig rätt bra under 2008 men hade jag förhandstippat hade hon ägt totalt. Mig plockar hon åtminstone med sig i en liten shoppingkasse till ytterst billigt pris: låt mig höra den här en gång till!


9. M83 - Graveyard girl
Det har varit mycket retrosnack när det gäller M83. Ja, Andy Bell och Ian Brown skulle kunna vara stolta över vad de inspirerat. Eller lite sura för att det här låter en aning bättre. Jo, faktiskt låter det något bättre. Åtminstone om man som jag var 14 och nere med Guns n' Roses snarare än Stone Roses 1991.


8. Eleanoora Rosenholm - Bolly Palkkionmetsästäjä
Att lyssna på den här finska indiegruppen känns som om man skulle bli uppläxad om sin bristande indiecred av en brud som ser ut som Daryl Hannahs replikant från Blade Runner. På finska. Det känns bra.


7. The Embassy - State '08
Embassy har alltid skänkts en intensivare beundran än jag kunnat förstå. De är för mycket von oben för att göra mig sådär febrig av upphetsning. Någonting med seglarskor gör mig paff snarare än glad. Men de kan ju skriva låtar och här närmar de sig den sortens coolhet som verkligen gör mig upphetsad. Det är så behagligt laidback att jag börjar treva efter piña coladan. Och jag gillar inte ens kokos.


6. Chairs in the Arno - Size thirty
Kanhända att det här albumet kom ut ifjol. Är lite osäker men låten platsar på vilken årsbästalista som helst. Mjukt electropoppig tweeduett med ett par som gnabbas lite om storlekens betydelse, på byxor och andra grejor.


5. Frida Hyvönen - Dirty dancing
Det här är den ledsnaste och vackraste låten jag har älskat i år. Fast ändå inte ledsen. Jag tycker mycket mer om Frida Hyvönen nu än sist, vet inte om det är mig det är skillnad på eller hennes musik. Hennes texter är ett steg ut i ett eget land. Kanske inte ett eget, magiskt universum men i alla fall ett magiskt Fridaland.


4. Born Ruffians - Foxes mate for life
Kanada är inte lika skållhett som ifjol men det här är ljuvlig gitarrmusik som vet att bygga upp förväntningar och stämningar. Visst saknar jag Pavement ibland men inte när Ruffians når slutminuten av Foxes mate for life.


3. Woods Family Creeps - Twisted tounge
Amerikansk indiepop med gitarrer. Det här är som att se en riktigt bra, skev och rolig amerikansk indiefilm, typ fjolårets The Go-getter. De har en bra melodi, lite fart och bra texter med väl valda svordomar. Svära ska man inte göra urskillningslöst. Det ska man göra sparsmakat, till bra popljud och med emfas.





2. The Whitest Boy Alive - Golden cage (Fred Falke remix)
Erland Öye skriver underbara låtar och när han kliver in på scen för att dansa på sitt vitaste poppojkevis blir man glad så det spritter i hela hjärtat. Här är han klubbifierad av Fred Falke och det är norsk indielycka parad med Medelhavsk discoverve som spöar nästan allt annat i år.





1. Skansros - Drömmen om Amerika
Göteborg ger sig inte. Varför blir de så glada i Götet? Hur kunde jag nånsin motstå att flytta dit, som planen alltid var när jag var tonåring? Uppsala kanske har gett upphov till flest galet bra popplattor i år (fast Nordpolen bor väl i Gbg?) men den bästa låten är roligare än alla Kal & Adavitsar nånsin. Första gången jag hörde Drömmen om Amerika började jag skratta rätt ut. Det här svänger, mer än all electropop, mer än all twee, mer än alla smarta, tyska remixgudar. Det är poppigt, svängigt och jazzigt och det är årets bästa låt, alla kategorier. Sväng regerar.

Inga kommentarer: