tisdag 16 december 2008

Årets skivor - än görs det plattor!

Drar till med två årsbästalistor här. De är knappast fulländade skapelser som inget saknar, det lär dyka upp en eller annan funderare när bloggen är postad om vilka vax som borde varit med. Men först alltså, årets bästa skivor.


11. Parker Lewis - s/t
Naturligtvis måste Parker Lewis vara med på listan. Inte nog med att teveserien från nittiotalet var en ironisk favorit under min gymnasietid, PL:s Woody Allenfetisch (kolla in typsnittet på skivomslaget ovan) gör honom till ett obligatorium i min skivsamling. Dessutom har han hittat vad Andreas Mattsson och Popsicle letade så intensivt med sin sista, riktiga platta; det perfekta popsoundet. Det finns vemod och glädje i de här låtarna och fin balans mellan monotoni och melodi. Och jag älskar texterna. Lyssna på texterna! Och skaffa skivan, den är gratis för nedladdning från Mad For It så det är bara att hämta. Hela deras katalog är förresten gratis så glöm inte att gå på konserter när artisterna är i stan. Och det är något Popsicleskt över alltihop, fast med ett New Yorkperspektiv istället för Unga Norrlänningar.


10. Kettcar - Sylt

Hamburgs bredbenta indierockstolthet heter Kettcar och likt all tyskspråkig musik (som inte är skämtrock med eldkastare och nazifrisyr) är deras hittills tre skivor alldeles okända här. Men de spelar i Kents liga, om än inte med samma ylande Weltschmertz som våra svenska hjältar, och skulle kunna sälja brett över hela västvärlden om de bara kom från Sheffield. På Sylt levererar de ytterst välsnickrat låtmaterial med starka melodier, bra rocktryck uppblandat med en och annan vemodsstund och en hel del powerpop. Texterna är aningen allvarligare än tidigare och med viss politisk dragning. Det är inte deras bästa skiva men det här kommer ändå att hänga med länge i min skivspelare.



9. Parken - Länge leve Parken

Jag hade glömt att jag gillar saxofon. Men nu minns jag igen. Klubb Gordons höjdpunkt under hösten och egentligen nånsin var i sällskap med poprökarna på den här korta debuten. Det har snackats en hel del om Uppsala och om P3 fortfarande körde sin popstadgrej skulle valet av någon annan ort kännas löjligt i år. Men det är inte bara Gordons Uppsalahang-up som gör det här till en av årets favoriter. Det finns låtar också. Som bäst är Parken när han svänger men Pelle Lindroth kan ta det lugnt också, som fina Uppsalas Gränder visar. Men jag hoppas att det blir en singel till och att den är ösig, gärna Vad Ska Vi Göra Med Henry? Tack för giget Parken!



8. The Notwist - The Devil, You + Me

Mer Tyskland. Bandet har i någon form hållit på sen -89. Enligt Wikipedia började de med heavy metal men årets täta, mörka prestation är långt därifrån. De har begravt sig djupt i ett electronicaträsk och bygger sina låtar i intensiva, fuktiga syntlager. Man får arbeta som lyssnare men hittar fin musik därnere i geggan. Och såväl Good Lies som Gravity har faktisk gått alldeles utmärkt att spela på klubben.




7. Okkervil River - The Stand-Ins

Sent på året upptäckte jag Okkervil Rivers platta som verkligen är knökfull med Låtar. Jag är högt road av högtryckssprutan Singer Songwriter som innehåller fler one-liners än vad som borde vara lagligt och det till en grymt bra gitarrmelodi. Andra höjdpunkter är Lost Coastlines och Pop Lie (som är en Posies runt Frosting on the Beater-höjdare). Att bandet dessutom har tagit sitt namn efter en roman av en av mina favoritförfattare, Tatjana Tolstaja, gör förstås inte saken sämre. Och de delar verkligen en drastisk humor med ryskan.



6. MGMT - Oracular Spectacular

Okej, det finns en till popstad för det gågna året och det är, i år liksom alla andra år, New York. Konstskolepop med begåvade referenser i både texter och genreblandningar har funkat bra sedan tidigt i våras. MGMT fick mig att garva när de lät som Axl Rose i refrängen till Weekend Wars och satte bra fart på mina dansbyxor med Electric Feel och Time to Pretend. Skivan har väl några svaga kort men när de lyckas smäller det så hårt att jag måste blunda för bristerna. Kanske är detta skivan som verkligen sålde in mig på årets alltför starka electrotrend (och som jag med själ och skjorta sveptes med i).




5. Tullycraft - Every Scene Needs a Center


Twee har stått med som genreindikator på alla Gordons klubbflyers och Tullycraft har spelats på klubben med hög frekvens. Det här är ett band jag älskar utan att fördenskull brinna för det. Deras låtar är alltid lite för smarta, lite för roliga och på tok för söta för att man ska vara riktigt hängiven. Men det går sällan en månad av mitt liv utan att jag behöver smart, roligt och sött. Och ingen gör det bättre än Tullycraft. Den här skivan är som bäst i mitten, på låten Dracula Screams of Tiger Style (Parts One and Two). Låten är precis så komplex och fnoskig som titeln anger. Men den är också vacker och har en liten vemodig nerv som går igen i flera andra låtar. Gitarrerna strummar fram den vanliga, ösiga och sextiotalsglada popen men gärna lätt dekonstruerad. PoMo någon? Jag vet att man ska hata det men jag gillar sånt som ingen tycker om och det är vi ju rätt många som gör. Bored to Hear Your Heart Still Breaks är en annan tokigt bra låt.



4. Glasvegas - s/t

Jo, de har alla på sin sida. Man får det när man är bäst. De skulle väl ha hamnat högst upp på listan om jag hunnit lyssna mer på skivan men eftersom jag är livrädd för att verka som om jag bryr mig om hajpen så har jag inte hunnit ta mig in i musiken ordentligt. Men det är väldigt, väldigt bra. Det är på allvar och en aning smärtsamt ibland och det är vackert. Men det är också, och annars skulle det inte ta sig in på den här listan, stundtals oerhört medryckande. Geraldine är klistrigare än Ketchupsången.




3. Vampire Weekend - s/t

Konstskolepop från New York. Igen. Och ännu bättre dessutom. Här finns de bra låtarna, den underfundiga och smidiga textbehandlingen och en glädjesprudlande blandning av indiepop och afrikanska och karibiska rytmer. En och annan klassisk platta har de nog i skivsamlingen också, vilket man kan gissa sig till efter att ha hört Rostam Batmanglis stråkcover av skivans Campus. En annan trend som tydligt slår igenom med den här och många andra skivor i år är de fokuserade plattorna, bara bra låtar här. I nedladdningens tidevarv finns inte utrymme för tråkig utfyllnad men kanske inte heller för vilda experiment. Tur då att en del musikskapare är rätt vilda från början.




2. The Last Shadow Puppets - The Age of the Understatement

Bond har aldrig varit min grej och Frank Sinatras värld av drinkar och smoking är inte min. Men musiken har en kraft och en elegans som är betydligt svårare att värja sig mot än de stelnade könsroller och kolonialistiska världsbild de har i bagaget. Två britter med typiska, brittiska hajpflammor i baken har tagit till sig av sextiotalet på ett sätt som ingen i popvärlden lyckats med på väldigt länge. Den här skivan har med sig driv och attack från sångaren Alex Turners vardagsjobb, Arctic Monkeys, och parar det med isbitsklirrande storbandselegans från massor av musik som jag trodde mig ointresserad av. Och de har fått mig väldigt sugen på att börja jaga gamla samlingsskivor och soundtrack. Och de får mig att vilja dansa.


1. Markus Krunegård - Markusevangeliet

När jag letar musik så letar jag, åtta gånger av tio, efter något som går att dansa till. Det behöver förstås inte vara glad musik eller disco eller electro (även om det förstås gärna får vara Hot Stuff och Sofia Somajo). Men någon sorts energi vill jag att det ska förmedla. Helst då en energi som går att dansa till. Det här är inte ett album man kan dansa rakt igenom. Ibland gör det för ont och ibland är det för soft. Men när det är som bäst har det mjukhet, smärta och ett fantastiskt electropoppigt driv. Låtarna är underbara och när man blir trött sitter man där och låter texterna ta en vidare in i en värld som vi alla, vi popsnören, vi ungdomsromantiker/hatare kan relatera till så jävla bra. Ibland gör man rätt ibland gör man fel och ibland hittar man ett mästerverk i en debut.

Inga kommentarer: