söndag 21 december 2008

Live - bra och mindre bra

Under 2008 hann jag med att gå på några konserter som var ganska trista. Och några som var väldigt bra. Lemonheads var en märklig upplevelse på Debaser Medis. Dando rev av sju spår från It's a Shame About Ray-skivan från 1992. På rad, i versioner som låg väldigt nära skivans och i samma följd som på albumet. Det är ett väldigt bra album och att höra Rudderless och Drug buddy live gjorde mig glad. Men Dando var sur som osockrad lemonad, kommunicerade inte med sitt band och skällde ut en kille i publiken. Det följde några andra låtar som var habil indierock från senaste plattan och de höll på runt 90 minuter. Bäst var det på slutet när Dando var ensam kvar på scenen med en akustisk gitarr och sjöng Outdoor type, en humoristisk countrypopbit som han gav en massa överraskande vemod.





På Lido i Kreuzberg, Berlin, hade jag i våras årets lyckligaste liveupplevelse. Franska snuskvis/tweepopparen SoKo spelade tidigt på kvällen, sjöng om jordnötssmör, oralsex, expojkvänners förbannelse och katter. Och gjorde, trots ett allmänt flummigt scenhumör, en skör och intensiv version av sin finaste låt, I'll kill her. Hon berättade också om sin nya, svenska trummis, en kille som hon kidnappat från Jönköping. Sen retades hon med publiken och välte porslinskatter och var på alla sätt underbar. Lite senare stod hon i publiken och diggade Loney Dear och kom också in och sjöng med honom.




Klubbkompisarna Springfield har under året slitit med att ge country åt Stockholm och bland annat ordnat flera gratisspelningar med Pitchfork-hyllade The Tallest Man on Earth från Dalarna. Gordon är dels vän av Dalarna och dels vän av Jimmy och Marie och deras mysiga men ändå coola barklubb så naturligtvis var jag där och satt inklämd på golvet mellan två stolar och blev nerspilld med öl. Och naturligtvis levererade Kristian Mattsson. Han är en man med stark scenglöd och när han iklädd svart pekar på en med gitarren på Johnny Cash-religiöst helvetesvis och bränner av en Dylansk textrad, känns det verkligen som om han skulle platsa i ett basketlag. Och det skulle han verkligen inte.


Andra roliga saker på scen har varit Slagsmålsklubben, Laakso, Familjen och Bonde do Role. Jag var på punkfestival i Göteborg och såg Bad Religion och NoFX men Millencolin var bättre än sina amerikanska farbröderliga kollegor. Det var moshpit på asfalt ute på Eriksberg vilket visade sig smärtsamt. Sen har vi haft Uppsalaelectro på klubb Gordon, ösiga och ursöta Lissi Dancefloor Disaster. Och förstås Parken som gjorde en fin spelning när vi klubbade runt på Landet i november.

1 kommentar:

NN4AN_Mike sa...

WCR 2009 komer bli fint i år också, om de bara kan få tummen ur och börja boka band... Fast ambition och att vara ute i god tid kanske är för mycket att önska från en punkfestivals-komitée.

Givetvis kommer det att finnas plats i soffan för Gordon både före, under och efter själva festivalen. Ölen och skratten och attack-socialiserandet kommer att nå nya höjder i år!
Välkommen till Partille !