söndag 21 december 2008

Live - bra och mindre bra

Under 2008 hann jag med att gå på några konserter som var ganska trista. Och några som var väldigt bra. Lemonheads var en märklig upplevelse på Debaser Medis. Dando rev av sju spår från It's a Shame About Ray-skivan från 1992. På rad, i versioner som låg väldigt nära skivans och i samma följd som på albumet. Det är ett väldigt bra album och att höra Rudderless och Drug buddy live gjorde mig glad. Men Dando var sur som osockrad lemonad, kommunicerade inte med sitt band och skällde ut en kille i publiken. Det följde några andra låtar som var habil indierock från senaste plattan och de höll på runt 90 minuter. Bäst var det på slutet när Dando var ensam kvar på scenen med en akustisk gitarr och sjöng Outdoor type, en humoristisk countrypopbit som han gav en massa överraskande vemod.





På Lido i Kreuzberg, Berlin, hade jag i våras årets lyckligaste liveupplevelse. Franska snuskvis/tweepopparen SoKo spelade tidigt på kvällen, sjöng om jordnötssmör, oralsex, expojkvänners förbannelse och katter. Och gjorde, trots ett allmänt flummigt scenhumör, en skör och intensiv version av sin finaste låt, I'll kill her. Hon berättade också om sin nya, svenska trummis, en kille som hon kidnappat från Jönköping. Sen retades hon med publiken och välte porslinskatter och var på alla sätt underbar. Lite senare stod hon i publiken och diggade Loney Dear och kom också in och sjöng med honom.




Klubbkompisarna Springfield har under året slitit med att ge country åt Stockholm och bland annat ordnat flera gratisspelningar med Pitchfork-hyllade The Tallest Man on Earth från Dalarna. Gordon är dels vän av Dalarna och dels vän av Jimmy och Marie och deras mysiga men ändå coola barklubb så naturligtvis var jag där och satt inklämd på golvet mellan två stolar och blev nerspilld med öl. Och naturligtvis levererade Kristian Mattsson. Han är en man med stark scenglöd och när han iklädd svart pekar på en med gitarren på Johnny Cash-religiöst helvetesvis och bränner av en Dylansk textrad, känns det verkligen som om han skulle platsa i ett basketlag. Och det skulle han verkligen inte.


Andra roliga saker på scen har varit Slagsmålsklubben, Laakso, Familjen och Bonde do Role. Jag var på punkfestival i Göteborg och såg Bad Religion och NoFX men Millencolin var bättre än sina amerikanska farbröderliga kollegor. Det var moshpit på asfalt ute på Eriksberg vilket visade sig smärtsamt. Sen har vi haft Uppsalaelectro på klubb Gordon, ösiga och ursöta Lissi Dancefloor Disaster. Och förstås Parken som gjorde en fin spelning när vi klubbade runt på Landet i november.

fredag 19 december 2008

Årets tio bästa låtar

Resten av listan med de bästa låtarna, tio kvar. Ingenting från listan över album är med. En hel del skulle förstås ha platsat men jag ville inte upprepa mig och det hade i alla fall varit svårt att ta sig in här.



10. Veronica Maggio - 17 år
Den här låten borde ha varit P3s mest spelade i år för den har alla de rätta kvaliteterna. Det är välskriven popsoul på svenska med känslig produktion och begåvad men lättillgänglig text och en ljuvlig melodi. Nåja, Maggio har nog klarat sig rätt bra under 2008 men hade jag förhandstippat hade hon ägt totalt. Mig plockar hon åtminstone med sig i en liten shoppingkasse till ytterst billigt pris: låt mig höra den här en gång till!


9. M83 - Graveyard girl
Det har varit mycket retrosnack när det gäller M83. Ja, Andy Bell och Ian Brown skulle kunna vara stolta över vad de inspirerat. Eller lite sura för att det här låter en aning bättre. Jo, faktiskt låter det något bättre. Åtminstone om man som jag var 14 och nere med Guns n' Roses snarare än Stone Roses 1991.


8. Eleanoora Rosenholm - Bolly Palkkionmetsästäjä
Att lyssna på den här finska indiegruppen känns som om man skulle bli uppläxad om sin bristande indiecred av en brud som ser ut som Daryl Hannahs replikant från Blade Runner. På finska. Det känns bra.


7. The Embassy - State '08
Embassy har alltid skänkts en intensivare beundran än jag kunnat förstå. De är för mycket von oben för att göra mig sådär febrig av upphetsning. Någonting med seglarskor gör mig paff snarare än glad. Men de kan ju skriva låtar och här närmar de sig den sortens coolhet som verkligen gör mig upphetsad. Det är så behagligt laidback att jag börjar treva efter piña coladan. Och jag gillar inte ens kokos.


6. Chairs in the Arno - Size thirty
Kanhända att det här albumet kom ut ifjol. Är lite osäker men låten platsar på vilken årsbästalista som helst. Mjukt electropoppig tweeduett med ett par som gnabbas lite om storlekens betydelse, på byxor och andra grejor.


5. Frida Hyvönen - Dirty dancing
Det här är den ledsnaste och vackraste låten jag har älskat i år. Fast ändå inte ledsen. Jag tycker mycket mer om Frida Hyvönen nu än sist, vet inte om det är mig det är skillnad på eller hennes musik. Hennes texter är ett steg ut i ett eget land. Kanske inte ett eget, magiskt universum men i alla fall ett magiskt Fridaland.


4. Born Ruffians - Foxes mate for life
Kanada är inte lika skållhett som ifjol men det här är ljuvlig gitarrmusik som vet att bygga upp förväntningar och stämningar. Visst saknar jag Pavement ibland men inte när Ruffians når slutminuten av Foxes mate for life.


3. Woods Family Creeps - Twisted tounge
Amerikansk indiepop med gitarrer. Det här är som att se en riktigt bra, skev och rolig amerikansk indiefilm, typ fjolårets The Go-getter. De har en bra melodi, lite fart och bra texter med väl valda svordomar. Svära ska man inte göra urskillningslöst. Det ska man göra sparsmakat, till bra popljud och med emfas.





2. The Whitest Boy Alive - Golden cage (Fred Falke remix)
Erland Öye skriver underbara låtar och när han kliver in på scen för att dansa på sitt vitaste poppojkevis blir man glad så det spritter i hela hjärtat. Här är han klubbifierad av Fred Falke och det är norsk indielycka parad med Medelhavsk discoverve som spöar nästan allt annat i år.





1. Skansros - Drömmen om Amerika
Göteborg ger sig inte. Varför blir de så glada i Götet? Hur kunde jag nånsin motstå att flytta dit, som planen alltid var när jag var tonåring? Uppsala kanske har gett upphov till flest galet bra popplattor i år (fast Nordpolen bor väl i Gbg?) men den bästa låten är roligare än alla Kal & Adavitsar nånsin. Första gången jag hörde Drömmen om Amerika började jag skratta rätt ut. Det här svänger, mer än all electropop, mer än all twee, mer än alla smarta, tyska remixgudar. Det är poppigt, svängigt och jazzigt och det är årets bästa låt, alla kategorier. Sväng regerar.

onsdag 17 december 2008

Bästa låtarna - viktigaste kategorin i mp3bloggens stinkande/förlovade land

Många bra låtar i år. Blir musiken bättre och bättre eller har jag bara inte lyssnat ordentligt förut? Om jag hade ork och tid och tusenntals fanatiska läsare så skulle jag gärna göra en lista över de hundra bästa låtarna. Nöjer mig med en något modestare ansats. Och någon alldeles benhård inre ranking tillämpar jag inte. Här finns en del som kommer att halka ner från listan på en pisskvart och andra som kommer att segla upp i 00-talskanon så småningom. Men allt här är grejor jag med ett dumt flin på mitt obefintliga pokerfejs skulle vilja spela för alla.



25-11

25. Terrordactyls - Overcast summer.
Gitarrerna har inte varit mina allra närmaste vänner i år. Men här är melankoliska relationsbetraktelser på Mountain Goats-hetsigt vis. Fast ändå inte. Lite mer hoppfullt kanske.

24. Duffy - Mercy
Såhär vill jag ha mina diviga, vita soulsångerskor: hesa, ösiga, hittiga och britter. Årets Amy? Whatever, det här svänger.

23. Laakso - Lack of blood
De spelade den här b-sidan på Popaganda och jag drabbades av en liten frossa i kvällssvalkan. En låt som helt är befriad från anemi och som live rentav kändes bluestonat blodfull. Och bandet bakom Krunegård trädde också fram tillfredsställande.

22. The Grand Archives - Torn blue foam couch
Det blev inte mycket skägg på Gordons listor, detta Fleet Foxes år. Men Seattlebandet Grand Archives, vars sångare varit med i Band of Horses, släppte en lite sötare, lite roligare skiva. Och det ösiga, första spåret platsar på vilken Gordonkväll som helst.

21. Lily Allen - Guess who Batman (fuck you very much)
Det här är en dumrolig liten sak som känns hastigt hopkommen. Men vem älskar inte lite spontant fylleflams? Och den är mot rasister och homofober - whats not to like?

20. Death Cab for Cutie - Grapevine fires
Årets besvikelse var nya Death Cab-skivan. Men den här låten hade lätt platsat på deras förra, fantastiska sellout-platta. Vacker, dramatisk kärlekslåt under flammande himlar.

19. Hospitality - Betty Wang
Om det är humor, och det har jag fått för mig, är den så torr att jag behöver Bengt Göran Kronstams hjälp för att hitta adekvata adjektiv. En tweepärla där man får undra över om det är vänskap eller kärlek som ligger bakom besattheten.

18. CSS - Move (Metronomy remix)
Låten är bra i orört skick men dansbarheten skruvas upp så det nästan svider med remixen. Rytmerna blir hårdare och sången ploppar ibland över i ett ljuvligt klyschigt Darth Vaderläge. Det har klagats på att sångerskan bytt från portugisiska till engelska men när det svänger så här mycket bryr man sig inte riktigt.

17. Nada Surf - Whose authority?
Med en text i The Byrds I wasn't born to follow-tradition och en powerpoplåt som Big Star skulle sälja halva sin backkatalog för, har Nada Surf återigen sopat rent banan i årets OC-rocktävling. Och det är en bedrift i min bok. Som jag skriver här, så det så.

16. M.I.A. - Paper planes
Det finns många bra samplare men finns det nån som gör det smartare än M.I.A.? Jag skulle verkligen vilja veta för efter att ha bländats av den här dunderhitten litar jag inte riktigt på mig själv.

15. Nordpolen - Skimret
Electropop som i recensionerna alltid kallas techno. Konstigt. Men bra också, både text och musik. Den här låten vinner med sitt aningen maskinhårda popdriv över John Travolta, som kanske har en lite finare text.

14. DVAS - Forever (Justin Faust remix)
Har inte ens hört originalet men med den här mjukt dansanta remixen har tysken Justin Faust hindrat mig från att leta särskilt ivrigt. Ibland ska dansmusik vara behaglig.

13. Maskinen - Alla som inte dansar är våldtäktsmän
Ibland ska den vara störig. Den här låten röjer ordentligt på golvet. Senast i lördags fick jag se ett party jag trodde vara hett visa upp lite verkliga flames när Maskinen kom loss med knorriga beats och lättrallad vråltext.

12. Pacific - Sunset Blvd
Låttitel efter en drabbande svartvit film om en bedagad diva. Fast låten känns mer som übercoola människor som i en loungefåtölt snurrar sin drink och citerar filmen: "I'm ready for my close-up now, Mister DeMille." Men det är ändå en skön låt.

11. Weezer - The greatest man that ever lived (variations on a shaker hymn)
Det röda albumet var överraskande, nästan chockerande bra i vissa stycken. Cuomo har varken förlorat sinne för humor eller sin betydande låtskrivartalang. Trots det är det när han här fuckar upp en gammal psalm som det blir som allra bäst. Inget för den sombert lagda men pop ska helst vara omväxlande rolig och arg/ledsen/vemodig. Och den här sexminutarn är omväxlande.

tisdag 16 december 2008

Årets skivor - än görs det plattor!

Drar till med två årsbästalistor här. De är knappast fulländade skapelser som inget saknar, det lär dyka upp en eller annan funderare när bloggen är postad om vilka vax som borde varit med. Men först alltså, årets bästa skivor.


11. Parker Lewis - s/t
Naturligtvis måste Parker Lewis vara med på listan. Inte nog med att teveserien från nittiotalet var en ironisk favorit under min gymnasietid, PL:s Woody Allenfetisch (kolla in typsnittet på skivomslaget ovan) gör honom till ett obligatorium i min skivsamling. Dessutom har han hittat vad Andreas Mattsson och Popsicle letade så intensivt med sin sista, riktiga platta; det perfekta popsoundet. Det finns vemod och glädje i de här låtarna och fin balans mellan monotoni och melodi. Och jag älskar texterna. Lyssna på texterna! Och skaffa skivan, den är gratis för nedladdning från Mad For It så det är bara att hämta. Hela deras katalog är förresten gratis så glöm inte att gå på konserter när artisterna är i stan. Och det är något Popsicleskt över alltihop, fast med ett New Yorkperspektiv istället för Unga Norrlänningar.


10. Kettcar - Sylt

Hamburgs bredbenta indierockstolthet heter Kettcar och likt all tyskspråkig musik (som inte är skämtrock med eldkastare och nazifrisyr) är deras hittills tre skivor alldeles okända här. Men de spelar i Kents liga, om än inte med samma ylande Weltschmertz som våra svenska hjältar, och skulle kunna sälja brett över hela västvärlden om de bara kom från Sheffield. På Sylt levererar de ytterst välsnickrat låtmaterial med starka melodier, bra rocktryck uppblandat med en och annan vemodsstund och en hel del powerpop. Texterna är aningen allvarligare än tidigare och med viss politisk dragning. Det är inte deras bästa skiva men det här kommer ändå att hänga med länge i min skivspelare.



9. Parken - Länge leve Parken

Jag hade glömt att jag gillar saxofon. Men nu minns jag igen. Klubb Gordons höjdpunkt under hösten och egentligen nånsin var i sällskap med poprökarna på den här korta debuten. Det har snackats en hel del om Uppsala och om P3 fortfarande körde sin popstadgrej skulle valet av någon annan ort kännas löjligt i år. Men det är inte bara Gordons Uppsalahang-up som gör det här till en av årets favoriter. Det finns låtar också. Som bäst är Parken när han svänger men Pelle Lindroth kan ta det lugnt också, som fina Uppsalas Gränder visar. Men jag hoppas att det blir en singel till och att den är ösig, gärna Vad Ska Vi Göra Med Henry? Tack för giget Parken!



8. The Notwist - The Devil, You + Me

Mer Tyskland. Bandet har i någon form hållit på sen -89. Enligt Wikipedia började de med heavy metal men årets täta, mörka prestation är långt därifrån. De har begravt sig djupt i ett electronicaträsk och bygger sina låtar i intensiva, fuktiga syntlager. Man får arbeta som lyssnare men hittar fin musik därnere i geggan. Och såväl Good Lies som Gravity har faktisk gått alldeles utmärkt att spela på klubben.




7. Okkervil River - The Stand-Ins

Sent på året upptäckte jag Okkervil Rivers platta som verkligen är knökfull med Låtar. Jag är högt road av högtryckssprutan Singer Songwriter som innehåller fler one-liners än vad som borde vara lagligt och det till en grymt bra gitarrmelodi. Andra höjdpunkter är Lost Coastlines och Pop Lie (som är en Posies runt Frosting on the Beater-höjdare). Att bandet dessutom har tagit sitt namn efter en roman av en av mina favoritförfattare, Tatjana Tolstaja, gör förstås inte saken sämre. Och de delar verkligen en drastisk humor med ryskan.



6. MGMT - Oracular Spectacular

Okej, det finns en till popstad för det gågna året och det är, i år liksom alla andra år, New York. Konstskolepop med begåvade referenser i både texter och genreblandningar har funkat bra sedan tidigt i våras. MGMT fick mig att garva när de lät som Axl Rose i refrängen till Weekend Wars och satte bra fart på mina dansbyxor med Electric Feel och Time to Pretend. Skivan har väl några svaga kort men när de lyckas smäller det så hårt att jag måste blunda för bristerna. Kanske är detta skivan som verkligen sålde in mig på årets alltför starka electrotrend (och som jag med själ och skjorta sveptes med i).




5. Tullycraft - Every Scene Needs a Center


Twee har stått med som genreindikator på alla Gordons klubbflyers och Tullycraft har spelats på klubben med hög frekvens. Det här är ett band jag älskar utan att fördenskull brinna för det. Deras låtar är alltid lite för smarta, lite för roliga och på tok för söta för att man ska vara riktigt hängiven. Men det går sällan en månad av mitt liv utan att jag behöver smart, roligt och sött. Och ingen gör det bättre än Tullycraft. Den här skivan är som bäst i mitten, på låten Dracula Screams of Tiger Style (Parts One and Two). Låten är precis så komplex och fnoskig som titeln anger. Men den är också vacker och har en liten vemodig nerv som går igen i flera andra låtar. Gitarrerna strummar fram den vanliga, ösiga och sextiotalsglada popen men gärna lätt dekonstruerad. PoMo någon? Jag vet att man ska hata det men jag gillar sånt som ingen tycker om och det är vi ju rätt många som gör. Bored to Hear Your Heart Still Breaks är en annan tokigt bra låt.



4. Glasvegas - s/t

Jo, de har alla på sin sida. Man får det när man är bäst. De skulle väl ha hamnat högst upp på listan om jag hunnit lyssna mer på skivan men eftersom jag är livrädd för att verka som om jag bryr mig om hajpen så har jag inte hunnit ta mig in i musiken ordentligt. Men det är väldigt, väldigt bra. Det är på allvar och en aning smärtsamt ibland och det är vackert. Men det är också, och annars skulle det inte ta sig in på den här listan, stundtals oerhört medryckande. Geraldine är klistrigare än Ketchupsången.




3. Vampire Weekend - s/t

Konstskolepop från New York. Igen. Och ännu bättre dessutom. Här finns de bra låtarna, den underfundiga och smidiga textbehandlingen och en glädjesprudlande blandning av indiepop och afrikanska och karibiska rytmer. En och annan klassisk platta har de nog i skivsamlingen också, vilket man kan gissa sig till efter att ha hört Rostam Batmanglis stråkcover av skivans Campus. En annan trend som tydligt slår igenom med den här och många andra skivor i år är de fokuserade plattorna, bara bra låtar här. I nedladdningens tidevarv finns inte utrymme för tråkig utfyllnad men kanske inte heller för vilda experiment. Tur då att en del musikskapare är rätt vilda från början.




2. The Last Shadow Puppets - The Age of the Understatement

Bond har aldrig varit min grej och Frank Sinatras värld av drinkar och smoking är inte min. Men musiken har en kraft och en elegans som är betydligt svårare att värja sig mot än de stelnade könsroller och kolonialistiska världsbild de har i bagaget. Två britter med typiska, brittiska hajpflammor i baken har tagit till sig av sextiotalet på ett sätt som ingen i popvärlden lyckats med på väldigt länge. Den här skivan har med sig driv och attack från sångaren Alex Turners vardagsjobb, Arctic Monkeys, och parar det med isbitsklirrande storbandselegans från massor av musik som jag trodde mig ointresserad av. Och de har fått mig väldigt sugen på att börja jaga gamla samlingsskivor och soundtrack. Och de får mig att vilja dansa.


1. Markus Krunegård - Markusevangeliet

När jag letar musik så letar jag, åtta gånger av tio, efter något som går att dansa till. Det behöver förstås inte vara glad musik eller disco eller electro (även om det förstås gärna får vara Hot Stuff och Sofia Somajo). Men någon sorts energi vill jag att det ska förmedla. Helst då en energi som går att dansa till. Det här är inte ett album man kan dansa rakt igenom. Ibland gör det för ont och ibland är det för soft. Men när det är som bäst har det mjukhet, smärta och ett fantastiskt electropoppigt driv. Låtarna är underbara och när man blir trött sitter man där och låter texterna ta en vidare in i en värld som vi alla, vi popsnören, vi ungdomsromantiker/hatare kan relatera till så jävla bra. Ibland gör man rätt ibland gör man fel och ibland hittar man ett mästerverk i en debut.

måndag 8 december 2008

Länge sen man var på en Klassfest


När Gordon drog igång i våras dammsög jag nätet efter ny indieinspiration att friska upp skivsamlingen med. Det finns så mycket att det är svårt att hitta rätt. Man orkar bara lyssna igenom låtarna en gång så det är bara de som har direkta kvaliteter som skär genom bruset och når förbi trumhinna till den överväldigade lyssnarens hjärna.

Men om det är för direkt och hittigt blir det radioskval av det. Ack, detta dilemma. Att vara indie men inte för indie. Jag brottas med samma frågeställning varje gång jag köper t-shirtar. Annat var det på den tiden jag gick på gymnasieklassfester. Indie var knappt ett ord för mig då. Lite Blur, lite Popsicle och sen var jag redan för full för att bry mig om en coolhet som hursomhelst var ouppnåelig.

Fagerstas Klassfest däremot har inte bara årets bästa bandnamn, de har också en otvungen popcoolhet som jag skulle avundas svårt om inte deras låtar gjorde mig så glad. I våras hittade jag Prieure de Sion att skicka genom klubbens högtalare. Kolla bilden här ovanför. Fagerstagossarna har uppenbarligen läst vartenda upprört reportage om The Tough Alliance och jag skulle kanske störa mig på att de är för impade av sina idoler om det inte var för det faktum att de är bättre. De gör bättre dansmusik. Hur det nu kan vara möjligt i Fagersta. Dekonstruktion av vad som kom före är inte sällan vägen fram till det som inte borde ha hunnit komma än.

Och höstens Nya ovänner visar att deras popkänsla är relativt pålitlig. Det är så enkelt, sången låter som om de håller en kartongbit framför micken och det skrapar och svider lite, som ögonen gör dan efter en klassfest. Man vet att man måste träffa varenda jävel från igår och det ger en klump i magen. Men å andra sidan vet man att det finns några offer som man kan garva åt också. Det här är inte ädelt eller vackert. Det här är bara bra pop och bättre dansgolv.

Lyssna på Klassfests myspace. Man kan ladda ner också.

fredag 5 december 2008

Brick Club

Har varit lite tjenis på MySpace med ett Boråsgäng som kallar sig Brick Club. Gordon har hängt en del i Borås och har ömma känslor för det klassiska rockhaket Trägårn. Gordon kände folk som blev nedslagna av vakterna där och Gordon såg Royal Beat Conspiracy klättra i taket över publiken i en av de mest magiska spelningarna nånsin.

Brick Club var söta nog att skicka ett ex av sin EP och det var bra grejor. Om Borås haft något att jämföra med kunde man säga att det var det bästa som kommit från stan sen... Men Borås har helt enkelt ingen musikhistoria att yvas över. Chester Copperpot kom från Överlida och Kinna och har flyttat till Gbg så de räknas inte. Resten var skit.

Brick Club däremot är svängig rock. Det är lite TSOOL över det ibland, fast yngre och lite hetare på den lexikaliserade gröten. Det låter rockhistoria utan att direkt trötta med överdriven respekt och referenslusta. Gordon känner sig uppfriskad av ett avbrott från den ständiga electropoppigheten. Borås stoltserar med en befriande omodernitet.

Lyssna här.